Nyksund i Norge

Fantastiska Nyksund. Där vägen tog slut och vi fick se midnattssol.

Även om pandemin är något vi helst vill glömma så fanns där guldkorn. Ett sånt guldkorn var när vi besökte Nyksund år 2021.
Vi försöker ju besöka så många nationalparker vi kan och vi hade bestämt oss för att vi skulle ta oss långt upp i landet för att besöka Abisko och de flesta av nationalparkerna i norr.
Dessutom hade vi en förhoppning om att även komma iväg till Lofoten – och den uppfylldes.

Vi hade ännu en önskan efter tips från en vän som sa: ”Är ni på Lofoten måste ni åka vidare till Nyksund.” Det gjorde vi. Något vi inte ångrar.

Nordost om Lofoten ligger Langöya, på norra spetsen finns en liten (med betoning på liten) pärla som heter Nyksund.

Vägen dit är också liten. Sista milen körde vi på en grusväg som, trots väldigt låg hastighet, var tillräckligt ojämn för att se till att alla galgar med kläder på hamnade på botten av våra små garderober.

Vägen slutade på en parkeringsplats.

Där stod vi bland andra bobilar, som man säger i Norge, och hade nästan framhjulen i Atlanten. När vi väl parkerat längst upp på en backe med den fantastiska utsikten utanför rutan kändes det just det – fantastiskt.

Lite besvärligare blev det när vi insåg att vi inte kunde betala parkeringen eftersom vi bara hade kort med oss. Här skulle man betala med det norska Vips, som vårt swish, och det kunde vi ju inte göra. Vi hade norska pengar med oss men inte heller det fungerade.
Som tur var fanns det i den norska husbilen bredvid trevliga norrmän som betalade för oss med vips och fick pengar av oss istället. Allt löste sig alltså utmärkt.

Vi beslöt oss för att gå ner till byn och gick över den lilla bron in bland husen. Det var kallt, vi hade bra med kläder på oss när vi gick runt och såg oss omkring.

Vi beslöt oss för att äta lite på restaurangen, det enda stället som var öppet när vi var där. Det blev en god middag innan vi gick tillbaka upp mot husbilen.

Vad var det då som gjorde att vi inte glömmer denna karga plats trots att vädret för det mesta var grått med inslag av regn och väldigt blåsigt?

Det var så storslaget på något svårförklarat vis. Det var bara en känsla.

Själva byn var väldigt liten. Där fanns några restauranger, men när vi var där var bara en öppen. Det fanns några butiker och det kändes som att lilla Nyksund var ett konstnärsställe. Det visade sig stämma.

På Wikipedia läste vi att Nyksund var Norges näst största fiskeläge omkring år 1900, men fick senare en stark nedgång i antalet invånare.

Nyksund avfolkades på 1970-talet, men på 1980-talet fick en tysk turist idén att starta det så kallade Nyksundsprojektet.

Nyksund blev en internationell mötesplats, särskilt för ungdomar.

År 2016 fanns det 20 invånare i Nyksund.

Den tyske turisten påbörjade en restaurering av byggnaderna för att få till vandrarhem, kafé, restaurang, museum med mera.

Eftersom vi var där i pandemitider (11–13 juli 2021) var det inte så mycket öppet, men vi kunde dock tänka oss hur det ser ut när allt är som vanligt.

Vår första kväll i Nyksund spelades fotbollsfinalen i EM, Italien mot England. Det ville vi ju självklart se och vi satt med vår dator i husbilen uppkopplade med hjälp av våra telefoner.

Utanför husbilen hade vädret blivit bättre. Solen hade börjat lysa även om det var sent på kvällen och efter fotbollsfinalen skulle man kunna tänka sig att det var dags att krypa till kojs. Men inte i Nyksund.

15 minuter efter midnatt lämnade vi i stället husbilen för att se solnedgången – som aldrig blev av.

Runt halv ett var solen som lägst, men var ändå en bit över Atlantens horisont. Några minuter senare började den stiga igen.

I sanning en mäktig upplevelse. Vi hade fått uppleva det vi hoppats på, midnattssol.

Dagen efter bestämde vi oss för att göra som många andra gjorde, som stod på samma parkering eller låg i tält på den ojämna marken. Vi skulle vandra Dronningruta (Drottningleden) upp på berget alldeles bredvid.

Den första delen innebar att vi klättrade och klev rakt upp. Den tuffaste terräng vi tagit oss upp igenom. Drygt två hundra meter upp smakade kaffet väldigt gott medan ögonen registrerade det fantastiska landskapet som fick oss att känna oss som att vi var i Skottland eller Yttre Hebriderna.

Men den jämförelsen kan vi ju egentligen inte göra eftersom vi aldrig har varit där. Nu måste vi dock åka dit för att se om jämförelsen verkligen håller.

Vi kunde gått hela den utsatta leden. Men jag har en väldig svindel och kände att det blev för jobbigt. Vi var högt upp och det kändes övermäktigt.

Men vi fick många timmar uppe i bergen och när vi väl började vandringen ner igen hade vi blivit rejält trötta.

Det norska paret som bodde i tält bredvid vår husbil berättade glatt att de skulle gå leden och tänkte väl inte att det skulle bli så jobbigt. Men de kom hem mitt i natten väldigt trötta. Tur för dem att det aldrig blev mörkt utan att de kunde ta sig ner för den branta sluttningen på ett bra sätt.

Nyksund ligger ju väldigt långt bort för oss Göteborgare. Ändå skulle jag kunna tänka mig att åka dit igen. Vill ju se ett levande pandemifritt Nyksund.