Upplevelser med hus på hjul

Första utlandsresan med husvagn gick till Holland 1987.

Den senaste gången vi åkte utomlands med husbil var till Italien i höstas.

Däremellan har det blivit åtskilliga tusen mil i våra ”hus på hjul”.

Vi har klarat oss väldigt bra genom åren. Men här berättar vi om några missöden som vi ändå har upplevt.

Jag kan nog tycka att vi har stor erfarenhet av att resa med husvagn och husbil.

Vi hade husvagn i 32 år och körde ner i Europa i stort sett varje sommar. Hur många mil det blivit med husvagn har vi aldrig räknat, men många är det.

Vi har haft husbil sen sommaren 2020 och har nu kört nästan 5000 mil med den.

Husvagnarna hade en längd mellan 4,80 och 6,10 meter och husbilen är 7,45 meter lång.

Vi hade husvagnen stående i Trysil fyra vintrar och vi är även ute och kör husbilen vintertid.

Vi har använt våra ”hus på hjul” flitigt och älskar campinglivet.

Men har det då inte hänt jobbiga saker under alla dessa år, sånt som man i efterhand kan berätta med ett leende på läpparna?

Egentligen har vi varit väldigt förskonade från jobbiga upplevelser. Men visst har det hänt saker och jag tänker berätta om några händelser här.

Sommaren 1990 körde vi tillsammans med Stefans bror och hans familj våra husvagnar till Frankrike. Vi åkte med våra  tre pojkar som var fyra, sju och tio år. Vi hade en då tio år gammal Sprite-husvagn på 4,80 meter. Det var trångt, men det funkade ändå bra.

När vi en sen eftermiddag kom fram till vårt första mål i sydvästra Frankrike och precis skulle köra in på campingen kände Stefan att det var något konstigt med husvagnen. Vi parkerade och gick ut och tittade om vi kunde se vad som var fel.

Jag såg något konstigt, det såg ut som vi kört in i ett hönsnät med ena däcket. Hade aldrig sett något sånt förut. Men jag fick snabbt lära mig att det var stålradialnätet i däcket som stack ut.

Vi fick hjälp att skaffa ett nytt däck dagen efter av campingägaren, som mer eller mindre alltid var rejält påverkad av alkohol. Han körde med sin bil in till närmaste stad och Stefan åkte med för att ordna ett nytt däck.

Idag skulle vi inte tänkt tanken att åka med denna ofta överförfriskade man, som vid stadsturen på morgonen var mindre berusad. Men då var vi bara glada att han hjälpte oss fixa nytt däck. Nu skrattar vi gott åt händelsen – med en lite ångestfylld eftersmak.

Med vår betydligt nyare Solifer-husvagn fick vi fem år senare punktering på ena däcket i södra Frankrike på väg ner till Spanien. Vi hade hört mycket om hur otäckt det var när man fick punktering med husvagn, men körde förmodligen en liten stund utan luft i det. Punkteringen upptäcktes när Stefan hörde ett konstigt ljud nånstans ifrån och sänkte ljudet på bilradion. Samtidigt kollade han i backspegeln och såg att husvagnen lutade.

Det var punktering, minst sagt. Däcket var helt förstört. Men husvagnen rörde sig alltså inte sidled trots att vi vid tillfället körde i 80-90 kilometer i timmen. Stefan bytte däcket i vägrenen medan trafiken susade förbi utanför. Så skulle vi inte heller ha gjort i dag.

Kanske 30 mil senare, när vi hade återvänt till Frankrike från Spanien, hände samma sak med det andra däcket. Men då var vi beredda och fick dessutom hjälp av vägassistans som spärrade av högerfilen medan Stefan bytte även det däcket.

Vi hade med oss ett reservdäck, körde båda gångerna på det fram till nästa bensinstation där vi köpte nya däck. Jag vet inte om däcken var sämre på 90-talet men de var inte så gamla att de skulle gå sönder.

Vid ett annat tillfälle i Spanien kom in på en väg som inte var gjord för en bil med långt släp. Stefan fick backa länge. Som tur var hade han inte problem med det, vilket jag hade. Därför överlät jag all körning med husvagn till honom.

När vi kom till Prag 1997 hittade vi inte vägen till campingen vi skulle till. Det var före gpsernas tid, vi lyckades inte tolka kartan rätt utan hamnade i centrala staden.

