Kinnekulle

Vi hade många gånger pratat om att åka till Kinnekulle och se när ramslöken blommar.

Men när vi var i Bornholm förra våren och cyklade genom hav av ramslök kände vi att vi inte kunde missa detta fler år.

Så vi gjorde slag i saken.

Vi tog husbilen till Kinnekulle i början av juni 2023. Och som ni förstår så var vi inte direkt snabba med att lägga ut inlägget fastän vi hade en massa bilder och det alltid är enklast att skriva direkt när man upplevt något.

Vi hade två mål på denna resa. Att se orkidéer, där ibland guckusko, men också ängar av ramslök.

De målen nåddes med råge.

Guckusko och andra orkidéer kan man hitta vid Hjelmsäters herrgård och vi parkerade husbilen och begav oss ut på jakt efter blommorna. Vi hade lite dålig koll var någonstans guckuskon skulle växa och tittade oss inte så noga för, så vi missade skylten som visade vägen.

Vi gick istället in i ett naturreservat, över ängar och in i en väldigt vacker skog.

Hela tiden spejade vi efter guckuskon. Hittade andra orkidéer men inte den gula orkidén.

Vi mötte ingen och hade ingen aning om att vi var helt fel.

Men när vi var nästan framme vid husbilen igen mötte vi ett par och frågade om de hade nån aning om var guckuskon växte. De visade oss stigen alldeles bakom våra ryggar.

Den ledde nedför en backe i en skog med ramslök och där såg vi ganska direkt en ensam lite guckusko. Vi blev jätteglada av att se detta exemplar och hoppades på kanske några till när vi följde stigen.

Och helt plötsligt så fanns dom där och dom var många. Tänk vad nära att vi missat dessa fina orkidéer. Vi var så tacksamma att vi stötte på paret som visade vägen. Vi såg inga fler människor alls när vi var där.

När blommorna var fotograferade från alla håll och kanter gick vi tillbaka till husbilen för vidare färd.

När man ska till Kinnekulle som husbilsåkare hör det liksom till att man åker till stora stenbrottet och sover över där. Så gjorde vi också. Det var första gången vi var där och det kändes lite häftigt att stå där med de höga kalkstensbranterna runt om oss. När vi vaknade nästa morgon efter en alldeles lugn och tyst natt kollade vi upp vart vi skulle åka denna dag.

Vi hade förstått på flera vänner att vi borde åka till naturreservatet vid Munkängarna. Där skulle det vara fantastiskt vackert. Så vi följde rådet och parkerade husbilen på en parkering. Kokade kaffe och packade en ryggsäck med fika och gav oss ut.

Det var otroligt vackert där vi gick. Fåglarna kvittrade och om vi tänkt att vi skulle känna doften av skog på vår promenad så hade vi tänkt helt fel.

Ramslöken spred sin doft var vi än befann oss, där vi gick bland de ståtliga lövträden. Solen sken igenom lövverket här och där. Ja, vi förstod varför så många talat om för oss att vi bara måste åka dit.

Mörkeklevs grotta fick ett besök av oss innan vi gick upp på trappan för att komma upp på kalkstensbranten. Där gick vi till den så kallade predikstolen och tittade ut över området.

Det var inte direkt många människor här en helt vanlig vardag. Vi mötte några hundägare, som promenerade med sina hundar på någon av alla de stigar man kunde gå på i denna del av Kinnekulle. Det var allt.

Vi själva fortsatte uppe på rödstenskleven och letade efter någonstans där vi kunde sätta oss och fika. Vi hittade några stockar i solen och njöt av både kaffet och det vackra runt om oss.

När vi efter ett tag vände tillbaka och kommit ner på ”marken” igen gick vi fram till den vackra paviljongen som stod i en glänta.

Paviljongen hade tillhört skådespelerskan Emelie Högqvist och flyttades till Munkängarna från Stockholm.

Emelie Högqvist är mest känd för att ha varit älskarinna åt kronprins Oscar som senare blev Oscar 1. Med honom fick hon två söner och det var en stor skandal i den tidens Sverige. Hon dog ung i tuberkolos och ligger begravd i Turin i Italien. Men hennes paviljong står alltså så fint under lövträden i naturreservatet.

Det är alltid roligt att få reda på lite sån här udda information. Emelie Högqvist hade ingen av oss hört talas om. Än mindre att hon var älskarinna åt Oscar den 1. Men nu vet vi.

Vi promenerade vidare och kom snart fram till parkeringen igen.

Nu hade vi tänkt oss till hantverksbyn i Hällekis som ligger alldeles vid Vänern.

Vi hade tagit reda på att det fanns en ställplats där och vi parkerade, betalade och gav oss ut på upptäcktsfärd. Först blev det lite geocaching och sen gick vi in i den fina hantverksbyn.

Det är åtta stenhus byggda kring förra sekelskiftet som från början var bostäder för de anställda i bruksindustrin som låg här.

I sista stund räddades de slitna gamla husen från rivning och renoverades varsamt. Nu fungerar de som vandrarhem, bed & breakfast, kaffestuga och hantverksby. Vi gick in i alla som var öppna och njöt av allt fint hantverk.

Vi pratade med några av dem som fanns i de små affärerna och fick reda på att de som ställde ut sina alster till försäljning också var tvungna att sätta av några veckor under sommarmånaderna så att de skulle kunna ha öppet.

När vi var nöjda gick vi in på kaféet och köpte jättefina bakelser som vi tog med oss tillbaka till husbilen. Jag kan berätta att bakelserna smakade lika gott som de var vackra.

Efter lite fika och mat gick vi några timmar senare ut på ännu en geocaching-runda innan vi rejält trötta efter dagens alla promenader insåg att det aldrig skadar med lite sömn.

Anette 28 maj 20