Med Gogo till Valun

På kartan över Kroatien såg det väldigt enkelt ut.

Men att ta sig de sex kilometerna (fågel-/havsvägen) från Cres till Valun var inte så enkelt som vi trodde.

En skäggig man med bilen närmast full med musikprylar löste problemet.

Gogo blev vår hjälte.

Vi tog in på camping Kovacine i staden Cres på ön Cres av två anledningar. Den ena var att vi gillar att besöka den lilla staden. Den andra, och viktigaste, var att det är den camping som ligger närmast fantastiska Valun.

Redan under första dagens promenad runt campingen kollade vi åt sydväst.

Valun såg, åtminstone på avstånd, ut som vanligt.  Längtan dit blev ännu större när den lilla byn fanns inom synhåll.

Att det var sex kilometer vatten dit var inget problem. Det var ju bara att ta någon av de båtar som gick från campingen eller staden Cres. Klart att det fanns båtar som gick dit, det hade vi sett med egna ögon då vi tidigare hade varit i Valun och sett turister hoppa av från diverse båtar.

På eftermiddagen den tredje dagen bestämde vi oss efter skön dag vid stranden att gå och köpa var sin biljett för att dagen efter åka över till Valun. På campingens långa strand fanns flera försäljningsställen, sådana där typiska kiosker med färgladda bilder med lyckliga människor på väg i en båt någonstans.

Och visst kunde man ge sig ut på sjön och åka kort eller långt. Men just till Valun fanns inget – om vi inte skulle ta taxibåt, förstås. Och det var inte gratis. 

En kvinna i en av kioskerna ringde sin chef och frågade om han visste om det fanns någon annan möjlighet. Men det var lika illa där.

Förvånade konstaterade vi att det måste ha berott på att vi var tidigt ute, bara lite drygt halva juni hade gått. När vi suttit på Valun tidigare och sett turister komma hade det varit mitt under högsäsong. För då gick det båtar.

Vän av ordning kan ju undra varför vi inte bara tog husbilen och körde dit. Man tar inte husbilen till Valun. Vi hade funderat på det tidigare, men insett att den smala vägen dit förmodligen räcker men att där inte finns någonstans att ställa husbilen mer än ett par timmar.

Vi sökte vidare utefter stranden och kajen efter något slags skylt mot Valun, utan resultatet. Eftersom det heller inte gick några lokalbussar dit återstod bara taxibåt (med betalning för resan och båtens väntetid i Valun) eller taxi till lands (två gånger 16 kilometer varje väg) med samma förutsättningar. 

Båda de varianterna lät lite väl häftiga när vi pratade om kostnaden. Men om det var de enda alternativen så… Men när vi passerade samma kvinna igen hade hon ett förslag till och ringde ett nytt samtal. Därefter kom hon och sa att det fanns en man som hette Gogo som skulle kunna köra oss dit i sin bil.

Om vi tog oss till turistkontoret i Cres och väntade där utanför skulle han dyka upp för en träff.

I skymningen gick vi utefter hamnkanten, passerade restauranger och kaféer där folk satt och tittade på fotbolls-EM. Efter ytterligare några minuter ställde vi oss och väntade vid turistkontoret. 

Och visst fanns han där efter några minuter, Gogo. En trevlig man som ägnade en del eftermiddagar åt att sälja båtbiljetter, men som nästa dag kunde tänka sig att köra oss i sin egen bil till Valun. 

Det gick snabbt att komma överens om ett pris, vi tog varandra i hand och han lovade att komma och hämta oss vid campingentrén.

Dagen efter gick vi den korta promenaden mot ingången till campingen. Efter att vi suttit och väntat några minuter efter utsatt tid började vi bli lite fundersamma. Skulle det bli av?

Men bara någon minut senare kände jag vibrationen från fickan och såg att det var ett kroatiskt nummer på displayen när jag plockade upp mobilen.

– Hello Stefan. Vägarbete. Jag blir några minuter sen, hörde jag rösten som jag kände igen som Gogo säga.

Ytterligare några minuter senare såg jag en bil komma körande mot campingen. Den stannade bara några meter från där jag satt.

En sprudlande glad Gogo hoppade ur. Blommiga kortbyxor, solglasögon, ett vitt linne, keps på huvudet och magväska. Gogo var färdig för att köra drygt en och en halv mil till Valun.

Men hans bil var inte riktigt klar. För när han öppnade dörrarna på högersidan där Anette och jag tydligen skulle sitta var det redan ganska fullt. Men han rensade snabbt framsätet så att min fru kunde sätta sig och tryckte sedan bort grejerna som på låg på min plats där bak.

