Grundsund

Den är väldigt speciell, bron mellan Ösö och Skaftölandet. Bron som binder ihop de båda delarna av Grundsund.

Den är kort, smal och låg. Ändå är det omöjligt att passera till andra sidan utan att stanna och plocka upp mobilkameran.

För utsikten är så där bohuslänskt magnifik.

Grundsund ligger vid vägs ände om man kommer med bil norrifrån med sikte på de sydvästra delarna av Skaftö. Det var också dit vi siktade, men vi tog cyklarna från Fiskebäckskil där vi hade parkerat husbilen på den lilla ställplatsen vid småbåtshamnen, Lyckans slip.

För att slippa köra på den smala, ofta väl trafikerade, bilvägen valde vi att cykla söderut utefter havet. Det var inget större offer eftersom den är kortare och är till för bara cyklar och folk som tar sig fram till fots.

Det var en riktig behaglig cykelfärd genom spirande grönska när lövsprickningen kommit i gång i den sena vårvärmen.

Första stoppet gjorde vi vid Åse kolerakyrkogård i en fin stilla glänta vid sidan av cykelvägen. Där ligger 13 av de cirka 175 offren för 1934 års koleraepidemi på Skaftölandet begravda.

På andra sidan cykelstigen, bara några meter bort, satt en annan skylt. Den berättade att det var just där, på stigen som svängde av mot havet, som den 1,7 kilometer långa Munkeviksleden började. Där fanns även en karta där leden var markerad precis som tre andra vandringsleder på Skaftö; Korpelia och Rödbergsleden på vardera en kilometer och den fyra kilometer långa Stuverödsleden.

Eftersom vi var på väg till Grundsund med cyklarna var det inget alternativ att parkera dem och gå leden, däremot gick vi en kort stig mot havet upp på ett  berg där det både fanns en bänk och fin utsikt över närliggande Gåsö och ända till Smögen en bit norrut.

Det var inte speciellt många som var ute och gick under vår cyelfärd mellan de båda Skaftömetropolerna. Några hundar med sina ägare och tre som drog var sin golfbag på hjul mot Grundsund efter en runda på Skaftö golfbana vars ena hål ligger precis vid cykelvägen.

Det var för övrigt väl skyltat hela vägen, även genom samhället Stockevik som ligger ungefär mitt emellan vår start och vårt mål.

Vi har varit i Grundsund ett par gånger tidigare och kände igen oss när vi kom ner mot bryggan på Skaftösidan, men bestämde oss för att istället åka raka vägen till småbåtshamnen längst söderut på Ösö.

Det var svårt att inte stanna när vi körde över bron, men vi bestämde att stoppet fick bli när vi skulle cykla tillbaka. Vackert var det i alla fall.

Vi svängde av vid kyrkan, invigd 1799, som ligger alldeles efter bron och trampade söderut. Ganska många båtar låg i sjön och trycktes mot bryggan i den stundtals hårda nordostliga vinden.

Vi tog en kort promenad på bryggan. Såg bland annat en svart smäcker båt och hann fundera över nyttan med att ha två utombordare med vardera sex hundra hästar. I kranen hängde en båt på väg att sättas i sjön, längre bort såg vi den supersmala öppningen mot havet där vi passerat en gång med båt.

Senast vi var på den bryggan köpte vi en glass, men nu rundade vi Grundsunds skeppshandel och gick tillbaka till cyklarna.

Vi har tidigare inte utforskat hamnområdet på den norra delen av Ösö. Funderade på om det kanske var där som termosen skulle korkas upp. En kopp kaffe och en skinkfralla fanns i ryggsäcken, färdiga att förtäras. Men efter några minuter på en ljugarbänk insåg vi att det var på andra sidan kanalen som klyver Grundsund som kaffet skulle avnjutas. Vi såg på människorna på andra sidan att de hade lä medan vi höll jackorna stängda i blåsten.

När vi den här gången skulle över bron blev det, som planerat, ett stopp. Mobilen fram, kameran kom till användning. Under vår veckolånga försäsongsturné i södra Bohuslän var det glest mellan människorna och ännu glesare mellan båtarna som körde omkring i vattnet. Men även utan båtar är det väldigt vackert på bron.

Strax efter att vi passerat bron hittade vi en perfekt plats vid bryggan att parkera cyklarna.

Apostlahästarna fick ersätta cykelhjulen när vi till fots gick mellan de fina husen för att gå ner lite längre bort på bryggan.

På håll såg vi platsen där vi skulle sätta oss. Mot en vägg på en sjöbod stod två bänkar, men vi valde att sätta oss på en bänk vid det enda bordet istället. Jackorna åkte av, vi hade plötsligt inte bara sol utan även lä.

Jag kanske är lite knepig, men jag försöker ofta prata med lokalbefolkningen för att förhoppningsvis få höra något som man inte kan läsa sig till. Kanske – eller förmodligen – är det en kvarleva från mina 48 år som journalist då en stor del av jobbet bestod av att prata med människor varav många var sådana som jag aldrig tidigare träffat.

En man i neonfärgade jobbyxor som ställde sin kopplade hund utanför sin sjöbod blev mitt offer den här gången.

Han var från Grundsund, en av de drygt sex hundra som bor där hela året. När turister och sommargäster kommer får han sällskap av flera tusen.

Vi pratade lite om fisket, som var väldigt mycket mer omfattande till början 1970-talet. Jag bad också om lite info runt fiskebåten som hette Ingo och som ägdes av – just det – boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson.

Mannen pekade åt det håll i hamnen där Ingo hade legat mellan fisketurerna.

Samtalet var över, kaffet nästan slut och mackorna förpassade ner i magarna.

Vi fortsatte bryggan bort. Passerade Didriksson-butiken, klädmärket som kom just från Grundsund, och läste på informationsskylten om hur allt hade börjat.

Alldeles innan bryggan tog slut tittade vi in i Pelles rökeri, Grundsunds mest kända restaurang. När vi passerade var det stängt, men på helgerna är det öppet. Och när högsäsongen närmar sig kan man gå dit varje dag och äta god mat. Precis som vi gjorde en gång vid förra besöket.

Två dagar tidigare var vi i Lysekil och gick den fantastiska Västerhavspromenaden, som Lysekils vänner byggt.

Grundsund har sin egna vänner som har fixat en avancerad trägång i bergen utmed havet. Här heter de Skäddhålans vänner.

När vi var här förra gången stannade vi vid badplatsen och utnyttjade soldäcket som då var nybyggt. Med tolv grader i vattnet och kall vind avstod vi både ombyte och bad den här gången.

Men efter att vi tagit oss upp för en ganska hög trappa var det dags att krama ur det sista ur termosen. Att ta en kaffe med utsikt över havet är alltid svårslaget – det är sen gammalt.

Stefan 3 maj 2024