Drömmen om Östersjön runt
Resan till Polen blev annorlunda än vad vi tänkte för några år sedan
För några år sedan började vi fundera på att åka Östersjön runt.
Runt Bottenviken och Finska viken. Genom St Petersburg, de baltiska staterna – och Kaliningrad.
Men så kom kriget.
När vi i våras planerade sommarens resa till Polen gjorde vi som vanligt. Vi läste på lite grann och prickade in de ställen vi verkligen ville besöka. Dessutom höll vi öppet för en hel del improvisation under resans gång.
Det var först när jag verkligen studerade kartan som jag insåg hur nära Polens grannland Ukraina vi skulle komma. Det Ukraina som vi har hört och läst om varje dag sedan Putin 24 februari 2022 beordrade den ryska armén att invadera.
Där fanns också ett slags moraliskt dilemma. Hur är det att lägga sin semester i ett land som är granne med Ukraina? Är det rätt att njuta av semester, fina städer och god mat bara några mil från där ryska bomber fälls, människor dödas och massor av hus förvandlats till grus?
Och fanns det någon risk för oss själva?
Tankarna gick tillbaka till 1991 då vi skulle åka på husvagnssemester till Lido di Jesolo, några mil nordost om Venedig. Då hade vi tänkt åka genom Österrike och komma in i Italien alldeles väster om den jugoslaviska gränsen.
Eller slovenska gränsen, som den förvandlades till.
För då hade slovenerna genom en folkomröstning bestämt att de skulle bryta sig loss från Jugoslavien. Det följdes av vapenskrammel och hot. Det blev ett kort krig, bara tio dagar, eftersom Jugoslavien lät Slovenien gå.
Värre blev det när även övriga länder inom Jugoslavien ville bli självständiga. Senare under 1991 bröt kriget ut som i olika områden höll på i ett decennium.
För oss, uppväxta och boende i fredliga Göteborg, var det en påminnelse om hur nära det kan vara till att det hemskaste, mest obegripliga kan bryta ut även i Europa. Under vår semester hörde vi patrullerande Nato-plan dåna fram över Adriatiska havet, i övrigt var det som vilken semester som helst.
När jag drygt 30 år senare satt och kikade på kartan över Polen, Belarus och Ukraina såg jag hur nära det faktiskt är till det just nu pågående kriget.
För några år sedan var jag som GT/Expressen-anställd på stor Bonnier-fest i Stockholm. Då fick jag DN:s skicklige, polskfödde skribent Maciej Zaremba som bordsgranne. Han uppmanade mig att åka till Polen för kulturen, historien och mycket annat. Och så gjorde han mig väldigt nyfiken på Bialowiezaskogen i östra Polen, han berättade passionerat om den väldiga gammelskogen.
När vi nu gjorde slag i saken och drog till Polen hade jag gärna åkt dit. Men det var aldrig aktuellt, skogen ligger bara en dryg mil från den ukrainska gränsen.
När vi så småningom kom till Krakow hade vi bara 32 mil till Lviv på andra sidan ukrainska gränsen, en av de städer vars sönderbombade byggnader har fyllt nyhetsflödet. 32 mil! Ungefär som mellan Göteborg och Norrköping.
Och när jag satt på en bänk i hamnen i Gdansk och bort mot Östersjön insåg jag att det bara var elva mil till Kaliningrad, ryssarnas fäste i Östersjön varifrån deras aktiviter i vattnet öster om Sverige utgår.
Det närmaste Kaliningrad vi kom var drygt sju mil, där svängde vi söderut mot den mäktiga Malbork-borgen, Warszawa och Krakow.
När jag nu sitter hemma i Fiskebäck, tänker tillbaka på sommaren och skriver de här raderna är det svårt att ta in att det verkligen är krig på andra sidan Polen, där vi var så nyss.
Men det var lika svårt att förstå när vi var där. Vi var ju inte i östra Polen, men där vi var pågick livet som vanligt. Folk jobbade, åt glass, gick hand i hand. Turisterna fanns på plats.
Det är nog så det måste vara för att man ska orka leva så nära hotet och tragiken.
För de drabbade ukrainarna är det naturligtvis något helt annat, men även de försöker hitta sin vardag trots hoten om drönare och bomber.
1989 föll Berlinmuren. Då fanns en enorm framtidstro på de flesta håll. Östeuropa befriades från kommunismen, det kalla kriget var slut.
Nu är, som alla vet, läget ett annat.
Kanske är det naivt, kanske inte. Men vi försöker ändå njuta av livet, vi är tacksamma för hur vi har det. Vi tror att det är möten mellan människor som kan hålla hat och rädsla på avstånd, när vi träffas och pratar skapas förståelse för både likheter och olikheter.
Vår husbil kommer att fortsätta rulla – och vi med den.
Vi kommer förhoppningsvis att köra Östersjön runt nån gång framöver. Med ett hopp över Finska viken, förbi Putins St Petersburg. Kaliningrad kommer vi att passera på östsidan.
Stefan 18 oktober 2024
6 Comments
Eva Udd
Har också skissat på en resa Östersjön runt, fast med tåg. Fortfarande möjligt med lite genvägar 😉 Men från början var Kaliningrad ett önskat stopp för mig, då min ex-svärmor växte upp där (då Königsberg). Tror att de var först ut i Ryssland med förenklat Evisa i samband med VM i fotboll 2018. Jag missade chansen…
Stefan Nilsson
Ja, det är nog många som ” missat chansen” som inte tänkt i banorna att det ska komma ett nytt krig. Visst, oron har väl funnits, men inte kan väl det hända… låter spännande att ta tåget dit. Hoppas verkligen att det blir en verklighet. Vi hoppas ju också på att få till resan. Vi lär se om……
bmlarsreseblogg
Så bra skrivit om känslorna även vi fick när vi var i bl a Gdansk. Jag tror t o m vi satt på samma bänk som Stefan gör på vår väg tillbaka från museet om andra världskriget. Vi har också pratat om att åka med Laikan genom baltstaterna, som vi tror har mycket intressant att uppleva men som omvärlden ser ut just nu känns det som om planerna går läggas på framtiden.
Stefan Nilsson
Det är ju märkligt att vara så nära anfallande Ryssland (Kaliningrad) och nästan lika nära det vidriga kriget i Ukraina. Ska man njuta av hur man själv har det och det sammanhang man befinner sig eller bara hålla sig undan och konstatera att det är hemskt? Vi tror på att fortsätta leva och något sätt vara solidarisk och stödja de drabbade så gott man kan. Men det är inte helt enkelt.
Jossu
Ni verkade ha en trevlig semester trots att den ursprungliga planen fick ändras och att tankarna på kriget då och då dök upp.
Jag semestrade i Rumänien tidigare i höstas och åkte precis vid gränsen mot Ukraina. Även om det var lugnt och såg ut som vilket land som helst så var det en speciell känsla att bara en flod rann mellan mig och ett land i krig.
Stefan Nilsson
Ja, vi hade en kanonsemester. Men det är en märklig känsla att vara nära ett krig, ännu märkligare för dig som var så väldigt nära Ukraina. Vi tror att det är bra att komma ut, träffa människor och försöka förstå det obegripliga. Det är genom att lyssna och samtala med andra människor som vi förhoppningsvis blir lite klokare och får mer respekt för andra människor.