Våra brassestolar och badkassen fick plats ovanför hans prylar. Parasollen stack jag in på ett annat ställe och parasollfoten, som fylls med vatten, hade jag i knät.

Jag fick jobba lite för att hålla hans grejer ifrån mig medan Gogo körde i en behaglig fart. Inte medelhavsfort, inget krypande i uppförsbackarna. Lagom fart helt enkelt.

Snart kom förklaringen till alla prylarna i bilen. Förstärkare, högtalare och lite andra musikprylar, bland annat.

Gogo berättade att han egentligen är musiker. Han spelar på krogar och kaféer. Mest covers, men även egna låtar. När han märkte att vi var intresserade satte han på den halvrisiga musikspelaren i sin bil och vi fick lyssna på musik vi aldrig tidigare hade hört.

– Det är min låt, Izabel. Den finns både på Youtube och Spotify, berättar han. 

Och visst. Söker man på Goran Krkic, som är Gogos riktiga namn, kan man lyssna på honom.

Helst hade Gogo bara spelat musik. Men för att få livet att gå runt behöver han tjäna pengar även på annat sätt. Som att fixa båtar ut till öarna eller köra oss i bilen till Valun.

– Vill du ha pengar nu eller sen, frågade jag när han stannade och släppte av oss i Valun.

– Det kan vi ta sen, när jag har kört er tillbaka, svarade Gogo, innan han återigen satte sig bakom ratten.

Vi vände oss ner mot den branta backen, som vi gått upp- och nedför så många gånger. Vägen till paradiset, vägen till Valun som plötsligt återigen fanns framför oss.

Innan vi började gå neråt såg vi åt höger, bort mot vad som på ett så märkligt sätt känns som vår egen strand. Vi la märke till att det så här i början av säsongen fanns gott om plats för oss.

Men först skulle vi träffa en kompis sedan flera år tillbaka, Bojan. Vi träffades första gången 2010 vid vårt premiärbesök i Valun. Bojan jobbade på familjens restaurang och serverade oss fantastiska maträtter vid borden nära vattnet.

Vi pratade bland annat om uppväxten och tillvaron i Valun, hans enda besök i Sverige några år tidigare och om hans favoritlag Fiorentina i Italien.

När vi kom tillbaka två år senare frågade han om jag ville ha pasta med skaldjur, samma rätt som jag åt förra gången. 

Sedan har vi träffats med oregelbundna mellanrum. Ett besök hos Bojan är självklart så fort vi är i närheten.

När vi kom till Caffe Bar Molo, som numera drivs av Bojan och hans fru, var han dock inte där. Han var inne Rijeka, den närmaste storstaden, på ett ärende.

Därför fick det bli en skaldjursrisotto i grannrestaurangen innan vi med samma förväntan som vanligt gick bort mot stranden, fällde upp brassestolarna och fyllde parasollfoten med vatten.

Det är svårt att förklara. Men att sitta på den steniga stranden, hoppa i det kristallklara vattnet då och då och se ut över havet är… väldigt speciell. Det finns många fantastiska stränder i Kroatien och runt om i Medelhavet – men när jag tänker på Valun blir det varmt inombords oavsett årstid eller var jag befinner mig.

Efter några timmar på stranden återvände vi till Bojans kafé och då var han tillbaka. Med samma breda leende och vänlighet som vanligt.

Vi träffas inte så ofta, har ibland lite kontakt via Facebook – men det här med vänner är stort. Och där är vi privilegierade med vänner på flera håll i världen.

Varje gång vi ska börja gå upp för den branta vägen från de centrala delarna av det lilla samhället till parkeringen minns vi hur jobbig promenaden är, trots att det inte är speciellt långt.

Som vanligt tvingades vi stanna och pusta, som vanligt ser vi stenarna bakom bilarnas hjul som ett tecken på att det inte bara är vi som tycker att det är brant.

Det tog inte många minuter innan vi på nytt såg Gogos bil komma farande, på den tid vi hade kommit överens om. 

När han ungefär en halvtimme senare släppte av oss vid campingen blev det hjärtligt tack och hej med en liten förhoppning om att vi ska ses igen.

När jag nu, fyra månader senare, sitter hemma i soffan i Fiskebäck öppnar jag Spotify. Jag söker på Goran Vrkic, markerar och klickar på ”Izabel” som rullar i gång i högtalarna.

Jag trycker vidare till telefonappen i mobilen och söker på Gogo.

Numret finns kvar.

Stefan 15 oktober 2024