En polis visade med handen vilken väg vi skulle köra in. Han tänkte nog inte på att den var för smal för att köra på med en drygt sex meter lång vagn med utstickande husvagnsspeglar. Vi körde en bra bit tills vi insåg att vi inte kunde fortsätta. Det var trångt att komma ur bilen, det fanns liksom inte riktigt med plats för att öppna bildörren, och ställa mig bakom husvagnen. Jag fick visa hela raden av bilar som kört in på den enkelriktade gatan bakom oss att de var tvungna att backa. De hade svårt att sluta tuta när det var helt stopp.

Jag fick ett totalt bryt av nervositet och skrattade nåt galet åt hela situationen. Jag skrattade så tårarna rann. Meter för meter tog vi oss backande tillbaka till den stora vägen. Och meter för meter fick alla bilar jag hade framför mig, när jag gick bakom husvagnen, backa. Hur långt det var vet jag inte, men några hundratal meter var det i alla fall. Tack och lov för min man som inte hade några problem att backa en husvagn.

Det skrattade vi åt redan när vi hittade fram till campingen.

En annan gång letade vi camping utanför La Spezia i Italien inför vårt besök i Cinque Terre. Det var fullt överallt och efter ett idogt letande bestämde vi oss för att köra in bilen på en stor grusyta och koppla av den från bilen. Där väntade jag i lugn och ro medan Stefan åkte i väg och letade.

När han återvände hade han hittat en plats. Kanske låg den inte optimalt men det var en fantastisk utsikt och han trodde inte det skulle bli några problem.

Vi körde till campingen och körde ner till platsen. Det var lite trångt och lite brant. Och med en nyanländ husvagn på en plats längre bort, som inte stod där när Stefan var där tidigare, insåg vi att vi skulle få ett elände att köra därifrån. Vi var tvungna att köra i en nittiograderssväng för att komma upp på den branta vägen upp. 

Branten hade inte varit något problem om vi hade kunnat ha lite fart när vi började köra. Men nu kunde det inte bli någon fart eftersom vi först skulle svänga nittio grader.

Vi parkerade husvagnen och gick ut och åt, men kunde inte sluta tänka på hur det skulle bli att köra därifrån dagen efter. När vi kom tillbaka såg vi att den nyanlända husvagnen redan fått upp tältet och var inte lätt att flytta för att vi skulle köra förbi.

Den natten sov vi knappt något. Såg framför oss att vi inte skulle komma upp för backen med husvagnen utan att dra sönder hela husvagnssidan mot stenmuren som fanns där vi skulle svänga.

Men på morgonen efter, med lite hjälp från andra campinggäster på olika sidor om bil och husvagn, kom vi upp med några få centimeters mellanrum mellan husvagn och stenmur. Och när vi väl tagit svängen var det inga problem att köra upp och därifrån.

Vi ville bara bort, hade inga planerar på var vi skulle stå nästa natt. Efter kanske några mils körning hittade vi världens tristaste camping. I och för sig nära vattnet, men utan ett uns skugga och det var väldigt varmt. Den största attraktionen på campingen var den svenske mannen som hade husvagnen bredvid. Han slet för att få upp parabolen i tid för ”Allsång på Skansen”. Att kunna se favoritprogrammet var hans krav för att åka med sin fru till Italien.

Allsångsmannen kunde vi le åt redan då. Nu kan vi även le åt skräcken från den första campingen. Men fortfarande är det en jobbig upplevelse.

Med husbilen har det nästan blivit 5000 mil sen 2020 när vi köpte den.

Det är ju ett ganska rejält överhäng där bak och en del av plasten längst bak sprack när vi körde ner från klossarna på campingen utanför Primosten i Kroatien förra året. När vi körde ner låg där en sten som stack upp ur gruset i den lilla backen vi skulle ned för och en liten bit av ena hörnet gick sönder.

När vi kom hem fick vi köpa en ny del, som vi behövde hjälp på verkstad för att få dit.

Och i år blev vi påbackade i Palermo. Inget som skadade husbilen mer än några väldigt små skrap på bakskärmen. De kan vi nog till och med rubba bort.

Som sagt, några incidenter har det blivit genom åren med våra hus på hjul, men vi har undgått allvarliga saker.

Nu undrar vi om ni har varit med om något som ni numera kan skratta åt – eller inte. Skriv gärna här nedanför och berätta.

Anette 9 februari 2024