Historien bakom böckerna

Första gången jag kom till Albanien var i ett flygplan tillsammans med bland andra Glenn Hysén, Thomas Ravelli och Johnny Ekström som skulle spela en VM-kvalmatch.

Året var 1988. GT-fotografen Lennart Rehnman och jag och en del andra kolleger kom till ett isolerat, kommunistiskt Albanien där förre diktatorn Enver Hoxha stod staty på Skanderbegtorget.

Då hade jag ingen aning om att jag 25 år senare skulle släppa min debutroman ”I flyktens skugga”, som till största delen utspelar sig i Albanien.

1988 var Albanien ett stängt kommunistiskt land som drygt tio år tidigare till och med klippt banden till Kina, som ansågs vara lite väl borgerligt. Vi bodde på hotell Tirana, såg matchen (2–1 till Sverige) och fick även tillfälle att promenera i de centrala delarna av huvudstaden. Men det var svårt att få en uppfattning hur läget egentligen var. Snacket gick om hemliga polisen, sigurimi. Vad fick vi som besökare göra? Jag visste knappt mer om Albanien när vi åkte hem än när vi åkte dit.

Andra Albanien-besöket var bara tre år senare. Då flög fotografen Tommy Holl och jag till Aten, tog hyrbil de 50 milen till albanska gränsen och taxi därifrån genom okänt land de återstående 27–28 milen till Tirana. Uppdraget var först och främst att leta reda på om Vlora Flamurtari, de albanska fotbollsmästarna som skulle möta IFK Göteborg några dagar senare, fortfarande existerade och om de i så fall skulle komma till Göteborg (uppdraget lyckades – vi hittade tränaren och några spelare på badstranden i Vlora).

Jag kom till ett land som hade kollapsat. Under vår veckolånga reportageresa mötte vi kaos och fattigdom i det stålbad som var början på den demokratiseringsprocess som fortfarande pågår.

Jag mötte en enorm fattigdom. Besökte Europas sämst betalda gruvarbetare 200 meter under jord i en kolgruva utanför Tirana, träffade läkare som var förtvivlade över att inte ha utrustning för att ens kunna upprätthålla den enklaste sjukvård, såg män slåss i köerna till brödbutikerna för att komma åt de sista smulorna innan det tog slut.

Och så besökte jag barnens mentalsjukhus i staden Shkodra, tio mil norr om Tirana. Där inne förändrades mitt liv.
Barn och ungdomar satt i slitna t-shirts i olika mönster och färger. Alla hade inte ens kläder på underkroppen. De fick kokt vatten med någon grönsak i ett par gånger om dagen. Tillbringade dagarna i kala, kalla rum utan fungerande uppvärmning när det drog åt vinter.
De satt där tysta, gungande. 

För mig är det fortfarande bilden av helvetet på jorden. Mötet med barnen och ungdomarna blev en käftsmäll som jag egentligen aldrig har hämtat mig från. De gungande, hungriga, sjuka barnen dyker ständigt upp i mitt huvud och har på många sätt varit min drivkraft sedan dess. I dessa tider då det pratas så mycket om vi och dom, att skära i bistånd och annat stöd till utsatta, stänga ute och tänka på sig själv i första hand ser jag barnen i Shkodra framför mig. Dom som aldrig fick chansen.

När jag återvände hem var jag helt förstörd. Jag grät, skakade i hela kroppen, såg hela tiden barnen i Shkodra på näthinnan.

Jag var tvungen att bestämma mig: Antingen försöka förtränga vad jag upplevt – eller försöka göra något.

Det blev det senare alternativet. Jag drog, tillsammans med föreningen Östhjälpen, igång en insamling av kläder, mat och pengar.

Min bror Thorbjörn och jag satt i den första långtradaren utanför barnens mentalsjukhus sju veckor efter mitt första besök. På flaket fanns mat, kläder, madrasser och en massa annat som skulle göra barnens tillvaro åtminstone lite bättre. Det var vår övertygelse när vi pustade ut på väg tillbaka till Tirana. På natten efter vårt besök plundrades barnens mentalsjukhus. De svagaste av de svaga var ännu fattigare än innan vi var där. Fattiga människor i omgivningen stormade huset och tog med sig allt de kom över.

Men vi fortsatte att samla in och skicka långtradare, genom en organisation i Tirana som distribuerade sakerna till dem som bäst behövde dem.

Efter ett par år var den värsta nöden över och vi övergick i stället till att sända begagnade skolbänkar, stolar, svarta tavlor och idrottsmaterial. Jag var regelbundet runt på skolorna i stadsdelen Älvsborg i västra Göteborg och berättade för elever och personal hur det såg ut i Albanien och hur vi kunde hjälpa till.

