Vår nya husbil

Vi hade bestämt oss.

Vi trivdes så oerhört bra med vår Sunliving. Det var husbilen vi skulle ha i många år framöver.

Likväl har vi precis hämtat ut en ny husbil.

Visserligen en Sunliving igen – men ändå.

Hur gick det till?

Vi har aldrig haft några problem med att bestämma oss. Gärna snabbt, när det har behövts.

När vi för tio år sedan sålde huset där vi hade bott i 33 år och istället köpte en lägenhet var det bara några dagar från tanke till genomförande.

Bil har vi kunnat byta efter bara ett par dagars funderande när vi har tyckt att det varit värt det.

Gemensamt för alla sådana beslut är att vi har aldrig har ångrat oss.

När vi under den första pandemisommaren 2020 köpte en husbil hade vi hunnit prata om det ett tag, att det kanske var något för oss. Då visste vi inte hur länge pandemin skulle hålla på, vi kände att vi ville komma hemifrån.

När vi väl hade bestämt oss för att titta på husbilar gick det dock lika fort som vanligt tills vi på 7H Bil i Kinna, som då hade några husbilar till salu, hittade den Sunliving S75 SC som blev vår ögonsten.

Under tiden som gått sedan dess har vi börjat upptäcka Sverige på ett för oss nytt sätt. Vi har gått i nationalparker, åkt till småorter vi knappt hört talas om och upptäckte i slutet av förra året att det finns något väldigt intressant som kallas kulturreservat.

Och så har det blivit långresor till Lofoten, Albanien, Italien och senast Polen/Kroatien.

Dessutom drog vi i gång vår hemsida, eller blogg, som du just nu är inne och läser på.

Vi har pimpat husbilen, hottat upp den på olika sätt så att det alltmer har blivit det semesterfordon som vi vill ha.

Den har rullat nästan sex tusen mil och vi har talat om för alla människor som har velat lyssna (har dom inte velat lyssna har vi förmodligen tvingat dom) till hur bra vår husbil är och att vi ska ha den i många år eftersom vi är så förtjusta i den.

Ändå har vi precis hämtat ut vår nya husbil.

Vi hade aldrig varit på husvagns- och husbilsmässan på Elmia utanför Jönköping när vi under sommaren i år beslutade oss för att åka dit – av ren nyfikenhet.

Våra söner, som känner sina föräldrar bättre än de flesta, log när de hörde det. ”Jaså, ska ni köpa en ny husbil nu”, blev kommentaren.

När vi sa att det inte var aktuellt eftersom vi var så nöjda med den vi hade blev inte deras leenden mindre.

Men vi var övertygade. Vi skulle bara dit och titta, prata med folk, lyssna på föredrag och hitta material att skriva om.

På Elmia kollade vi husbilar av alla de slag. Fascinerades av de stora lyxiga kolosserna ”far above our paygrade” och kollade lite nyfiket på planlösningar, utrustning och priser.

Efter varje titt inne i en husbil gick vi vidare, nöjda med att vi hade en så fin och bra husbil parkerad på den stora mässparkeringen utanför.

Men vi hade ändå en liten detalj på vår bil som vi inte var så nöjda med. Vi ville ha fler fästpunkter i garaget för att kunna spänna fast grejerna där bak. Därför gick vill till Sunlivings område på mässan.

Vi gick direkt till en av de nya bilarna, som nu hade en mörk framdel istället för helvitt som vi hade. Men det var något som vi bara reflekterade lätt över för det var i garaget vi skulle kika i första hand.

Och där fanns en skena med krokar, eller öglor. Sådana som vi behövde. Perfekt, då skulle vi bara googla fram var vi kunde köpa en sådan skena – eller kanske fråga någon av säljarna som gick omkring bland Sunliving-bilarna.

Just då fanns dock ingen säljare i närheten och då passade vi på att gå in i en av husbilarna. Vi såg då att de inte längre var en Fiat, chassit var istället en Ford.

När vi gick in såg vi att det var en stor skillnad i styrhytten. Exempelvis satt där en liten ratt att vrida på istället för växelspaken till vår manuella växellåda. Men det imponerade inte, vi hade inga problem med att växla när så behövdes.

Och på ratten satt en massa knappar som vi inte hade på vår bil. Plus lite andra grejer.

Inne i bodelen fanns också en del skillnader, utöver att det var en annan färgskala. Men inget som fick oss att börja fundera egentligen.

När det kom in andra människor berättade vi att vi hade just en Sunliving och att vi var så nöjda med den. Det var verkligen ett märke vi kunde rekommendera. Men vi hade fortfarande inte ens reflekterat över att byta.

Likadant gjorde vi när en försäljare dök upp när vi klivit ur. Vi berättade hur nöjda vi var med vår Sunliving.

Det tyckte han var kul, samtidigt som han började prata om fördelarna med de nya bilarna. Starkare motor, automatlåda. Och framförallt, lyckan över att köpa en ny bil.

Men nej, det var inget för oss.

Då bad han att han åtminstone skulle få kolla hur mycket vår bil var värd och kanske hur mycket det skulle kosta att byta in den.

Det var då jag hörde mig själv säga: ”Det kan du väl göra, om du vill”. Intressant att få reda på hur mycket vår bil gått ner i värde sen vi köpte den, å andra sidan var Anette och jag överens om att det inte spelade någon roll eftersom vi ändå inte skulle byta.

Vi satte oss vid ett bord, fick var sin kaffe som vi drack medan han kollade och räknade.

Där kom den oväntade vändpunkten. Vi skulle få nästan lika mycket för vår bil som vi hade gett drygt fyra år och sex tusen mil tidigare.

Det var där tanken började slå rot. Tänk om…

Men nej. De nya Ford-baserade sunlivingarna fanns inte med dubbelsäng där bak, så kallad queensbed. Det vill vi verkligen ha. Där kände jag att det var avgjort, ingen ny bil.

Då sa Anette: ”Men det kanske kan funka med långbäddar.” Och så började tankarna spira igen.

Vi pratade igenom det hela efter mässan den dagen och nästa dag gick vi tillbaka till Sunliving-montern. Då träffade vi en annan försäljare och sa lite försiktigt att vi hade börjat fundera.

Han fick våra uppgifter och lovade att återkomma efter mässan. Det skulle ta några dagar eftersom bilarna ännu inte hade kommit från Slovenien till Sverige. De som fanns på mässan hade slovenska registreringsskyltar.

Drygt två månader efter mässan hade de första bilarna kommit till Sverige och fått svenska regskyltar. Den första som kom till Åkessons bil i Lidköping hade vi beställt.

Och nu sitter vi jättespända på hur det ska bli att åka runt i en sprillans ny husbil, en S75 SL.

Med automatlåda, Ford-chassi och lite förändringar i bodelen. Och framförallt är den registrerad för 4100 kilo, 300 mer än vad vi har haft tidigare. Och det gillar vi.

Efter mitt höftbyte, med ännu pågående rehabträning, är vi nu redo att ge oss ut med en bil som bara rullat några mil. Först tänker vi åka på julmarknadsrace i Tyskland. Lite senare blir det kanske några platser i Västergötland. Sen ska det beredas tid för att jag ska byta även en knäled.

Med lite reservdelar som behöver tränas under nästa år blir det kanske skönt att köra automatväxlat.

Vart vi än åker kommer ni att kunna läsa om det här på hemsidan, eller om ni hellre vill kalla det blogg.

Vad sönerna sa när vi kom hem och berättade? Vi möttes av nya leenden och ”vad var det vi sa?”.

Stefan 3 december 2024