Världsarvsstaden Berat

– Du måste åka till Berat.

Gång på gång har mina albanska vänner varit helt oförstående till att jag aldrig varit i världsarvsstaden, ibland kallad staden med tusen fönster.

Men efter 39 Albanien-resor utan Berat blev det 40:e gången gillt.

Och nu inser jag – jag borde ha åkt dit tidigare.

Vart man än vänder sig i Albanien möts man av en massa historia. I hamnstaden Durres och i den historiska pärlan Butrint börjar historien redan när grekerna var starka i den delen av Medelhavsområdet.

Även på många andra håll finns lämningar från olika delar av Romartiden och från senare epoker,  bland annat när Venedig och det ottomanska riket var som störst och starkast.

När det handlar om de första bosättningarna i Berat snackar vi om 300-talet före Kristus då illyrerna (albanernas förfäder) satte bo där.

Jag var förväntansfull när vi sista lördagen i april lämnade Tirana. Bilen kördes av vår kompis Piro, som lämpligt nog har sina rötter i Berat. Både hans mamma och pappa kom därifrån. Behöver jag tillägga att just Piro är en av dem som har tyckt att jag måste åka dit?

Det är cirka tio mil mellan Tirana och Berat. Ungefär halvvägs passerade vi Elbasan som är en av Albaniens största städer. På 1990-talet åkte jag flera gånger till Elbasan, men då på den gamla, slingriga bergsvägen. Den sortens väg som absolut inte skulle ha lämpat sig för att åka med vår husbil.

Men nu åkte vi i Piros bil den moderna motorvägen till Elbasan. I 110 knyck. Framme i Elbasan tog den dock slut och vi svängde in på en mindre väg med bara en fil i varje riktning. Men den var ändå inte speciellt smal, tillräckligt bred för att jag utan att tveka kör där nästa gång vi kör husbil till Albanien från Sverige.

Elbasan har vuxit mycket sedan jag åkte förbi där senast. Men en sak är som tidigare. Det gamla nedlagda stålverket, byggt av kineser på 1970-talet, och det omgivande fabriksområdet är lika dystert. När vi passerade funderade jag en stund på den inspiration jag fick därifrån som en del av handlingen i boken I flyktens skugga – min debutroman.

Men vi lyfte blicken och såg förbi det gamla stålverket. Piro pekade mot en snöklädd topp några mil bort och sa:

– Det är Tomorriberget, det ligger nära Berat.

Jag vevade ner bilrutan i baksätet och lyfte kameran för att ta en bild på det vackra berget med snö som glänste i solskenet. Men Piro sa att det var bättre att vänta, när vi kom till Berat skulle utsikten över berget vara mycket bättre.

Ett par mil innan vi var framme såg vi något som jag inte alls var beredd på. På 90-talet åkte vi flera gånger genom oljeområdet runt staden Fier längre söderut. Men jag visste inte att där även finns ett stort oljeområde mellan Elbasan och Berat. Och det är fortfarande i bruk. Armar på gamla rostiga pumpar rörde sig långsamt upp och ner här och där.

Vi klev ur och kände doften från oljan. Ett märkligt inslag i den vackra naturen där vi kommit allt närmare Tomorriberget.

Men när vi gick ur bilen ett par mil senare hade vi lagt alla tankar på oljefältet bakom oss. För vi hade kommit fram till Berat där vi siktade på den kända fästningen uppe på berget. Och nu kom vi på en väg där jag aldrig skulle kunna tänka mig att köra husbil. Den var helt enkelt både för brant och trång.

En glad man stannade bilen alldeles i utkanten av fästningen och pekade åt höger för att vi skulle åka åt det håll som vi såg att flera andra bilar hade kört och parkerat. Piro pratade med honom, skrattade och körde förbi:

– Han ville bara tjäna lite pengar, det där är ingen riktig parkering, sa vår kompis.

Han körde vidare genom en trång port och över rullande stenar. När vi kom fram några minuter senare var vi inne på själva fästningsområdet – och där fanns parkeringsskyltarna. Piro skrockade gott åt våra tvivel tidigare då vi undrade om han verkligen visste vart vi kunde parkera.

Innan vi fortsatte uppåt gick vi åt det håll där vi bäst såg Tomorriberget. Utsikten var fantastisk. Inte konstigt att så många gick upp för den sneda stentrappan, utan räcke, för att komma till bästa stället för selfies med det snöklädda berget i bakgrunden.

Efter vatten och en kaffe i skuggan utanför ett av kaféerna på fästningsområdet gick vi vidare uppåt. Vi passerade kläder, tillverkade lokalt, som hängde utefter gångvägen. Andra stoppet under promenaden blev Onufri-museet, uppkallat efter en lokal konstnär. Han målade många av de ikoner som hänger inne i museet. När vi köpte biljetter i entrén fick vi låna en inplastad museiguide – på svenska.

Efter museibesöket träffade vi Toni, som var vår guide under resten av promenaden genom fästningen.

Han berättade entusiastiskt om Berats speciella historia, om hur staden i fästningen haft 44 kyrkor (”varje familj hade sin kyrka”) varav bara elva finns kvar i dag. Han pekade mot de två moskéerna, en för officerare och en för vanliga soldater, från den ottomanska perioden. Toni berättade att han var en av runt 200 personer som bor i något av husen inne i fästningen, hans familj har bott där i minst 400 år och han har inga planer på att flytta därifrån.

Fästningen i Berat skiljer sig därmed från andra albanska fästningar, där finns ett i högsta grad levande samhälle.

Toni tog oss vidare så långt bort från parkering och museum man kunde komma. Där möttes vi av nästa utsiktsupplevelse när vi såg ut över hela staden Berat. Vi såg ner mot Osumfloden och såg för första gången husen som är anledningen till begreppet staden med tusen fönster.

Efter en spännande nedfärd, där vi mötte bilar trots att det egentligen inte fanns plats, fick vi se den fascinerande bebyggelsen även från marknivå.

En god lunch på hotell White House restaurang senare tog vi bron över floden och såg husen från den andra sidan. En mäktig syn med fästningen högt ovanför.

Redan under diktatorn Enver Hoxhas tid utnämndes Berat till museistad, sedan 2005 är staden tillsammans med Gjirokaster ett världsarv på Unescos lista.

Nästa gång jag åker till Berat – det blir garanterat fler besök i denna albanska pärla – kommer min fru att vara med. Förmodligen åker vi dit i vår husbil. Där finns flera campingar att välja på, exempelvis Albania Berat Caravan Camping eller River Side Camping eller Caravan Camping Niko.