Stensjö by

Att scener ur både Emil Lönneberga och Barnen i Bullerbyn har filmats här är inte så konstigt.

För det känns precis som att kliva in i en Astrid Lindgren-film när man kommer till Stensjö by.

Grisar, dignande äppleträd, höns, tvätt på lina, hässjat hö och så gofika på det.

Stensjö by bjuder på mycket att ta in.

Vi har verkligen börjat uppskatta saker på ett annat sätt nu när vi är pensionärer. Vi har mer tid att upptäcka och uppleva vilket är fantastiskt. Och vi upplever så otroligt mycket olika saker med vår husbil.

I november förra året var vi i Äskhult, ett kulturreservat cirka fem mil från Göteborg där vi bor. Det ligger i Halland och drivs av Västkuststiftelsen och jag vet inte hur många gånger vi tänkt ta oss dit.

Min brorson Johan är naturvårdare och trädgårdsmästare där och det kändes nästan pinsamt att vi inte hade åkt dit tidigare.

Men vi gjorde ett besök och insåg vilka eldsjälar det finns. Människor som hängivet gör allt för att bevara vår natur och speciella platser. Att det fanns något som hette kulturreservat hade vi inte nån koll på alls. Så ovetande är vi. Naturreservat gillar vi och besöker och vandrar i, men kulturreservat…

Nu vet vi och har beslutat oss för att sakta men säkert bättra oss och besöka kulturreservat när vi är i närheten av sådana.

Vi har kollat upp var de 47 kulturreservaten vi har i Sverige ligger, län för län och kommun för kommun.

När vi var på Ostkusten för att besöka vår 22:a nationalpark, Blå Jungfrun, och skulle köra från Oskarshamn för att även besöka Västervik, fanns kulturreservatet Stensjö by i närheten.

Vi åkte från Oskarshamn i regn och ville ha lite koll på var den låg och hur det såg ut där innan vi  parkerade för natten på en ställplats inte långt därifrån.

Vi tog av från E22:an och började köra mot kulturreservatet. Jag vet inte om ni känner samma som vi. Men när man kör på slingrande grusvägar, utmed ängar med betande djur.

Kör under och bredvid stora gamla ekar och ser både gärdsgårdar i sten och trä, då känns det så otroligt mycket svensk sommar.

Vägen till Stensjö by var verkligen sinnebilden av ett sommar-Sverige. Sååå otroligt vackert, även i regn. Vi förstod när vi kom fram att morgondagens väderprognos skulle göra detta ännu vackrare och körde vidare mot ställplatsen några mil bort.

Dagen efter vaknade vi upp till en klarblå himmel och visste att vi skulle få några härliga timmar i kulturreservatet.

Alltså, det var så vackert. De röda gamla husen låg där så fint i solen med röda staket och gärdsgårdar i trä utmed grusvägarna. Och när vägen tog slut fanns där en parkering med plats för både person- och husbilar.

Stensjö by omvandlades till kulturreservat år 2020 och det arbetas året runt för att återskapa byn till hur det såg ut kring år 1900.

Man vill bevara både djur och växter som är utrotningshotade. Det används äldre sorter av spannmål, frukter och bär. Och här finns Hälsingefår och Rödkullakor som är utrotningshotade.

Det finns en karta över byn från 1709 med en gård som ligger på samma ställe  som nu. 1883 bodde allt som allt 176 personer i byn.

Nära parkeringen, på väg upp mot husen, fanns några bikupor. Där stod två personer med de speciella skyddskläderna som behövs för att jobba med bina och kuporna utan att bli stucken.

Vi fick gå fram och se vad de höll på med och fick se de vackra bina riktig nära.

Vi fortsatte fram på vägen upp mellan husen, svängde av på vägen till vänster upp mellan de röda fina husen.

En hönsgård med vita hönor synes mellan husen. En liten bit till och där fanns ett litet museum som vi gick in i. Där fick vi veta lite om vilka som bott i husen och när det var.

Anders Eriksson och Stina Larsdotter önskade sig en anständig vård på sin ålderdom. 1880 skrev de ett undantagskontrakt med sin son när han tog över gården. Där var det beskrivet vad de förväntade sig den 1 november varje år.

De skulle bland annat få tre och en halv tunna råg, två kannor ärtor, fyra tunnor potatis, en tredjedel av frukten i trädgården, vinterfoder till en ko och två får med lamm. De skulle också ha fyra famnar tallved och tre famnar al-och björkved inburen i undantagsstugan.

Med informationen man får i byn kan man riktigt se framför sig hur det såg ut, då för längesen. Vi fortsatte uppför den lilla backen.

Gick in och tittade på de vita hönorna och den ståtliga tuppen.

Vände om och tittade till grisarna som nyfiket tittade tillbaka på oss.

Vi diskuterade också vilken av alla slingor som går runt byn vi skulle ta. Det finns markeringar på lite olika ställen var slingorna går.

Vi bestämde oss för att gå till Tilias kafé som var skyltat i backen.Vi läste på om tant Tilia som bodde på gården vid sekelskiftet. En kvinna som gillade att hålla kafferep på gården. Kaféet ligger i ett av de fina gamla husen med en stor trädgård runt omkring.

Där i trädgården fanns det utemöbler som vi satte oss vid när vi skulle fika.

Hade vädret varit sämre kunde vi suttit inne i de fina rummen som inretts med tidstypisk inredning.

Där fanns bullar och kakor, kaffe, te och smörgåsar. En del av råvarorna kom från byns eget trädgårdsland.

Vi satt och njöt av de fina omgivningarna och gott fika.

När vi var nöjda gick vi sakta tillbaka genom byn. I en av trädgårdarna dignade äppelträd av röda fina äpplen.

En bit bort hängde det tvätt på tork.

Det är inte svårt att förstå att Stensjö by användes vid flera scener Astrid Lindgrens filmer om både Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn.

Vi hade under tiden vi fikade bestämt att vi skulle gå Viråslingan på 1,3 kilometer. Det är en av flera korta leder i byn.

Det lät så vackert att gå utmed ån som hade stor betydelse för folket i byn.

Virån är sju mil lång och slingrar sig förbi byn. Där kunde folket i byn fiska för att dryga ut kosten. Genom att dämma vattnet kunde de använda kvarnar och när ån svämmade över på vårarna försåg den strandängarna med näringsrikligt slam.

I ån lever ett 30-tal fiskarter och den fridlysta tjockskaliga Målarmusslan. Uttern har sakta men säkert återtagit sina marker och man kan se Strömstare, Forsärla och ibland även Kungsfiskare utmed ån.

Vi såg inget av dessa djur men vi gick och njöt med ljudet av porlande rinnande vatten bredvid oss.

Sakta men säkert tog vi oss tillbaka till byn och diskuterade det fantastiska i att sådana här gamla byar och hus bevaras för framtiden.

Och det gäller ju inte bara husen utan allt som görs i naturen för att bevara den till eftervärlden.

Anette 30 augusti 2024