Durres

Albaniens längsta strand, massor av hotell och Balkans näststörsta amfiteater.

Hamnstaden Durres, drygt tre mil från huvudstaden Tirana, har en hel del att erbjuda oavsett om man kommer med flygplan, personbil eller husbil.

Det finns många stränder av varierande storlek utefter Albaniens kust. En del är små och gemytliga, en del kilometerlånga med betydligt mer plats. Men ingen albansk strand är lika lång som den som löper utefter Durresbukten.

Och det är just den stranden som gör Durres till ett så stort turistmål, på somrarna är det fullt. Men även när det är höst och vår åker många dit. Inte minst från närliggande miljonstaden Tirana. Det är bara tre mil till Tiranas internationella flygplats och kommer man med husbil norrifrån är det väl värt att stanna några dagar även om man är på väg längre söderut.

Durres var även under kommunisttiden ett sommarparadis, framförallt för Tirana-borna. Under en eller två sommarveckor fick familjer fira semester i de statliga tvåvåningshusen vid stranden. När kommunismen föll ockuperades många av tidigare politiska fångar, som inte hade någonstans att bo när de blev utsläppta från läger och fängelser.

Några av dessa hus finns kvar än i dag som bostadshus (till en del är det de tidigare politiska fångarna och deras familjer sm bor kvar), men de finns i skuggan av höghus som har tagit både utsikten och närkontakten med stranden. 

När vi började åka till Durres i början av 1990-talet var det naturligtvis något helt annat än i dag. Då var hamnen, Albaniens största, pulsådern som höll befolkningen vid liv när hela samhället kollapsade runt kommunismen fall. Det var genom hamnen i Durres mat, medicin, kläder och andra förnödenheter kom. Nu planeras en flytt av hela området till ett område norr om Durres. Det nuvarande hamnområdet ska fyllas med hotell och annat för att kunna ta emot ännu fler turister.

I de södra delarna av själva staden som Nato-styrkorna upprättade sitt högkvarter i början av 1990-talet. Först för de militära styrkor som eskorterade mattransporterna runt om i landet, senare för de styrkor som kom för att bidra till att det blev lugnare i samband med det så kallade pyramidupproret då stora delar av befolkningen blev av med det mesta de ägde.

Nato-basen på det gamla pionjärsområdet (pionjärerna var kommunistpartiets ungdomsorganisation) finns kvar, är numera permanent sedan Albanien gick med i Nato. 

Alldeles bredvid låg för övrigt Albaniens första ”bilaffär”, eller rättare sagt bilmarknad. Där såldes begagnade bilar som kom från alla möjliga håll, inte minst genom hamnen i Durres.

Att se dagens Durres och jämföra med bilder och minnen från 30 år tillbaka är otroligt. När vi då körde vägen söderut från Durres såg vi havet och stranden från bilfönstret. Vi såg många bunkrar, ibland skymdes sikten av några träd. Men det gick inte många sekunder innan vi såg stranden igen.

I dag ser man inte stranden för alla hus. Hotell, höga hus med lägenheter, restauranger. Allt för att folk ska njuta av några dagar eller veckor på stranden. 

Till skillnad från söderut i Albanien är det sand på stranden i Durres, vilket innebär att det är långgrunt och vattnet kan bli sandgrumligt när många badar mitt i sommaren. Inte lika kristallklart vatten som från Vlora och söderut till Saranda och Ksamil.

Vid mitt första besök i Durres fanns ett ensamt hotell i vad som då var utkanten av staden. Hotellet hette Adriatik och var platsen dit ett fåtal turister utifrån fick komma under kommunistiden. Under 1970-talet hade exempelvis Fritidsresor resor för ett väldigt litet antal svenskar till Albanien. När de kom till Durres fick de bo på hotell Adriatik. Kanske visste de då inte vad vi vet nu genom berättelserna i Bunkermuseet i Tirana; chefen för receptionen hade som uppgift att övervaka och kontrollera gästerna.

När pyramidupproret bröt ut 1997 utsattes hotellet för samma sak som många andra byggnader, det plundrades och stora delar av inredningen krossades.

Hotell Adriatik finns fortfarande. Men nu är det omgivet av en massa andra byggnader – och renoverat i flera omgångar till ett modernt hotell.

Skillnaden inne i själva staden är stor, men inte lika stor som söderut. Men den är ändå oerhört stor. 

Från hamnområdet går i dag en strandpromenad utefter havet. Där finns kaféer, restauranger, lekplatser och affärer. Allt som brukar finnas på en strandpromenad. Och så massor av hus, många höga, förstås.

Däremot är det inte så badvänligt utefter strandpromenaden. Det går att bada på några ställen, men närheten till hamnen innebär att vattnet inte är av den kvalitet som många önskar.

Jag vet svenskar som har köpt lägenheter i Durres precis som många människor från andra länder. Men många bor också på hotell.

Och för den som kommer med husbil finns flera alternativ, även om vi inte bodde på någon av campingplatserna när vi körde förbi med vår husbil i höstas. 

Om det är svårt att känna igen stora delar av Durres i dag finns det ändå något som är som tidigare. Det gamla centrum till en viss del, men även där finns mycket nytt. Men amfiteatern, som ligger innanför den gamla och till en del fortfarande synliga, stadsmuren, ser i stort sett ut som den gjorde för 30 år sedan.

En dag i slutet på 1966 gick en man i Durres ut i trädgården och började gräva. Planen var att bygga en vinkällare. När han satte spaden i marken stötte han på sten. Likadant med nästa spadtag. Han slog larm till myndigheterna – det visade sig att han  hade hittat en gammal romersk amfiteater. Den näststörsta på Balkan efter den som finns i Pula på kroatiska Istrien.

Utgrävningar påbörjades, men är ännu in helt färdiga. En tredjedel ungefär återstår. Kruxet är att där finns bostadshus som först måste rivas om man ska kunna gräva ut resten. Guiden på området berättade vid vårt besök i april att förhandlingar pågår om att lösa ut huset för att kunna gå vidare – exakt detsamma sa guiderna som vi hade i början på 1990-talet när kor gick och betade utför husen på den ännu outgrävda delen.

Hur som helst – amfiteatern, som byggdes, på 100-talet, är för mig den i särklass största attraktionen i Durres. Att sitta och gå där inne och fundera på hur upp till 20000 åskådare satt och följde gladiatorernas kamp när lejonen släpptes ut ur sina burar ger märkliga bilder i huvudet.

Staden är en historisk gigant i dessa delar av Medelhavet. Den grundades av grekerna drygt 600 år före Kristus, men var också en viktig del i romarriket då vägen till Konstantinopel, nuvarande Istanbul, började där.

Inne i Durres gamla stad finns mycket gamla lämningar. En del har kommit i dagen när det har byggts nytt. Exempelvis förbjöd myndigheterna för några år sedan fortsatta byggen i ett område där det finns åtskilliga romerska pelare.

Durres är numera mest känd som ett sommarparadis. Men för den som gillar historia är det också ett paradis.