Stefan

Jag har åkt utomlands så länge jag kan minnas.

På nyårsdagen 1963, knappt fyra månader innan jag fyllde fem år, tog familjen vår lånade Ford (en riktig, amerikansk monsterkombi som drog massor av bensin och olja) och körde till Madrid. Där blev vi kvar till mitten av augusti när brorsan skulle börja i andra klass.

Jag har minnen i huvudet, men minns även genom de bilder som finns. Hur som helst är jag övertygad om att den resan gör att jag fortfarande vill ge mig ut i världen.

Fiskebäck, i de västra delarna av Göteborg, är mitt geografiska nav. Här har jag bott sedan jag föddes, här föddes min pappa, här föddes min farmor… Genom boken ”Fiskebäck – ur tre byars historia” fick jag reda på att jag är tionde rakt nedstigande generationen i Fiskebäck. Hit vill jag alltid återvända.

Men jag längtar alltid ut. Vill tillbaka till platser som jag har besökt en två eller fler gånger samtidigt som jag vill uppleva nytt. Jag vill få bekräftat att favoriträtten i Tirana fortfarande är lika god, samtidigt som jag vill testa nytt på matsedeln.

Och så vill jag träffa mina vänner. Det går inte att överskatta betydelsen av att ha vänner. Nära vänner som jag träffar regelbundet. Personer jag lärt känna genom jobbet, missionsförsamlingen i Fiskebäck, fotbollen, projekten i Albanien och Sydafrika, resorna till Kongo…

Men jag har även nära vänner långt bort. När ett sms piper till i telefonen och jag ser att det är från någon kompis i Albanien, Sydafrika eller USA blir jag varm. När det plingar till på Facebook och Wire från Soweto i Sydafrika eller Emy från det inre av Kongo Kinshasa eller min kusin Peter i Chicago vill chatta känner jag mig rik. Precis som när Shpresa och Kristo i Albanien smsar att dom sitter och hejar när Sverige spelar landskamp i fotboll, eller Arta skickar någon hälsning på Facebook från Denver. Vi behöver möta människor från andra kulturer för att undvika att bli alltför inskränkta.

Vi har haft förmånen att kunna ta med hela familjen till Medelhavet och bo i husvagn under sönernas uppväxt. Tillsammans med Anette fortsatte jag på husvagnsspåret efter att de flyttat hemifrån. Jag har rest en del i jobbet som sportjournalist på GT om än inte lika mycket under de sista åren innan jag gick i pension efter 48 år på GT vid halvårsskiftet 2022.

Som husbilsägande (sedan den första pandemisommaren 2022) pensionärer har vi förändrat inte bara det dagliga livet utan även vårt resande. Men lusten att se oss om är fortfarande lika stor. 

Det hoppas jag att du ska kunna se i bloggen som vi precis har dragit i gång.

Fiskebäck februari 2023