Hönö

Ett tips:
Om du aldrig har varit på Hönö – ta dig då så snabbt som möjligt upp i vattentornet. Där är utsikten fantastisk – framförallt när solen skiner och det är bra sikt.

Marstrand åt norr, Karlatornet åt öster, Vinga rakt söderut och så det öppna havet i väster,

Vattentornet ger dig bra koll.

Jag är väldigt förtjust i att komma högt upp för att se omgivningarna. Framförallt vid ett första besök på en plats. Men ibland vill jag återvända till den högsta punkten bara för att. Som på Hönö.

Vi hade husbilen stående på Fotö när vi satte oss på cyklarna för att trampa över till Hönö. Bron mellan öarna är 14 meter hög. Självklart stannade jag och såg mig runtomkring. Men en trång cykel-/gångbana mitt på en brant bro är inte den bästa platsen för höjdnjutning.

Dessutom är det mycket staket i vägen när man vill se åt Hönö-hållet eftersom cykelbanan bara går på ena sidan. Men långt borta såg jag vattentornet på Hönö. Dit skulle jag även om det bara var ett par år sedan jag var där senast.

Men först skulle vi trampa runt en del på de södra delarna av ön.

Hönö är den näststörsta ön i Göteborgs norra skärgård, efter Björkö. Och den har flest invånare. Men kommunen heter ändå som grannön Öckerö. Jag kan tänka mig att det svider lite för Hönö-borna. Men å andra sidan – den som vill till Öckerö måste passera genom Hönö.

För det är till Hönö Trafikverkets färja går från fastlandet sedan 1981 på vad som är Sveriges räknat till antalet bilar mest trafikerade färjeled. Dessförinnan gick färjan från Lilla Varholmen (även om vi är många som säger Hjuvik) till Öckerö.

Från den tiden har jag en del minnen. Framförallt från när jag var liten och de oändliga bilköerna till färjeläget en bit in på Öckerö ringlade nästan ända till Hönö. Före 1966 var det för övrigt dubbla färjor när vi skulle till Hönö från västra Göteborg. Först över Göta Älv, färjan gick mellan Klippan och Färjenäs, eftersom Älvsborgsbron inte fanns och sedan till Öckerö.

Men nu för tiden går det smidigt att ta sig ut till öarna. Precis som det gör att cykla de drygt tre kilometerna från ställplatsen på Fotö till Hönö Klåva, som är ett slags centrum på Hönö trots att det ligger längst söderut på ön.

Det är där restaurangerna, kaféerna och flera butiker finns. Det är där turisterna flockas på sommaren och ibland även på båda sidor av högsäsongen.

Vi hade funderingar på att ta husbilen till Hönö och stå några nätter på ställplatsen i Klåva. Den ligger väldigt fint i början på småbåtshamnen, det är inte långt till båtarna.

Men vi har läst och hört och förstått att det kan vara svårt att få en plats i första raden. Därför bestämde vi oss tidigt för att det fick bli cykelbesök på Hönö. När vi kom dit insåg vi att vi hade gjort rätt. Det var ingen i det första ledet som verkade ha någon tanke på att flytta sig. De trivdes alldeles för gott i solen bakom plexiglaset som tar bort vinden.

Vi var i norra skärgården i den första hela veckan i augusti, alltså dagarna efter att de flesta svenskarnas semester hade tagit slut. I butikerna i andra ändan av hamnen var det rea på kläder och det var inte så lång kö till foodtrucken där man kunde köpa glass.

Det var heller inte så många som gick och flanerade bland båtarna vid bryggorna.

Och frågan är om vi inte hörde lika mycket tyska som svenska, för många tyskar med semester i augusti gick runt med sina barn när de flesta svenska familjerna hade återvänt hem.

När man väl kommer till Klåva är det lätt att förstå varför det är där det händer, framförallt under sommaren. För den som är sugen på mer än kläder och vill ta en fika eller äta något gott finns det en hel del att välja på inom några hundra meter.

Som Klova hamnkrog eller Cederleüfs&Svenheimers konditori på var sin sida av Klåva hamnväg. Som synes är alla inte helt överens om i fall området ska skrivas Klova eller Klåva.

När man kommer till Lilling Cottage finns ett koncept med mycket feelgood. Utöver restaurangen där man kan sitta både inne och på kajkanten med utsikt över bland annat Fotö kan man även köpa blommor eller något till inredningen där hemma.

Vi hade tur att solen lyste när vi var i Klåva. För att gå utefter kajen med hamninloppet på den ena sidan och utskänkningsställena på den andra är läckert.

En segelbåt gled sakta in, på andra sidan vattnet såg vi vårt hem under fyra nätter, Fotö.

På hamnpromenaden gick folk och flanerade i båda riktningarna. Vi var inte sugna på mat, passerade därför Franses skärgårdspub och stannade först när vi kom till Check in Klova, som hade hade en stor disk med lösglass som omsattes till kulor i de rån vi köpte.

Där fanns två platser kvar på den lilla ljugarbänken utanför och vi slog oss ner och njöt i solskenet.

När vi reste på oss gick vi vidare. Passerade Fiskemuseet där vi någon gång ska gå in och kolla in fiskets historia på öarna i norra skärgården.

Utanför finns också framdelen på en fiskebåt med en mina framför fören som en påminnelse om de 31 fiskebåtar som sjönk och de 92 fiskare som försvann i havet under andra världskriget.

Sverige var inte i krig – men fiskarna på Västkusten var hela tiden i farozonen när de skulle ut på havet och fixa det dagliga brödet.

