Husbil från norr till söder

Vid vår senaste Albanien-resa tog vi husbilen.

Som nyblivna pensionärer kunde vi välja när vi skulle åka dit och hur. Dessutom bestämde vi själva hur länge vi skulle stanna utan att behöva fundera på när vi skulle gå till jobbet nästa gång.

Vi körde, som förmodligen de flesta husbilande Albanien-resenärer gör, in från Montenegro. Eftersom vi kom på Europaväg 80, söder om Shkodrasjön, passerade vi genom gränskontrollen som finns ungefär en mil från Shkodra på den albanska sidan. Vägen fram mot gränsen var smal, den blev inte bredare på andra sidan.

Det var en vanlig onsdag, vi hade kanske tio bilar före oss när vi skulle passera gränsen. Ändå tog nånstans mellan 30 och 40 minuter att passera. Vi funderade på hur det ser ut under högsäsong när turister från Västeuropa och albaner på väg hem till Albanien, Kosovo eller Nordmakedonien ska genom. Då blir det trångt och väldigt långa köer.

Ha det i minnet när ni planerar er färd till Albanien.

Under lågsäsong går det förmodligen ganska smidigt (när vi återvände samma väg en söndag två och en halv veckor senare hade vi bara tre fyra bilar framför oss), men ska ni genom under högsäsong gäller det att antingen ha väldigt gott om tid eller också kolla när det är smidigast att åka genom.

Vi hade satt upp Vlora som mål för första dagens körande i Albanien. Eftersom Albanien är ett så litet land (ungefär som Småland eller Belgien till ytan) avverkar man en stor del av landet ganska snabbt.

Man får från början vara beredd på att det kan finnas djur – enskilt eller i skock – vid vägkanten. Detta gäller i hela Albanien, oavsett om det är tvåfilig motorväg eller en mindre väg. Det finns också en del cyklister som oftast cyklar i vägkanten mot trafiken, oavsett om det är en mindre väg eller motorväg.

Utefter vägarna finns också mycket försäljning – precis som i södra Kroatien, Bosnien-Hercegovina eller Montenegro – av frukt, grönsaker och en hel del annat. I Albanien är det dock på en nivå till. Inne i en rondell mellan två motorledssträckor en bit söderut stod en man och inte bara sålde majskolvar, han grillade dem också på plats. Om någon bilist blev sugen på majs var det bara för oss bakom att stanna – mitt i rondellen.

Men är man är beredd på att det kan förekomma olika slags aktiviteter på kanterna av vägarna är det inga större bekymmer att köra. Det gäller bara att anpassa farten till omständigheterna.

De cirka nio milen på E762:an från Shkodra, där vi svängde rakt söderut, mot Tirana ser på kartan ut som i det närmaste helt rak vägsträcka. Och förutom en liten knix när man kör genom staden Lesja (där kan den som är intresserad av albansk historia stanna till och kika på minnesmonumentet över Skanderbeg, nationalhjälten från 1400-talet) är det en väg som går tämligen rakt.
Men det är inte detsamma som att det går fort att köra.

Trafiken är oftast tät och det är bara en fil i vardera riktningen förutom en kortare motorvägssträcka närmare Tirana. Det finns inte mycket utrymme till omkörningar, däremot får man vara beredd i fall någon i andra riktningen plötsligt bestämmer sig för att det går för långsamt och vill köra om.

Ungefär två mil före Tiranas centrala delar svängde vi till höger mot hamnstaden Durres, det är också avfarten mot Rinas-flygplatsen.

En dryg mil senare kom vi fram till den första motorvägen som byggdes i Albanien, den mellan Tirana och hamnstaden Durres. Den blev, och är fortfarande som en pulsåder mellan landets två största städer. Den har två filer i vardera riktningen och fungerar fortfarande bra även om den är lite sliten här och där, det kan finnas hål i vägbanan.

Riktigt sliten är dock den hårt belastade vägsträckan genom och alldeles efter Durres. När man har svängt höger från motorvägen som fortsätter in mot Durres tar det inte lång tid innan man får sänka farten. Där finns åtskilliga ”pot holes”, men förmodligen kommer sträckan att asfalteras om snart – om det inte redan är gjort när du läser det här. Det handlar dock om några få kilometer – sedan börjar en riktig bra väg som sträcker sig hela vägen ner till Vlora.

Det är mestadels dubbelfilig motorväg även om det på några ställen finns enfiliga, ibland svårförståeliga, avbrott där man måste hålla väldigt låg hastighet förbi de digitala skärmar som visar vilken hastighet man håller.

Utefter motorvägen, som är som allra finast den senaste byggda biten från Fier, finns gott om bensinmackar. Ofta tillsammans med matställen. Och det som överraskade oss var att det, till skillnad mot i Sverige, på några mackar skyltades för gråvattentömning.

