Vadstena

Jag hade aldrig varit i Vadstena, men jag hade tänkt länge att vi måste åka dit.

För jag hade hört att Vadstena ska vara så mysigt med sina kullerstensgator och fina små hus.

Och så klostret förstås.

Jag hade verkligen sett det framför mig, hur vi åker dit och får uppleva ett mysigt och somrigt Vadstena.

Så blev det inte riktigt. Vi kom inte dit en solig sommardag. Vi åkte dit en svinkall februaridag istället.

Ja, det var så bitande kallt att jag fick gå och köpa mig ett par nya vantar. Med vår lånehund Isa i koppel räckte inte mina handskar. Men affären var trevlig och vantarna sköna, så jag blev nöjd.

När man reser som vi gör, med husbil, finns det en del att tänka på. Och vi tänker olika beroende på vad vi ska göra.

Just denna gång ville vi hitta en ställplats så nära stan som möjligt. Vi hade inga cyklar med oss, men en hund som tillhör mellansonen och hans familj. Hon har oss veterligen inte farit runt på cykel.

Vi ville snabbt och enkelt kunna se stan med bland annat Vadstena slott och klosterkyrkan. Då ligger ställplatsen alldeles vid slottet perfekt. Där fanns det plats för oss, fast vi var inte ensamma. Där stod fyra husbilar på kvällen i vinterkylan. En populär ställplats, helt klart.

Vi reser ju året runt med vår husbil och då får vi se olika städer som vi hört talas om som sommarstäder. Oftast blir vi väldigt sugna på att återvända sommartid för att se staden just som sommarstad också. Så var det verkligen med Vadstena.

Jag har inga problem att tänka mig in i hur mysigt där kan vara en solig sommardag. När man kommer, som vi gjorde, under lågsäsong, måste man vara beredd på att sevärdheter kan vara stängda.

Vi ville båda gå in på Vadstena slott men det var bara öppet mellan klockan 12 och 16 och vi kom lite för sent för att se det vi ville se. Dessutom fick vi inte ta med hunden Isa in på slottet.

Vi hade behövt tid på oss båda två och sköt hellre fram det besöket till nästa gång vi åker hit.

Så vi traskade över den gamla bron från slottet in mot de gamla delarna av stan i snålblåsten. Ni vet, när det blåser rejält och är några minusgrader. I alla fall jag blir lite stel i mina rörelser.

Det var inte så att jag frös om kroppen. Jag hade rejält med kläder på mig. Händerna blev dock snabbt som isbitar.

Att försöka hålla händerna i fickorna, samtidigt som man håller i ett koppel och hunden i kopplet är nio månader och helt begeistrad i  alla änder i vallgraven vid slottet.

Det var inte lätt. Vi vill ju lära henne hur hon ska gå fint bredvid oss. Men allt var så jätteroligt och hade vi gjort som Isa ville skulle vi sprungit oss genom stan. Men det ville vi inte.

Vi tog oss på gångvägen utmed Vättern den lilla biten tills vi svängde in mot stan. Och vi gick direkt in på Rådhustorget. Där ligger det fina rådhuset från år 1460.

Jag blir alltid så galet imponerad av dessa fina gamla byggnader som vi har på så många platser i vårt land. Jag läste mig till att det är det äldsta och bäst bevarade inom det medeltida Sveriges gränser. Fram till 1974 användes det av kommunfullmäktige men numera ligger restaurang Rådhuskällaren i den fina gamla byggnaden. Den var dock stängd när vi var där.

Vi gick runt på gatorna i centrum och hittade efter en stund affären där jag köpte mina vantar. Ja, helt plötsligt fick jag ett par varma reflexvantar. Nu syns jag och händerna slipper vara kalla.

Vi drog oss sakta men säkert bort mot området vid klosterkyrkan. Det var inte svårt att se Rödtornet så vi knallade dit. Tänk att detta röda torn satt på en kyrka från 1100-talet från början. Själva kyrkan förstördes i en stor brand i stan år 1423.

Redan 1460 byggdes en ny kyrka, S:t Pers kyrka, som förändrades med åren. Men 1829 revs hela kyrkan. Gravstenar och en del av inredningen flyttades med till Klosterkyrkan.

De gamla byggstenarna användes till den nya skolbyggnad som stod klar 1831. 1967 flyttades undervisningen därifrån till nya lokaler.

Numera ligger delar av kommunförvaltningen i Rödtornet, där finns också Sång- och Pianoakademien.

Och Rödtornets tre klockor används fortfarande då Klosterkyrkan inte har något eget klocktorn.

Vi drog oss vidare mot Pilgrimscentrum. Där möts folk som vandrat på lederna eller vill ha information om de olika leder som finns. Där hålls också olika kurser och där finns möjlighet att vila och övernatta.

Under vår februaritripp med husbilen runt Vättern stötte vi på S:t Birgittas pilgrimsleder, Saint Birgitta Ways. Det går att vandra på olika leder från Hamburg ända till Trondheim, i Vadstena binds de samman med andra pilgrimsdestinationer i Europa.

Men utanför Pilgrimscentrum finns också en trädgård. Och som allt annat runt Klosterkyrkan är det en gammal trädgård, Munkträdgården är från 1506. Den är en av de äldsta bevarade fruktträdgårdar vi har i Sverige.

Här växer det olika sorters äpple och päronträd i fina rader. Där finns också en stor fin ek som planterades den 23 juni 1923 som ett minne av Gustav Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Vill man kan man gå ”Korsvägen” genom fruktträdgården. Då kan man läsa små texter på olika skyltar som finns runt om i trädgården.

Alldeles intill trädgården ligger Vadstena Klosterkyrka, som tillsammans med domkyrkorna i Västerås och Lund samt Vasamuseet och Drottningholms slott, har tre stjärnor i Michelinguiden.

Den är enligt Svenska Kyrkans hemsida byggd efter instruktioner och mått som Heliga Birgitta fick från Kristus. Först byggdes ett kapell i trä som brann ner 1388. Sen byggdes kyrkan i kalksten och invigdes den 16 februari år 1430.

I Birgittas föreskrift kring hur kyrkan skulle byggas skulle den vara utan en massa onödigt prål. Den skulle ha en ”slät gärning, vara ödmjuk och stark”.

Det är en vacker kyrka med femton stora kryssvalv. Kyrkan är verkligen riktigt mäktig. I ett stort relikskrin i koret finns en bit av ett höftben kvar från Heliga Birgitta och även kvarlevor från hennes dotter Katarina.

Lite häftigt tycker jag också att det är att Heliga Birgitta utnämndes år 1999 av påve Johannes Paulus ll till att vara ett av tre kvinnliga skyddshelgon för Europa.

När vi båda i olika omgångar hade varit inne i kyrkan, eftersom man inte får ta med hundar dit in, gick vi runt bland de vackra gravstenar som står utanför kyrkan.

Det är så häftigt att kunna läsa på dessa vackra gamla stenar.

Vid det här laget var både Stefan och jag väldigt frusna och vi bestämde oss för att sakta ta oss tillbaka till vår husbil.

Vi passerade det vackra slottshotellet och gick in på de smala kullerstensgatorna med sina fina gamla trä och stenhus. I sakta mak tog vi oss över de två slottsbroarna på väg mot värmen i husbilen. 

Nästa gång vi åker till Vadstena, för vi måste tillbaka, vill jag att vi åker under sommartid så vi får se en prunkande örtagård utanför Pilgrimscentrum och en sommarstad i sommarskrud.

För det kan jag verkligen tänka mig att Vadstena är.

Anette 7 mars 2025