Wernigerode

Harz är en bergskedja i Tyskland.

En del av området är nationalpark.

Runt omkring ligger några fina städer.

Som Wernigerode.

När det varit grått och en del regn i några dagar längtar man efter åtminstone en liten solgnutta. Det är något som vi som bor i Göteborg känner väl till.

Lite så var det när vi kom till Wernigerode, drygt tio mil sydost om Hannover. Vi hade besökt fem julmarknader i fem olika städer, den senaste i Goslar dagen före.

Men även om vi hade haft en fin resa då vi gått runt på julmarknader i städer som Rostock, Lübeck, Bremen och Celle hade inte vädret varit så bra för den som gillar ljus under den tid som solen är uppe. Regn i Rostock och Lübeck (inte hela tiden), mulet i Bremen och Celle.

Nu var det inget problem för oss egentligen, för vi är lite åt ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”-hållet. Lite, alltså. För när det är riktigt skitväder är vi helst inomhus.

När vi rullade in med husbilen i Wernigerode var den på gång, vid lunchtid kom solen. Gult ljust mot en blå himmel. Plötsligt kunde vi se och bli inspirerade av annat än julmarknader. Färgerna blev klara.

Att det var någon minusgrad spelade ingen roll, ljuset gjorde något med oss.

När vi klev ur husbilen efter elvakaffet (ja, ibland gör vi som våra förfäder) kikade vi mot gamla stan i Wernigerodes centrum. Lyfte vi blicken såg vi slottet uppe på berget och bestämde oss för att ta oss dit i solskenet.

Men först väntade gamla stan på oss. Från den utmärkta ställplatsen var det en promenad på en dryg kilometer in till stan. Det behövdes varken karta eller gps, det var bara att följa strömmen eller hålla koll på i vilken riktning vi skulle gå i förhållande till slottet högt uppe på berget.

Vi gick över en bro varifrån vi såg en av Wernigerodes mest välkända turistattraktioner (även om vi inte kände till den, vi hade från början knappt koll på stan överhuvudtaget). Under oss fanns en smalspårig järnväg som trafikerades av ett ånglok som omgavs av ett moln när de drog i väg med sina lika smalspåriga vagnar.

Järnvägen heter Harzer Schmalspurbahnen. Vill man åka med tåget kan man ta sig ända upp på över 1100 meters höjd, men då får man vara beredd att åka i maklig fart i två timmar.

Jag känner att det här är en mening jag använt flera gånger om orterna vi besökte under vår julmarknadsresa, men jag tar den igen. Vi måste återvända till Wernigerode under sommarhalvåret. Jag är inte minst nyfiken på att åka Harzer Schmalspurbahnen till toppen av Brocken, högsta punkten på bergskedjan Harz.

Tåget tuffade i väg efter att ha ”tankat” kol, vi fortsatte in mot staden.

Ju längre in mot centrum vi kom, ju mer framträdande blev korsvirkeshusen. Olika färger, olika storlek – men med korsmönstret i trä som gemensam nämnare.

Det allra minsta korsvirkeshuset – som mycket riktigt heter just så: Kleinste Haus – finns i riktning mot slottet från centrala Marktplatz. När det byggdes 1792 nöjde konstruktören sig med en total takhöjd för de två våningarna på 4,20 meter och en bredd på 2,95 meter medan ytterdörren var bara 1,70 hög.

Huset är numera museum, men vi hade just då lite bråttom och gick inte in. Men vi snappade upp att det tydligen hade bott upp till elva personer i det lilla huset.

Innan vi kom till det lilla huset på prärie… förlåt, Kochstrasse, stannade vi till på Marktplatz, torget mitt i centrum.

Inramat av korsvirkeshus och det vackra rådhuset med sina torn var torget rustat för den julmarknad som pågick, men som var mest intensiv på kvällen, inte på ljusa dagen då vi passerade.

I dagsljus tyckte vi att den inte kändes lika vass som de fem marknader vi tidigare hade besökt, när vi återvände på kvällen fick vi den känslan bekräftad.

Eller också kom känslan från att vi hade varit på fem marknader tidigare och kanske upplevde en viss mättnad.

Men julmarknaden är inget krav för att man ska trivas i Wernigerode. Där finns mycket annat att se och uppleva.

Mellan Marktplatz och det lilla huset höll vi på att passera slottståget, alltså ett sånt där litet tåg som inte behöver någon räls utan rullar på vanliga hjul. Vi tänkte först att det kanske inte gick så ofta på vintern, men det visade sig att det gick varje halvtimma. Och vi hoppade på.

Medan tåget klättrade upp mot slottet på berget fick vi allt bättre utsikt över stan. När vi var uppe, klev av och gick fram till slottet hade vi en väldigt fin utsikt. Inte bara över Wernigerode, utan också över delar av Harz bergsområde och nationalparken.

När vi stod där uppe och gick runt slottet kom jag fram till samma slutsats som tidigare: Nästa gång vi är här ska det vara varmare så att vi slipper att gå runt i långkalsonger, tjocktröja, mössa och vantar. För trots att solen sken var det kallt där uppe.

Nästa gång ska vi också gå in i slottets museum, vilket vi inte gjorde den här gången.

Vi tog samma gula tåg tillbaka till centrum och gick sedan tillbaka till husbilen där vi kokade lite värmande kaffe.

När vi lämnade Wernigerode kunde vi konstatera att vår lista över besökta tyska korsvirkesstäder blir allt längre.

Det började i sällskap med Goethe und Schiller i Weimar i början på hösten 2023 när vi körde mot Italien, fortsatte med Quedlinburg på väg hem samma år och nu har vi lagt på ytterligare några stycken.

Och fler kommer det att bli.

Stefan 14 januari 2025