De flesta bensinmackarna, åtminstone vid de stora vägarna, tar kreditkort. Men det finns de som föredrar kontanter. Som vid en lite mindre mack några mil innan vi kom till Vlora. Vi var de enda kunder när vi körde fram husbilen mot pumparna. Där fanns klisterlappar om vilka kreditkort de tog, däribland Mastercard som vi har. Den icke engelsktalande dieselfyllaren skakade lätt på huvudet, sa att han hellre ville ha lek, som både är ordet för pengar och namnet på den albanska valutan.

Jag skakade på huvudet, hade inte så mycket i fickorna just då, och sträckte fram kortet. Han gick och hämtade den portabla kortterminalen och knappade in summan. Kommatecknet hamnade dock fel. Istället för 6870 lek (cirka 660 kronor) blev det tio gånger så mycket – 68700. Han skakade på huvudet, såg på displayen, raderade och tryckte på nytt in siffrorna. Fel igen. Han såg uppgiven ut, tittade på mig och räckte över kortläsaren. Jag, van vid digital teknik sedan slutet av 1980-talet, förstod hur det gick till att få kommatecknet på rätt ställe. Han tackade, jag drog kortet och båda tackade.

Vi passerade genom Vlora, Albaniens näststörsta hamnstad, utan att stanna. Vi såg på den nya, fina strandpromenaden och bestämde oss för att köra på den lilla vägen utefter den istället för vägen längre in i staden land som skyltarna rekommenderade.

Vlora, under 1990-talet mest känt för smuggling av allt från vapen och knark till människor har förändrats. Nu är det det en fullfjädrad sommarstad som lockar många turister.

Vi valde att fortsätta söderut på den smala kustvägen. Passerade bland annat förre diktatorn Enver Hoxhas gamla sommarpalats som naturligtvis har ett ypperligt läge vid havet.

En mil söder om Vlora, några kilometer före nästa semesterparadis Orikum, tog vi in på Camping Vlora med ett fantastiskt läge vid Vlorabukten.

Efter Vlora, som räknas till södra Albanien, finns inga motorvägar. Man får istället åka på en smal, brant, slingrande väg över

Llogarapasset om man ska till den albanska rivieran. En ny väg byggs dock genom  berget för att göra vägen till den fantastiska kustremsan snabbare och enklare att köra.

Vägen till Saranda är smal och mycket upp och ner och beskrivs mer här.

Efter några dagar i Ksamil och Saranda körde vi tillbaka mot Tirana. Vägen rakt österut går förbi bland annat berömda undervattenskällan Blue Eye (Syri i kalter på albanska). Den är smal och slingrig och stundtals brant tills man kommer fram till huvudvägen mellan norra Grekland och genom Albanien till Tirana.

Eftersom vi skulle direkt till huvudstaden valde vi istället att köra den helt nya (öppnad under 2022) vägen åt nordost. Asfalten var nysvart, linjerna kritvita och vägen var förmodligen så rak som det är möjligt genom (tunnel) och över bergen fram till vägen mellan Grekland och Tirana, som numera också håller ganska bra kvalitet även om det är en del stopp genom städer och mindre samhällen.
Var man än kör i Albanien gäller det att hålla koll på hastighetsskyltarna, för det finns ofta många poliser ute med fartkameror.

Strax före Fier strålar den stora vägen från söder ihop med den från Vlora och resten av vägen mot Tirana var den samma som på nervägen.

Den täta trafiken inne i Tirana gjorde att vi tidigt bestämde oss för att inte köra husbil inne i stan. Vi har vid några tillfällen tidigare sett husbilar inne i Tirana, men de har sett ut som turister på villovägar.

Vi valde att stanna en natt på camping Tirana, en mil från centrum, i höjd med flygplatsen. De följande tio nätterna fick vi dock möjlighet att parkera husbilen hos en kompis till en kompis som bor i utkanten av staden. Istället valde vi att hyra en airnb-lägenhet för knappt 300 kronor natten i centrala Tirana. Mot parkeringen körde vi en bit på den nya ringlinjen, som gör det enkelt att passera genom Tirana, även om man har husbil. Vägen fortsätter mot Elbasan, men så långt åkte aldrig vi.

När vi promenerade genom Tiranas gator påminde vi varandra flera gånger om hur bra det var att vi slapp köra husbil i den stora staden där det även oftast är segt att även köra personbil och i vissa delar snudd på omöjligt att hitta en parkeringsplats även om du har en pytteliten bil.

När vi vände norrut igen tog vi samma väg som när vi kom från Montenegro.

Efter att vi hade lämnat Albanien konstaterade vi att det gick ännu bättre än förväntat. De stora vägarna är mestadels bra att köra på – även om man måste vara uppmärksam på det som händer runt omkring.

Däremot kan det vara tufft att ge sig ut på småvägar, som fortfarande är bäst lämpade för hästtransporter även om bilar kör där i väldigt låg fart.

Vi kommer att ta husbilen igen till Albanien.

Stefan Oktober 2022