Parallellt med insamlandet byggdes vänskap, sex skolor i Göteborg blev vänskolor till tolv skolor i Tirana. Vi fyllde Göteborgs konserthus två gånger när vi arrangerade Albanien-galor då biljettpengarna användes till det spirande utbytet då albaner och svenskar kunde mötas i Göteborg och Tirana. Vi hjälpte till att bygga bibliotek i albanska skolor, som inte hade böcker. 

Mitt i detta arbete satte jag mig på sommaren 1997 med datorn i knät i min brassestol någonstans vid Medelhavet. Jag hade ett embryo till en story. En ung kille skulle fly från Albanien under kommunisttiden. Han skulle hamna i Sverige och sedan återvända när landets gränser öppnades 1991. Idén kom från Nue Gjergjis öde, en albansk vän i Göteborg. Han hade gjort just det, flytt från Albanien till Sverige och återvänt hem till sin mamma 1991.

Jag började alltså skriva 1997 och skrev sedan ungefär 35–40 sidor varje sommar i tio år. Någonstans på vägen blev jag övertygad om att det verkligen skulle bli en bok och jag fullföljde skrivandet. Att boken till stor del utspelas i Albanien var alltså inget val. Det var där storyn jag ville skriva utspelade sig.

När jag 2007 trodde att jag var klar med ”I flyktens skugga” och började skickade runt den till olika förlag (som refuserade den, vilket ledde till publicering först 2013) började jag skriva på en ny story. Eftersom den handlade om samma personer var det naturligt att lägga även huvuddelen av ”Hämndens spel” i Albanien.

Precis som tidigare skrev jag bara några timmar på sommarsemestrarna – fram till vintern 2013–2014. Då insåg jag att jag inte ville vänta lika länge på att ge ut den romanen. Därför skrev jag klart och hade i början av mars ett nytt manus klart. För första gången satt jag hemma och skrev, vilket är en förutsättning om jag ska kunna skriva och ge ut fler böcker.

Huvudpersonen Kreshnik Gjinali har aldrig funnits. Inte heller hans ärkefiende Shaqir Goçi. Men båda har drag av olika människor som jag mött eller bara hört talas om.
Min förhoppning var att bjuda på goda historier och väcka intresse för ett land som man inte hör speciellt mycket om, men som har åtskilligt att erbjuda. Vänskap. Kultur. Historia. Och en fantastisk kustremsa.

I oktober 2022 fick jag äntligen chansen att låta mina vänner i Albanien läsa historien om Kreshnik Gjinali. Då kom ”I flyktens skugga” ut på albanska på det Tirana-baserade förlaget Dritan under titeln ”Nën Hijen e Arratisë”.

Fram till början på 2023 har det blivit 39 besök i Albanien, ett land som jag kallar för hemma. Men när vi i slutet av september 2022 rullade in från Montenegro var det början på första besöket i husbil.

Åsnan vid sidan av vägen, mannen som kom gående med två kor mot oss, hästarna som glatt parkerade i den mötande filen – välkommen hem, Stefan.

Att komma till Albanien blåser upp en känslostorm i mig. Här har jag gråtit, skrattat, sett på fotboll, kramat goda vänner, varit med när lillebrorsan gift sig och sett när ”våra” långtradare kommit fram med saker som verkligen behövdes.

Jag har upplevt hur ett land gått från att i konkurrens med Nordkorea vara världens mest slutna till ett land där man kan sitta utanför husbilen bredvid människor från flera andra länder och njuta av att se ut över det läckra havet.

Albanien är på många sätt fortfarande ett fattigt land. Men det finns numera en medelklass och ingen behöver längre svälta till skillnad mot i början av 90-talet när befolkningen hölls vid liv av utländska mattransporter eskorterade av tungt beväpnad militär för förnödenheter verkligen skulle nå fram.

Här finns så många platser som betyder så mycket för mig. I centrala Tirana berättar nästan varje gata en historia. Varje gång jag ser eller hör något om Albanien längtar jag dit. 

Jag har fått frågan många gånger hur det kommer sig att jag fortsätter att åka till Albanien. Den ena delen av svaret är att det är ett fantastiskt land att besöka med kustremsan, historien, den goda maten, de intressanta städerna, det sköna klimatet under framförallt vår och sommar. 

Men den tyngsta anledningen är att vi har några av våra närmaste vänner där. Vi har upplevt så mycket tillsammans. Från när deras land stod på gränsen till svält och vi kom ner med långtradare fulla med mat och  kläder och så småningom skolbänkar och en massa annat tills i dag då vi bara träffas och har det gött när vi kommer ner.