Pyramiden i Tirana

Det tog 32 år av funderingar, vandalisering och förfall.

Men nu har äntligen Pyramiden i centrala Tirana fått en funktion.

Det som byggdes som ett tempel för att hylla den förre diktatorn Enver Hoxha är nu ungdomens hus.

Centrala Tirana har ända sedan kommunismen föll vid årsskiftet 1990-1991 hela tiden förändrats.

Ganska tidigt byggdes kaféer och restauranger. I början av det nya millenniet revs många av dem eftersom de var rena svartbyggen och huvudstaden började rustas upp.

Dagens Tirana, som utseendemässigt domineras av det stora antalet höghus, bär en del spår av hur det såg ut när kommunistpartiet – ytterst diktatorn Enver Hoxha – bestämde allt. Men även om en del regeringsbyggnader finns kvar och används i centrum har de renoverats.

Men två byggnader, med väldigt tydlig koppling till kamrat Hoxha, har fått stå. Inte orörda, men de har inte tagits om hand eller förvandlats till funktionella byggnader. Trots oerhört fina lägen mitt i Tirana.

Den ena är Hoxha-palatset där diktatorn och hans familj bodde i lyx medan vanliga albaner fick det allt tuffare. De yttre delarna av presidentens gamla kvarter är numera mestadels kaféer, restauranger, butiker och kontor. Men det stora boningshuset finns kvar utan att någon har gjort något åt det.

Den andra byggnaden fick Enver Hoxha aldrig uppleva själv eftersom den invigdes tre år efter hans död 1985. Men hela byggnaden uppfördes som en hyllning till hans minne.

När jag första gången kom till Tirana för att se det svenska fotbollslandslaget spela VM-kval mot Albanien var det långa köer utanför Pyramiden. Skolbarn med sina lärare och andra stod i långa rader utanför för att få komma in – trots att det ösregnade. 

Eftersom albanerna då inte var fria att prata med utlänningar hur som helst – endast ett fåtal kunde dessutom kommunicera på något annat än albanska, ryska eller italienska – gick det inte att få reda på något mer om byggnaden utöver att det var ett museum över Hoxhas liv.

Från mitt fönster på hotell Tirana, där mina journalistkolleger och även landslaget bodde, såg jag Pyramiden i samma riktning som Qemal Stafa-stadion, nu ersatt av moderna Air Albania Stadium,  låg. Högst upp på toppen fanns en stor, röd stjärna. En av flera symboler för kommunismen.

Vad jag först under den senaste tiden har insett var att muséet då var helt nytt. Jag var där vid allhelgonahelgen, kvalmatchen spelades 5 november – museipyramiden invigdes 14 oktober.

När jag knappt tre år senare kom tillbaka till Albanien för mitt andra besök var det framförallt för att försöka hitta IFK Göteborgs motståndare, men också för att skildra anarkin, kaoset och fattigdomen efter kommunismens fall.

Då var det inga problem att få information om Pyramiden. Den byggdes som ett tempel för att hylla diktatorn som dock var allt annat än älskad när statyn som rests över honom på Skanderbegtorget vältes över ända i februari 1991.

Det pratades om en sammanlagd byggkostnad på motsvarande 50 miljoner dollar. Om det stämmer eller inte vet jag inte. Men all utvändig marmor och alla glaspartier kostade hur som helst enorma pengar. Precis som den omfattande armaturen som hängde från taket på insidan.

Byggnaden hade en ännu tydligare koppling till familjen än bara till Enver. Den ritades av hans arkitektdotter Pranvera och hennes kollega och make Klement Kolaneci.

Under de dryga två åren som Pyramiden var Hoxha-museum fick besökare uppleva det mesta av det som rörde Enver Hoxha, som var diktator från 1944 till sin död 1985. Där fanns kläder, leksaker och annat från hans barndom. Men även massor av annat från hans liv. 

Det tog inte så lång tid efter diktaturens avskaffande tills det hela var utrensat. När jag var där på hösten 1991 var stjärnan på toppen borta, en av symbolerna för förtrycket albanerna hade levt under. 

Och det var bara att gå rakt in och kika. Hoxha-innehållet hade till stor del ersatts av funderingar och tankar på vad den väldigt speciella, hatade byggnaden skulle innehålla istället.

Det hade inte gått så många månader innan det fanns ett kafé i källaren med ingång från utsidan. Jag minns att man kunde gå dit och dricka gott kaffe.

Lite senare blev det nattklubb på andra sidan pyramiden där jag mötte ungdomar som pratade om att de ville dansa på Hoxhas grav.

Tämligen tidigt flyttade även nystartade, privata TV-bolag in i huset.

Det användes även för utställningar och exempelvis en stor jordbruksmässa.

1999, under kriget i Kosovo, var det högkvarter för Nato.

Men någon bestående plan, utöver att riva alltihop och bygga något helt annat, var det svårt att ta fram. Det ryktades och pratades om än det ena, än det andra. Men Pyramiden förblev på sätt och vis ett spökhus som ingen ville ta i.

Det utmärkande de senare åren var förfallet. Redan under första halvan av 1990-talet tog klottret fart på och runt byggnaden. Och våghalsiga unga pojkar klättrade upp på de i början hala marmorplattorna och åkte utför i hög fart. När slitaget började märkas gick det dock inte lika fort.

Marmorplattorna och glasrutorna slogs sönder. Pyramiden blev alltmer ett förfallet landmärke i en stad som blev allt modernare.

Men nu är det annorlunda. När jag var där senast i månadsskiftet april-maj i år var ombyggnaden till ungdomens hus nästan klar. Senare i maj öppnades det. När min bror Niclas och hans familj var där mötte de många människor på området.

Nu kan man ta någon av de utvändiga trapporna upp till den nybyggda toppen och få en bra utsikt över Tirana. Inuti ska albanska ungdomar få lära sig mer om modern teknik och annat. Det ska finnas kaféer och mötesplatser.

Ungdomens hus har fortfarande formen av en pyramid, den gamla betongkonstruktionen är basen i bygget.

Den som går förbi på Tiranas paradgata Martyrernas boulevard ser en modern byggnad där många människor kan samlas. Den dramatiska historien bakom får man läsa eller lyssna sig till.

Den ombyggda Pyramiden förtjänar i högsta grad sin plats på vår lista över ställen i Tirana du som besökare inte får missa.

/Stefan