I slutet på hamnpromenaden, alldeles efter Fiskemuséet finns en restaurang som vi gärna går till, Tullhuset. Att sitta där vid havskanten med utsikt över havet och äta några av de läckerheter som fångats är ren livskvalitet. Ändå avstod vi den här gången. Det får bli nästa gång.

För vi hade ju mer att upptäcka på Hönö.

När jag var liten var jag ibland och hälsade på min morbror och hans familj som bodde på Hönö under några somrar, men även året runt under några år. Och jag var i min ungdom på Hönökonferensen, som fortfarande arrangeras varje sommar.

Då gick gick vi alltid och badade vid någon av stränderna på västsidan; Hästen eller Lapposand.

När vi nu var på upptäcksfärd på två hjul var det givet med en sväng till båda ställena. Om det ser ut som det gjorde i min ungdom har jag egentligen ingen aning om.

Jag märkte att det var länge sedan jag var där. För jag, som brukar ha gott minne för platser, kom inte i håg hur det såg ut i min ungdom. Och då är det ju lite svårt att jämföra.

Lite grämde det mig att jag badbyxorna låg kvar i husbilen. För det hade varit gott med ett dopp, även om det inte var någon av de varmaste sommardagarna trots att solen sken.

Efter badstränderna var nästa mål självklart. Vi skulle till vattentornet på Utsiktsvägen, bara drygt 500 meter från Klåva. Det finns några skyltar som visar vägen, men det var ingen konkurrens om platsen när vi skulle parkera cyklarna. Det var bara vi där.

Några trappsteg senare stod vi vid vattentornets fot, en spiraltrappa senare var jag uppe medan min höjdförsiktiga fru höll sig kvar på marken.

Som skrivet, jag har varit där några gånger tidigare. Men varje gång jag har varit uppe har varit en njutning.

Att identifiera Marstrand en bit norrut var inget problem, ej heller att se hamninloppet till Göteborg, kyrkan på Öckerö eller Vinga fyr. På andra sidan Rivöfjorden syntes konturerna av öarna i södra skärgården ut mot fjorden.

Jag gick några varv där uppe innan det var dags att gå ner och börja trampa igen.

Vi fortsatte på den västra sidan av ön och kom till Hönö Röd där det har byggts så många hus sedan mina släktingar bodde där att jag inte längre kan hitta huset de bodde i.

Cykelfärden gick vidare mot Hönös andra ställplats, som ligger just i Hönö Röd. Även den vid en småbåtshamn. Där finns de flesta platserna utefter havet och det är överhuvudtaget lite mer space där än inne på Klåva. Det är lite lugnare, vilket ju kan bero på att det inte finns lika mycket att göra där.

Vi stod där ett par gånger under pandemin, på den tiden vi jobbade. Att stå där med en varm husbil och sitta uppkopplad till jobbet var ett skönt avbrott under tråkpandemin.

Från ställplatsen på Hönö Röd är det bara en dryg kilometer rakt västerut till en av våra favoritplatser på Hönö, Ersdalens naturreservat.

Där har vi varit och vandrat några gånger, bland annat när vi tog våra långa promenader under pandemin.

Området börjar med en parkering där jag antar att det trångt mellan bilarna under högsäsongen, nu fanns det en del lediga parkeringsplatser även om vi inte behövde dem för våra cyklar. Påtagligt många bilar hade för övrigt tyska och holländska regskyltar.

Vandringen börjar i ett skogsparti, där man kan sätta sig vid bord och äta eller grilla på plats det man har med sig. Där finns även lekplats mellan träden. Och där finns också, precis som så ofta vid ingångar till naturreservat, information, kartor och pilar i olika riktningar för den som ska ut och röra på sig.

Skogspartiet i all ära, men det är när det tar slut som det bästa börjar. Åtminstone för oss. Det är när man kommer ut till de kala klipporna som man återigen inser Bohusläns storhet.

Min artroshöft gjorde att det räckte med fysisk aktivitet den här dagen, vi hade ju cykelfärden tillbaka till Fotö kvar. Men åsynen av skylten med Ersdalen på räcker för att framkalla minnena av tidigare vandringar utefter havet på de fantastiska, kala klipporna.

En gång gick vi där en kall marsdag med tjocka kläder på kroppen och mössa på huvudet och vantar på händerna och njöt i blåsten när vi såg de vita gässen glänsa på det mörka havet.

När vinden trycker på med måttlig vind (nej, det är inte kul att gå där i kuling eller storm) och man känner saltsmaken på läpparna är det en härlig upplevelse svår att förklara för den som inte har varit med om det.

Tillbaka vid cyklarna kom jag på att hade sett på Google maps att det nära Ersdalen finns något som heter Rö-Berget. På kartan markerat med en kamera, alltså skulle det vara en plats värd att gå upp till. Dessutom måste det ju vara en höjd. Och ja, det gillar jag.

Uppe på toppen fick jag en ny vy över den norra skärgården, även om en del påminde om hur det var i vattentornet.

Men en nedsvärtad damm på toppen fick mig att börja fundera på det välkända grankriget ute på öarna i norra skärgården. Och visst fanns där både barr, brända kvistar och granntoppar.

Uppenbarligen hade jag kommit till platsen där Hönö-bor manifesterade sin framgång med en rejält påskbrasa efter att ha kämpat mot Öckerö-borna om vem som kan samla ihop flest julgranar mellan jul och nyår.

Grankriget kan låta som en oskyldig tillställning ute i skärgården, men många öbor är oroliga för, och har tröttnat på, hur företeelsen har eskalerat. 

Vi trampade tillbaka till Fotö. Jag njöt återigen av att passera över Fotöbron och få se ner på omgivningen.

Stefan 3 september 2024