Marinmuseet i Karlskrona

Det är lätt att komma ihåg vad som hände på förmiddagen 28 oktober 1981.

Jag var på jobbet på tidningen GT när larmet gick: En sovjetisk ubåt har gått på grund utanför Karlskrona.

Denna surrealistiska händelse är en av de bärande delarna inne på marinmuseet i Karlskrona där vi bjöds på en mycket intressant lektion i den svenska örlogshistorien.

Marinmuseet var redan på förhand den tänkta höjdpunkten när vi planerade vårt besök i Blekinge och  Karlskrona. Och så blev det. De flesta timmarna den dagen la vi på museet på norra sidan av Stumholmen utanför Trossö där det mesta av världsarvet finns.

Bland det första vi fick syn på när vi närmade oss museet var två örlogsfartyg och ett tremastat segelfartyg i vattnet på utsidan. Det visade sig dock att de inte var öppna för allmänheten, man får vänta tills det blir lite varmare ute innan det går att komma ombord.

Men det som fanns där inne räckte ändå och blev över.

Det var inte många som fanns i museet denna marstisdag. Det fanns ingen vare sig framför eller bakom när vi betalade de hundra kronor per person som det kostade att gå in.

Vi hann knappt betala innan en guide kom och erbjöd en kvarts visning av något inne på museum. När ett annat par hade anslutit gav hon oss några alternativ på vad hon kunde visa och berätta om. Vi var alla fyra eniga om att livet till sjöss var det vi helst ville höra om.

Hon tog oss med till modellen av linjefartyget Kronprins Gustaf Adolf. Eller snarare modellerna. För den fanns i flera oerhört detaljrika varianter.

Den vackra huvudmodellen fanns i en glasbur. Varianter från produktion och i genomskärning fanns i andra.

Guidens engagerade berättande om livet ombord utifrån en genomskuren modell, där vi kunde se vad som fanns i de olika våningarna, var oerhört intressant. Hon bad oss gissa hur många man som fanns ombord på det till synes trånga skeppet. Jag tänkte att 150 var kanske lite överkant, skakade lätt på huvudet när Anette landade på 250.

Svaret var en bit över 500, vilket fick oss att titta en gång till på modellen för att komma på var alla kunde få plats.

Det behövdes inte 500 personer för att bemanna fartyget, men man räknade med att hälften skulle dö i olyckor och (framförallt) sjukdomar. Därför trycktes så många in.

Där fanns fyra utomhus-”toaletter”, små utrymmen för den mat som fick plats och knappast någon vatten ombord – inte konstigt att sjukdomar som syfilis, spanska sjukan och pest spreds med blixtens hastighet när de väl fick fäste.

Själv lärde jag mig också att linjeskepp inte var fartyg som gick i linjetrafik, utan fartyg som gick som på led för att bilda försvarslinjer när det var dags för sjöslag.

Guiden var så entusiastisk att hon spräckte den utlovade kvarten och höll på nästan lika länge till, inklusive frågestund. Så kan det vara när det är lågsäsong. Under sommaren är det annorlunda när museet fylls med besökare. Då blir allt mer tidsmässigt strikt.

Vi fortsatte rundvandringen efter att guiden hade lämnat oss. Tittade på bilder och föremål innanför glasrutorna. Läste på lapparna och kollade in kartor över sjöslag och annat. Vi läste berättelserna om de få kvinnor som fanns med, om skeppspojkarna och fattigdomen.

Den som gillar gamla vapen och uniformer kan också få sitt lystmäte.

Det var oerhört fascinerande att få en inblick i hur livet var till sjöss under och efter den tid då den svenska örlogsflottan flyttades från Stockholm till Karlskrona för att bättre kunna bekämpa danskarna och skydda handelsfartygen på Östersjön.

Eftersom vi var flera timmar på museet uppskattade vi verkligen att där finns en lunchrestaurang. Restaurang Bistro Skeppsgatan har dessutom alldeles utmärkt mat. Med pensionärsrabatt.

