Eriksberg

Det gamla varvsområdet Eriksberg är inte bara populärt som bostadsområde.

Det är även många göteborgare från fastlandet och turister som gärna tar en promenad utefter kajkanten.

När solen sprider alltmer ljus och värme på våren börjar kaféerna och restaurangerna att fyllas.

Många göteborgare som bor på fastlandssidan hittar inte speciellt bra på Hisingen, Sveriges femte största ö. Själv jobbade jag i det dåvarande tidningshuset vid Tingstadstunneln under nästan 20 år och lärde mig därigenom ta mig fram även på den sidan av Göta älv.

När varven på 1970- och 1980-talen las ner tog det många år innan det bestämdes vad de gamla områdena skulle användas till.

Lindholmen har utvecklats, och utvecklas fortfarande, som en ny- och ombyggd stadsdel.

På Eriksberg ordnades på 80-talet konserter med David Bowie, Rolling Stones, Madonna och U2 innan bostadsbyggandet tog över.

Den nästan 80 meter höga bockkranen fick dock stå kvar och ett tag fanns det möjlighet att kasta sig ut och hoppa bungyjump ner mot vattenytan.

I dag är Eriksberg på alla sätt en levande stadsdel. Färjorna går ofta till och från fastlandet, man kan även ta buss dit och snart finns det spårvagn till Lindholmen.

När det aviserades solsken i mitten av mars bestämde vi oss för att det var dags att fortsätta upptäcka Hisingen utefter älven. Tidigare har vi varit på Lindholmen, där vi tog oss upp på Slottsberget.

Nu ställde vi bilen på en parkering bara 15–20 meter från vattenkanten och började vår promenad åt öster, det vill säga vänster när vi stod med näsorna mot Fiskhamnen på andra sidan.

När vi strax kom till kafé Seacup blev vi lite sugna på att köpa något gott där inne och sätta oss i solskenet utanför och njuta en liten stund.

Men eftersom vi skulle hem till ett par kompisar, som bor på Eriksberg och ta en fika efter en stund, fick det vänta till en annan gång.

Bara några meter därifrån var min blomsterälskande fru bara tvungen att gå in och kolla vad det fanns för några vårväxter att kika och lukta på inne i Gardenia blomsteraffär medan jag försökte tolka ett av de konstnärliga granitblocken på kajen. 

Vi mötte några andra flanörer. Såväl cyklister som löpare och lite långsammare fotgängare. Eftersom det är bilfritt finns det gott om plats utefter kajen.

Mycket trängre blir det på fina vår- och sommardagar. Inte minst under helgerna. Och så kommer gärna turisterna hit och flanerar en stund. Redan nu, tidigt på våren, hörde vi samtal på flera språk. Om det var boende eller turister har vi dock ingen aning om.

När områden byggs sätts ju alltid en liten del av byggkostnaden av till utsmyckning.

Om man går någon del eller hela den ungefär en kilometer långa Eriksbergskajen passerar man flera skulpturer i sten, oftast tillverkade av vacker granit.

Vi fortsatte bortåt där Sannegårdshamnen delar av Eriksberg och Lindholmen och stannade till vid ett helt annat slags konstverk. Tio meter högt i tegel lyste Vindarnas tempel, av konstnären Per Kirkeby, härligt rött i solskenet.

Efter en vänstersväng gick vi uppför den lika knallen, eller berget för den som så vill, Sörhallsberget. Där uppe var utsikten åt båda hållen av älven väldigt fin med Eriksbergskranen och Älvsborgsbron västerut. Trots att det är långtifrån lika högt som närliggande Ramberget är utsikten hänförande. Och för den som vill njuta en stund, med eller utan en kaffetermos, finns det bänkar att sitta på.

Och för att vara ett så litet område fanns det även lite för mig överraskande möjligheter att gå mellan grupper av träd.

När vi hade tagit oss ner (inte speciellt besvärligt, det finns trappor och räcken där det är som brantast) på stigen och genat över ett litet stenparti styrde vi stegen västerut.

Självklart valde vi att fortsätta utefter kajen.

Nu mötte vi alltfler människor som ville ta sig ur vinterkylan med en sväng i solskenet.

Vi passerade gatan där vi hade ställt bilen och fortsatte västerut.

