Treriksröset

Jag vet inte hur gammal jag var när jag i läroboken i skolan såg en bild på en karta där Treriksröset var placerat.
Jag har ett svagt minne av hur det såg ut på bilden, men vet inte om det är ett riktigt minne eller bara något jag tror mig ha sett.

I vilket fall som helst har Treriksröset varit en plats jag velat åka till. Varför vet jag inte. Tänkte kanske inte att jag nån gång verkligen skulle bege mig dit, men min dröm är nu uppfylld.

Med husbilen kunde vi i pandemitider åka runt lite då och då.

Vi tog oss till Smygehuk, Sveriges sydligaste punkt, och visste att vi skulle köra norrut under semestern.

Någonstans i våra huvuden tyckte vi att det vore häftigt att ha besökt både Sveriges sydligaste och nordligaste punkt på ett och samma år. Men det trodde vi nog inte riktigt på att vi skulle få till. 

Enligt Google maps är den bästa bilvägen mellan Sveriges nordligaste och sydligaste punkt 2047 kilometer. Det är ju en bit att åka…
Vi hade egentligen inte planerat att vi skulle köra som vi gjorde. Men väderprognoserna för Norge, där vi just då befann oss, var så galet dåliga. 12–13 grader, ösregn och halv storm, inget drömväder direkt.
Vi bestämde oss för att köra mot Kilpisjärvi. För gränspunkten mellan Sverige, Finland och Norge nås enklast med båt från Kilpisjärvi på den finska sidan.

Eftersom det var juli i pandemitider var gränserna inte öppna att bara köra igenom. Därför stannade vi till på en parkeringsplats strax innan finska gränsen kvällen före vårt besök för att sova. Vi gick upp tidigt för att vi visste att det kunde vara långa köer till båten som skulle ta ta oss mot Treriksröset.
Och det var lång kö till båten. Det såg vi redan när vi kommit fram till parkeringen som redan tidigt på morgonen var ganska full av bilar. Även båten var full, väldigt full kan man nog säga till och med. Och vi fick redan  på båten veta förutsättningarna som gällde på resan.

En halv timmes båtfärd och sedan tre kilometers promenad fram till målet. Lite fotografering och sen tre kilometer tillbaka, och vi hade två timmar på oss innan båten skulle återvända.

Lite stressigt blev det eftersom det var många som skulle promenera ut till röset, som i verkligheten är en gulmålad betongklump.

Den formen har den haft sedan 1926.

Promenaden i fjällmiljö var läcker. Dock gick vi bland fjällbjörkarna, vilket innebar en hel drös med mygg surrandes runt huvudet. Det hade vi dock varit förberedda på och vi stank av myggmedel.
Väl framme vid den klart lysande gula betongklumpen fick vi återigen stå i kö.

Det skulle ju fotograferas och vi var ju inte ensamma att vilja ta de där bilderna som man bara måste ta. En bild i Sverige, en i Norge och en i Finland.

Självklart måste vi få till det och kön för att få de där bilderna gick på smala spångar på en mosse. För själva betongfundamentet  ligger tio meter från stranden i sjön Koltajaure.

Vi hade på vägen till röset knatat på i bra takt och hade inte så många framför oss men det var många som var med på resan. Hur det funkade för de som var bland de sista vet jag inte. Det blev säkert väldigt stressigt.
Vi gick tillbaka och drack kaffet som fanns i vår matsäck. Det fanns kaffe att köpa där också för de som inte tänkt som vi. Sen en ny båtfärd över sjön och tillbaka till husbilen igen.
Om man hellre vill vandra över fjället går det också. Det finns en vandringsled från Kilpisjärvi runt sjön (cirka elva kilometer). Vi valde dock att åka båt båda vägarna.

Lite kul är det också att veta att just vid Treriksröset möts två olika tidszoner: centraleuropeisk tid för Sverige och Norge och östeuropeisk tid för Finland. 

Kul att ha varit där, men det hade varit gott med lite mer tid att fundera över stället som sådant. Ett monument över tre länder är ändå nåt väldigt speciellt.

Anette 14 jul 2021