Ishallen i Wien

På utsidan ser det ut som en helt vanlig idrotts- och nöjesarena mitt i Wien.

Men när jag står vid Wiener Stadthalle på sommaren 2024 ser jag något annat; byggnaden där jag 37 år tidigare hade en av mina häftigaste upplevelser under 48 år som journalist.

Jag glömmer aldrig när Sverige blev världsmästare i ishockey 1987 efter att bland annat ha fått hjälp av en domstol i Österrikes huvudstad.

Jag brukar säga att jag har ett selektivt minne. Min omgivning kan ibland påpeka att saker och ting har påtalats flera gånger utan åtgärd från min sida. Det har till och med framförts att jag kanske inte bryr mig om sådant som jag betraktar som mindre viktigt.

Det är det jag menar med selektivt minne. För när det kommer till en del annat har jag vanligtvis inga problem att minnas. Som historiska årtal.

Och då inte bara typ att den svenska stormaktstiden dog med Kalle Dussin 1718. Eller att ryssarna tog Finland 1809 eller att Napoleon dog på St Helena 1821.

Sådant som man eventuellt har nytta av i ett quiz, annars inte.

Då kommer vi osökt in på sport och årtal. Eftersom jag under 45 av mina 48 år på tidningen GT jobbade med sport levde jag med stora händelser kopplade till årtal för olika VM och OS.

Ett årtal för ett OS är ett utmärkt sätt att minnas stora samtida händelser.

Som 1976 då sommar-OS, mitt enda på plats, gick i Montreal. Nästan alla afrikanska länder åkte hem i protest mot att Nya Zeeland fick delta trots att de hade spelat rugby mot bojkottade, dåvarande apartheidstaten Sydafrika.

Att protesterna var kopplade till att det alldeles före OS utbröt ett uppror i Soweto utanför Johannesburg som kulminerade med att Nelson Mandela släpptes och några år senare valdes till president fattade jag egentligen först när jag kom till Sydafrika första gången 1998.

OS i Montreal avgjordes 1976 – därför har jag aldrig haft några problem att minnas att det var det året som protesterna i Soweto exploderade.

Och stormen i slutet av 1960-talet är lätt att årsbestämma till 1969 eftersom det var samma år som Bebben ledde IFK Göteborg till SM-guld i fotboll.

Att det var 1990 som Saddam Husseins Irak anföll Kuwait vet jag säkert eftersom jag året efter var på bordtennis-VM i Japan och såg Jörgen Persson och J-O Waldner sopa borden med alla utländska motståndare.

Lite omvänt vet jag att Marco van Basten gjorde tre mål för Holland när England besegrades i fotbolls-EM 15 juni 1988 – det var den dagen då vår yngste son föddes.

Mästerskapsår är ypperligt att hänga upp händelser på.

Men att hockey-VM gick i Wien 1987 behöver jag ingen hjälp för att minnas.

Tre vårveckor i Österrikes huvudstad bjöd på en sällan skådad dramatik – inte minst utanför isen. Det var då jag för enda gången i mitt yrkesliv behövde besöka en domstol för att försöka få reda på om det svenska landslaget skulle gå till slutspel eller inte.

Det svenska landslaget, eller Tre Kronor som många säger på grund av just tre kronor på matchtröjorna, hade problem att ta sig till slutspel. Men det lyckades – tills ledningen för det finska laget agerade.

Finland hade tappat en poäng mot Västtyskland, men väntade till efter matchen innan de protesterade mot att tyskarna hade använt en spelare som egentligen var diskvalificerad då han hade spelat ungdomshockey för Polen.

Den finska protesten gick igenom, Finland tog en plats i slutspelet medan Sverige åkte ner ett snäpp och hamnade utanför slutspelet.

Då protestade Sverige.

Det blev några dramatiska dagar. Det gällde att kolla hur tabellen såg ut när vi gick och la oss, för nästa dag kunde den vara ändrad igen.

Det internationella ishockeyförbundet hade svårt att tolka sina egna regler. Och eftersom VM-turneringen avgjordes i Wien, där förbundet hade sin juridiska hemvist, hamnade ärendet i domstolen, Landesgericht.

Tidigt på morgonen dagen då det skulle avgöras om det blev något slutspel eller ej var vi ett gäng journalister och fotografer som häckade utanför rummet där den ansvarige domaren skulle tolka hockeyförbundets egna regler.

Eftersom vi kom sent i säng på nätterna var vi ett gäng som satt och halvsov medan vi väntade.

Framåt lunch öppnades plötsligt dörren in till kontor. Fotoblixtarna smattrade mot den mycket överraskande domaren Frans Klebermass, som på morgonen förmodligen hade sett fram mot en vanlig dag på jobbet.

Han hade aldrig sett en hockeymatch och hade definitivt ingen svartvitrandig domartröja på sig.

Nu stirrade han med uppspärrade ögon och ett i det närmaste panikslaget ansikte rakt in i fotoblixtarna medan han bombarderades med frågor om hur det hade gått. Skulle Sverige gå till slutspel eller inte?

Klebermass valde att ta till flykten. Han rusade förbi oss ut på gatan, korsade några refuger och vägbanor, snubblade till, men höll sig på benen och lyckades hålla avståndet till de bildsugna fotograferna – kanske på väg för att äta lunch.

Han lämnade ingen information – men skrev ändå in sig i den svenska idrottshistorien. För hans beslut ledde till att Sverige petade ner Finland och tog slutspelsplatsen.

Vad som hände därefter är också svensk idrottshistoria.

I nästa sista omgången, 1 maj, spelade Sverige 2–2 mot den tidens överlägset bästa lag, Sovjet. Kvitteringen är ett av svensk hockeyhistorias mest kända mål där Bengt-Åke Gustafsson passade Tommy Albelin, som släppte pucken vidare till Håkan Loob som spelade fram målskytten Tomas Sandström.

Plötsligt hade Sverige guldläge. Om Sverige slog Kanada i sin sista match, turneringens näst sista, och Sovjet därefter Tjeckoslovakien skulle det bli det första svenska VM-guldet på 25 år.

Första hindret klarades av när Tre Kronor förnedrade motståndarna med 9–0 och tog den största VM-segern mot Kanada genom tiderna.

När matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien spelades en stund senare satt ett gäng mycket förhoppningsfulla svenska hockeyspelare i sina VM-kostymer i ett rum en bit från isen och följde nervöst matchen på TV.

När tjeckerna gjorde 1–0 deppades det.

Men när en av de ryska stjärnorna kvitterade hörde jag svenske forwarden Håkan Södergren, som nu sen många år tillbaka är hockeykommentator i TV, skrika så det hördes i hela lokalen:
– Jag ska kyssa Krutov!

Om han genomförde detta eller inte förtäljer inte historien.

Men storstjärnan Vladimir Krutovs mål följdes av 2–1 från hans landsman Igor Stelnov. När slutsignalen gick bröt jättejublet ut bland de svenska spelarna och alla supportrar som rest ner till Österrike för att vara med om detta historiska ögonblick.

Detta var före internet och sportsändningar på TV dygnet runt. Jag skrev och skickade hem artiklar långt in på morgonkulan.

Det var detta jag tänkte på när jag i somras – 37 år senare – under ett stopp på vår resa genom Österrike mot Slovenien och Kroatien satt mig på en bänk utanför Wiener Stadthalle.

Stefan 21 januari 2025en