Några fina gamla segelskutor låg vid bryggan och en bit ut, på en annan brygga, låg Ostindiefararen Götheborg. Den hade fortfarande vinterkläderna på i form av några stora presenningar.

Götheborg, som är en replika av ostindiefarare från 1700-talet, byggdes på Eriksberg 2005 och har precis som föregångarna varit i Kina. Nu kan man köpa en biljett och gå ombord och få historien om fartyget och Svenska Ostindiska Companiet – ett av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika företag kan man läsa på fartygets hemsida. Men man får vänta till april då Götheborg åter öppnas för besök av allmänheten.

I centrum av det gamla varvsområdet finns hotell elva, eller 11 som det står på entrén, och Eriksbergshallen med plats för konferenser och olika event.

Jag stod utanför och funderade en stund över när vi arrangerade en stor fest där 2003. Vår kompis David Lega hade precis fyllt 30 och ville ha ett stort kalas.

Han ringde och sa att vi skulle komma till Eriksbergshallen och det blev där som vi började planera för en stor fest.

Det var ungefär samtidigt som vi tillsammans hade öppnat Legacenter i Albaniens huvudstad Tirana dit människor med funktionshinder kunde komma och ta en fika, träna lite eller bara prata en stund.

För att fira det öppnandet arrangerade vi Legagalan i Eriksbergshallen.

Jag kommer inte ihåg hur många hundra gäster vi tog emot under kvällen. Men det vimlade av idrottskändisar och bragdguldvinnare som utförsåkaren Thomas Fogdö, brottaren Michael Ljungberg, simmaren Gunnar Larsson och fotbollskändisar som Ralf Edström, Stefan Pettersson och Erik Hamrén och en tv-kändis som Staffan Lindeborg.

På scenen stod Tommy Nilsson, Plura och Carla från Eldkvarn, ståupparen Marika Carlsson och många fler.

Konferencier var Jan Bylund. Vi hade även vänner från Legacenter i Tirana på plats. Och kompisar, familj och släkt.

När jag gick vidare utefter kajen gjorde jag det med ett stort leende på läpparna. Det var en riktig fest vi ordnade den gången.

Jag vred huvudet åt vänster och såg bort mot River restaurang på Dockpiren och tänkte på ett annat tillfälle då jag stod där och intervjuade hockeyikonen Joel Lundqvist efter att han blivit utsedd till Årets göteborgare. 

Färjan Älvsnabben kom och la till. Vi satt och njöt på en bänk och konstaterade att den skulle ligga vid hållplatsen i sex minuter till. När sex minuter hade gått backade den ut en bit från kajen – för att efter kanske 50 meters backande återvända in till bryggan. Där stod en äldre dam, som hade kommit lite för sent. Snyggt att plocka upp henne, tyckte vi. En gest som visade att det finns plats för medkänsla även i lokaltrafiken.

Målet för vår promenad var klart och tydligt. Den läckert röda bockkranen – prydd med ERIKSBERG i stora, vita bokstäver – växte sig allt större.

När vi stod under och såg uppåt var vi inte speciellt sugna på att klättra upp nästan 80 meter och kasta oss ut i ett bungyjump. Gamla varvskranar gör sig bäst när man har fötterna stadigt på jorden.

Vi passerade stapelbädden där nybyggda fartyg gick av stapeln (i min värld är det bara fartyg som går av stapeln) en gång i tiden och fortsatte ut till strandpromenadens slutpunkt.

På andra sidan låg ett av Stena Lines fartyg vid den gamla Sessanterminalen där det inte ska ligga så många år till eftersom Stenas verksamhet håller på att flyttas över till Arendal på Hisings-sidan. Tanken är att även fastlandssidan ska få ett promenadstråk likt föregångaren på Hisingen.

Längst ut på spetsen fanns en tavla med berättelsen om den pensionerade jagaren Småland, som 1952 byggdes på just Eriksberg.

Som ett minnesmärke fanns Smålands två propellrar på marken. Något kraftigare lås behövs knappast, de väger 6,7 ton styck och har en diameter på 3,5 meter.

När vi vände oss om och såg tillbaka på vägen vi precis hade gått kunde vi konstatera att Eriksberg är väldigt fint.

Stefan 21 mars 2025