Spanska med Duolingo

Varje dag i ett helt år har jag hållit på.

Ibland bara tio minuter, ibland 45 minuter. Oftast nånstans däremellan.

När jag lyckas med dagens mål blir jag hyllad av en liten fågelliknande, grön figur. Duolingo.

När jag misslyckas blir jag påmind om att sviten håller på att spräckas.

Allt för att jag ska försöka lära mig lite spanska tills vi ska åka söderut.

1963 bodde min familj i Spanien, på Calle Ilustracion i närheten av det kungliga slottet i centrala Madrid. Min pappa Ove jobbade på Handelskammaren, han ville lära sig spanska ordentligt.

Mamma Sonja var hemma, min storebror Thorbjörn gick vårterminen på svenska skolan.

Jag var hemma och lekte med mina spanska kompisar och lärde mig språket på det sätt som barn ofta gör, snabbt och enkelt genom leken.

När vi åkte hem i augusti pratade jag spanska med både barn och vuxna. Efter det sa jag i stort sett inte ett spanskt ord på 61 år.

Min fru Anette har under åren frågat mig gång på gång varför jag inte dammar av spanskan och försöker lära mig den på nytt. För när vi sitter och ser på en spansk serie eller ser något annat spanskt på TV har jag för vana att kommentera ord och delar av meningar som jag känner igen.

Inte så att jag kan skippa undertexten (subtitlarna som vi säger på nysvenska), men jag förstår ord och uttryck här och där.

Förmodligen beror det till en del på att jag har lite skolfranska i mig, vissa ord från de romanska språken är ju lika. Kanske beror det på att min pappa då och då tryckte in spanska ord och uttryck när han pratade helt vanlig svenska.

Men några ord har stannat kvar från min barndom på min inre hårddisk.

Ungefär som dofterna från barndomens Madrid. Jag har gått vid tunnelbanan i Paris eller Wien och stannat upp plötsligt då jag känt bekanta dofter som förflyttade mig till Madrid och tunnelbanestationen nära där vi bodde.

Jag borde naturligtvis ha plockat upp spanskan med eller utan övertalningsförsök från min fru. Men det har aldrig blivit så.

Jag har alltid varit intresserad av språk. Förmodligen blev jag inspirerad av min pappa som pratade flytande spanska, bra tyska och engelska och lite franska.

Han fixade engelskakurs från Hermods till mig innan vi hade engelska i skolan, som 15-åring lärde jag mig prata ordentligt när jag besökte mina kusiner i Chicago under en sommar.

Lite franska lärde jag mig i skolan, ungefär lika mycket tyska. Det funkar för enkla, långsamma samtal.

Jag önskar att jag hade lärt mig mer albanska under mina 40 resor till Albanien. Men där har problemet varit detsamma som för många utlänningar som kommer till Sverige. Man klarar sig väldigt ofta med engelska.

Men jag är lite nöjd ändå med att ha snappat upp kanske 50 ord, som jag försöker använda när jag är där. Det är alltid kul att bryta in i ett samtal med ett par ord efter att jag har förstått vilket ämne som diskuteras.

Språk är för mig viktigt. Det är inte bara ett sätt att kommunicera med andra, det är också ett sätt att visa respekt för andra kulturer och människor genom att försöka lära sig en hälsningsfras eller något annat på ett annat språk.

Med tanke på det jag just har skrivit borde jag ha lärt mig spanska igen. För länge sen.

Åtminstone när jag gick i pension för tre år sedan och plötsligt hade mer tid till mitt förfogande.

Men det var först för drygt ett år sedan – på våren 2024 – som jag nappade. Alldeles innan jag fyllde 66.

Då hade vi börjat prata om att åka till Spanien nu till hösten. Förra sommaren var vi med barn och barnbarn i Kroatien, men det blev ingen höstresa då jag bytte höftled i oktober.

Men i år siktar vi på Spanien och Portugal. Det blev det avgörande argumentet för att jag skulle lyssna på min fru och ladda ner Duolingo-appen.

Det gick att välja mellan olika språk, jag valde något slags nybörjarspanska. Sedan dess har jag hållit på. Varje dag. I ett år.

Jag använder gratisversionen, ibland belönas man med några dagar av betalversionen som man kan köpa för runt en tusenlapp per år.

Oftast kör jag Duolingo till morgonkaffet, ibland lite senare på dagen. I sällsynta fall räddar jag sviten när klockan närmar sig midnatt.

Som tävlingsmänniska drivs jag av att registrera de tre dagliga poäng som står på spel för att komma upp i de 50 som man bör fixa varje månad för att hålla tempot.

När det stod 365 på skärmen var jag barnsligt nöjd med mig själv. Ett helt år, varje dag.

Det är inte så att jag har lärt mig spanska. Men jag har börjat bygga upp ett litet ordförråd igen och några enkla fraser. Jag förstår inte allt som sägs eller är skrivet, men det blir bättre och bättre.

Det finns genvägar för att få hjälp, ibland känns det lite som fusk när jag trycker på ett engelskt ord i uppgiften och får det på spanska. I olika former som ett stöd. Då kan jag välja det jag tror är rätt.

Ibland är jag jättefrustrerad när det blir fel igen då jag ska korrigera det jag redan har gjort fel en eller två gånger. Ibland ler jag självgott för mig själv när jag inte har gjort något fel på flera minuter.

Nu har jag kommit till en fas där jag ska formulera egna meningar på minst tio ord utifrån vad jag har gjort under dagens övningar, det är spännande och oerhört tillfredställande när Duolingo säger att det gick bra. Motsatsen har jag dessbättre inte upplevt än.

Nu är jag oerhört nyfiken på hur mycket jag har lärt mig, egentligen. Det blir att testa den hårda vägen, förhoppningsvis i höst. Till dess, minst, ska jag köra på.

Under det här året har jag inte försökt att prata spanska med någon mer än Lily, Bea, Vikram och de andra tecknade figurerna som ställer frågor i appen.

Hur funkar det när jag ska fråga efter vägen? När jag ska beställa på restaurang? Eller prata fotboll och livet med min albanske kompis Edi som bor i Madrid sedan 30 år tillbaka?

Ibland måste jag ju erkänna att min fru kan ha rätt. Detta är ett sådant tillfälle av offentlig bekännelse; jag borde ha kört i gång tidigare.

Å andra sidan; det är aldrig för sent.

Stefan 29 april 2025