Muddus

I Muddus gick vi i skogen eller på myren.

Där fanns vattenfall och eldhärjad skog – och en magisk tystnad.

Efter att ha sovit två nätter i Jokkmokk och njutit av värme och bad i Lilla Luleälven körde vi E45:an norrut mot Gällivare. Ungefär halvvägs svängde vi av när det stod Muddus nationalpark på skylten.

En skakig mil på en skrovlig grusväg mot Skájdde nationalparksentré – skakningarna i husbilen fick oss att förstå att vi hade alla bestick i lådan.

När vi kom fram till parkeringen stod där kanske tio bilar redan. Även några husbilar, men det var inga problem att hitta plats. Efter lite förberedelser inför vandringen tog vi ryggsäckarna med kaffe och mackor och vatten och gick mot besökscentret vid huvudentrén. Där finns information om nationalparken, grillplatser och dass. Därifrån utgår flera dagsturer.

Vi var väldigt glada att myggmedlet var med. Det var väldigt varmt och mycket mygg som surrade runt oss hela tiden.

Nationalparken kom till för att spara den gamla urskogen, vilket gör även den upplevelsen mäktig – fast på ett helt annat sätt än när det är promenad på bergssluttningar.

Tystnaden – nånstans läste vi att Muddus är en av Sveriges tystaste platser – var magisk. Att sitta tyst i en nästan ljudlös skog är inte dumt det heller. 

Vi valde en led som förde oss till en sjö  med ett litet fall där vi fikade på ett berg i solen.

Sen fortsatte vi in i skogen, såg en del hjortron och mängder av den så skira Linnean i långa band på marken innan vi efter ett antal timmar kom tillbaka till husbilen igen.

Ännu en ljuvlig vandring var till ända och så annorlunda att gå i en nationalpark med gammelskog och inte möta en människa.

Läs mer om Muddus här.

3 juli 2021