Ombergs naturreservat

Berget är 263 meter högt.

Den platta toppen med vidunderlig utsikt över Vättern och delar av Östergötland heter fullt logiskt Hjässan.

Och bland många andra granar finns Sveriges kanske högsta träd.

Häng med på en promenad genom Ombergs naturreservat och ekopark.

Vi bestämde oss för att köra Vättern runt på nio dagar. Inte på det sätt som cyklisterna gör när de trampar de 315 kilometerna runt Sveriges näststörsta sjö. Nej, vi tog som oftast husbilen.

Och till skillnad mot tvåhjulingarna tog vi chansen att stanna och upptäcka det vi tyckte såg intressant ut.

Som Omberg.

Det är lite tjatigt att gång på gång skriva att vi kom till en plats som vi inte kände till. Men likväl är det så. Det känns som att vi bara är i början av vårt utforskande av Sverige – och vid tillfälle även andra länder.

Jag hade definitivt inte hört talas om Omberg, trots att det ligger nära den förre fotbollsspelaren Klas Ingessons Ödeshög. En ort man passerar på väg mellan Göteborg och Stockholm.

Men när vi kollade på kartan efter Alvastra kloster såg vi att där fanns en del till synes intressanta punkter även på Omberg. 

Vi hade inte varit ute och vandrat på riktigt sedan vi var på Blå Jungfrun i slutet av förra sommaren. Men nu är min opererade höft tillräckligt bra. Vi bestämde oss för att någon av lederna på Omberg, genom några av bergets fem naturreservat, skulle bli vår nästa vandring.

Vid botten av bergets södra sida finns en ställplats som heter Almelyckan. Men vi bestämde oss för att inte stanna över natten, bara så länge vi var ute och gick. Därför parkerade vi på den lika tomma parkeringen.

På skyltarna fanns massor av information, bland annat om vandringslederna. Vi valde Ellen Keys led, den blåmarkerade. Sex kilometer lång. Det skulle bli bra.

Men den första delen var riktigt jobbig. Det var snubbelvänligt. Gott om rötter och i allmänhet ojämnt underlag. Och så var det brant.

Men vi passerade även genom så kallade slukrännor, kraftiga spår från istiden.

Vi klarade inte riktigt att hänga med i hunden Isas tempo. Men i och med att hon var kopplad tvingades hon anpassa farten till oss.

En minusgrad i luften kunde ha inneburit att det var kallt, men vi hade inga problem att hålla värmen. Vandringen uppåt fick oss att ryka.

Det första målet var det som kallades Hjässan, toppen på berget.

Vi kämpade oss genom branten i bokskogen – så fantastiskt vackert det måste vara där när löven spricker ut på våren – och kom in bland ett till synes oändligt antal granar med spikraka stammar.

De blå markeringarna ledde oss till slut upp till själva Hjässatorget, som platsen högst upp kallas. När vi kom upp var det lätt att förstå varför den heter så. Precis som på en flintskallig gubbe, jag känner mig träffad, var det nästan kalt och ganska platt där uppe.

Utsikten var magnifik. Vättern låg blank förutom där vi såg konturen av Visingsö. Om sikten hade varit lite bättre hade vi sett Hjo på den andra sidan.

Österut bredde slätten ut sig, som en vit del av den syntes den stora fågelsjön Tåkern.

När jag klev upp i utsiktstornet blev det ännu bättre. På räcket satt flera skyltar som inte minst förkunnade vilka kyrkor man har möjlighet att se i omgivningen.

Hjässan var kulmen på klättringen. På andra sidan gick vägen neråt.

På några skyltar kunde man läsa om de tre borgarna som funnits på Omberg. De användes för att bevaka sjöfarten på Vättern, men dit hade människor även tagit sin tillflykt när de inte kände sig trygga på låglandet vid Vättern.

Branterna var ett skydd i sig, med borgarna Hjässaborgen, Borggården och Drottning Ommas borg var det svårt för fienden att få tag på dem. Det finns spår av murarna än i dag, men vi tyckte det var lite svårt att se vad som var murar när allt var övertäckt av växtlighet och kuperat.

Vandringen fortsatte tills vi kom till Stocklycke, själva centrum för det lokala naturvårdsarbetet i ekoparken.

Där finns inte bara vandrarhem och andra byggnader utan även en ställplats där tio husbilar kan stå. Där finns inga elstolpar, men möjlighet till tömning av svart- och gråvatten.

Från Stocklycke var det bara en liten nedförsbacke ner till Stocklycke hamn. Så mycket hamn var det kanske inte, men ställplatsen med fem husbilsplatser hade en väldigt fin utsikt över Vättern, som här ligger alldeles nedanför.

Om det inte varit så kallt (rättare sagt: om det hade varit sommar) hade det varit frestande att gå ner för stegen och testa hur det är att bada i Vättern.

När vi skulle fortsätta på den sista tredjedelen på Ellen Keys led fanns det några varningsskyltar. För det var väldigt brant ner mot Vättern. Nu var underlaget fast och torrt och inte speciellt halt, därför gick det att undvika onödiga snedsteg.

En bit in på vandringen, som stundtals gav en magnifik vy över Vättern med den låga solens strålar mellan träden, började det stiga igen. Då var vi ganska möra efter att ha gått över en halvmil i stundtals för oss ganska tuff terräng.

När vi hade gått de utlovade sex kilometerna insåg vi att det var som så ofta när det handlar om vandringsleder i nationalparker och naturreservat. Ellen Keys led var inte sex kilometer.

När vi till slut kom till området där författaren för drygt hundra år sedan låtit bygga huset Ellen Keys Strand hade vi passerat sex och en halv kilometer, enligt våra klockor som brukar vara pålitliga att mäta hur långt vi går.

När vi kom tillbaka till husbilen stod mätaren på 6,95 kilometer.

En tuff promenad, men det var värt ansträngningen. För det finns så mycket att uppleva i naturen på Omberg.

När vi nästa dag, efter en natts fricamping, körde vidare var vi bara tvungna att söka upp det som på Google Maps kallas Sveriges kanske högsta träd. 

Vi körde upp för berget på en smal väg och spanade intensivt in i skogen på angiven plats.

Där fanns massor av höga träd, det var svårt att se vilket som var högst. Men på bilderna man kan hitta på nätet syntes att just den drygt 49 meter höga granen skulle var markerad med både ett gult streck och en skylt.

Jag gick runt en stund i skogen innan jag hittade vad jag sökte. Är jag så nära går det ju inte att gå därifrån utan att ha hittat det jag letade efter.

Jag stod vid skylten och såg rakt upp mot himlen och konstaterade att det var helt omöjligt att bland alla andra höga träd se att just det markerade trädet stack upp över de andra.

Jag fick nöja mig med att ha stått vid foten av Sveriges kanske högsta träd.

Stefan 14 februari 2025