Efter lunch tog vi oss in i ubåtshallen. Första anhalten blev Hajen – svenska flottans första ubåt från 1904. Det blev ett varv runt den, men vi kom inte in i den.

Det gjorde vi däremot i grannen i ubåtshallen, Neptun. Den togs i bruk av marinen 1980, året innan U137 klampade in och fastnade i den svenska skärgården. Neptun är 50 meter lång och togs ur bruk 1998.

Sedan 2014 ligger hon bredvid Hajen i ubåtshallen, som alltså har funnits i tio år.

Vi gick upp för en trappa så att vi kom i jämnhöjd med den övre ingången till ubåten. Där möttes vi av en ung museiguide som var stationerad vid ubåten.

Eftersom vi bara vara två personer fick vi ha honom alldeles för oss själva och kunde ställa alla frågor vi hade om livet ombord, torpederna och allt annat.

Han påpekade att det var bra att vi kom under lågsäsong, för under högsäsong brukar köerna ringla långa nedanför ubåten.

Nån gång i tio-tolvårsåldern var jag inne i en ubåt utan att ha så många minnen från det. För Anette var det däremot första besöket. Hon var, precis som jag, mycket nöjd med att den stod uppallad på land. Att befinna oss på den ute till havs är inget vi suktar efter.

Att gå runt där inne och kolla i periskop eller på besättningens fikaplatser, kojer och trånga toalett var något helt annat.

Likaså att fundera på hur mycket dödlig kraft de långa torpederna vid sidorna hade i sig.

Vi kunde undersöka ubåten i lugn och ro. Vi var ensamma hela tiden, guiden fanns hela tiden till hands. Men reflektionen fanns ständigt närvarande, inte minst när det nu är krig i Europa och kapprustningen har skjutit fart även runt Östersjön.

Så hemskt det är när ubåtar inte bara är museiföremål utan används för vad de är byggda till.

Ännu mer ubåt blev det uppe på andra våningen. En stor del av utställningen om kalla kriget handlar om när U137 upptäcktes felparkerad på en klippa inom vad som ska vara den svenska marinens hemligaste område.

Den syn som mötte de båda fiskare som hade lockats dit av ljuden då kapten Gusjtjin försökte på av ubåten från grundet var helt otrolig. När de berättade var det svårt att övertyga militären om att det verkligen var sant.

Jag minns mycket väl när ”flashen” kom på tidningen. Det tog en stund innan det gick att ta in och min skrivande kollega Ingemar Nilsson och fotografen Sven-Erik Johansson närmast sprang ut till bilen och körde till Karlskrona på vad som kan beskrivas som rekordtid.

Trots allvaret i situationen, det var en kärnvapenbestyckad ubåt inne på hemligt svenskt territorium, frodades humorn. Eftersom ubåten som stod på klippan var av så kallad whiskeyklass satt rubriken som gjuten: ”Whiskey on the rocks”.

Marinmuseet bjuder på en fyllig berättelse i ord, bild och film med många av huvudrollsinnehavarna som olika militära befäl och dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin.

En bit bort sitter ABBA-ikonen Björn Ulvaeus på en annan skärm och pratar om sitt möte med Sovjetunionen då han besökte landet inför att de skulle skriva den blivande världssuccén Chess.

I hallen finns också en hel del annat om händelser och personer från det kalla det kriget, som upphörde efter Berlin-murens fall och Sovjetunionens kollaps. Samma kalla krig som efter Rysslands attack på Ukraina har fått liv på nytt.

När vi lämnade museet var vi fullpumpade med kunskap och intryck. Jag älskar historia. Och det blir ännu bättre när den skildras på ett sådant sätt som på marinmuseet i Karlskrona.

Men tänk om vi ändå kunde lära av oss historien istället för att braka in i nya krig och konflikter.

Stefan 22 mars 2024