Dolomiterna

I ganska många år har jag haft en dröm att vandra i världsarvet Dolomiterna. Bergsmassivet som är känt för sina imponerande väggar och sina spetsiga toppar.

Jag har exakt vetat hur det ska se ut där jag ska vandra och självklart ska solen lysa från en klarblå himmel.

På drygt 2300 meters höjd blev drömmen fullbordad.

Vi bor vid havet och gillar det verkligen. Men vi har också stor fascination för höga berg. 

I vintras när vi åkte skidor Sjusjöen i Norge njöt vi så av allt det vackra där. Vi har vandrat i fantastiska Drakensbergen i Sydafrika och i 21 av Sveriges 30 nationalparker. Stora Sjöfallet med utsikten över Sarek knockade oss helt. 

Men när vi vid årsskiftet bestämde höstresan för 2023 förstod jag att min dröm kanske skulle slå in.

Vi skulle med husbilen köra Italien runt och självklart skulle den där vandringen i Dolomiterna vara ett av delmålen.

När vi sista lördagen i augusti åkte från Göteborg mot Trelleborg ösregnade det. Då måste jag erkänna att min dröm om en vandring i Dolomiterna i strålande solsken och klarblå himmel kändes långt borta.

Jag hade läst en massa bloggar och information om Dolomiterna. Vi visste ungefär var det skulle finnas bra möjligheter för att köra med husbilen och vi hade sett ut en camping med ACSI-rabatt som såg bra ut. 

Allt kändes perfekt. Det var ju bara den där lilla detaljen med vädret som oroade. Jag ska villigt erkänna att väderapparna jag har i telefonen fått besök en massa gånger och i början av resan såg vädret sådär ut. Visst kunde det bli sol men också en hel del regn. 

Vi tog några dagar på oss på vägen ner. Stannade bland annat till i München några nätter. Det var där vi insåg att väderprognosen började se helt okej ut.

Solen skulle lysa och regnmolnen i apparna var borta.

Vi kom till camping Valle Verde i Predazzo i Italien en eftermiddag. Direkt fick vi information om olika vandringsleder, cykelleder för mountainbike, forsränning och hur vi kom upp på berget med linbana. Men vi hade bestämt att vi bara skulle ta det lugnt den eftermiddagen.

När vi nästa morgon öppnade dörren på husbilen såg det ut precis så där helt fantastiskt som jag hade drömt om. Dock var det ganska kyligt på morgonen och vi kände att vi inte skulle ha nån brådska. Det kunde gärna bli lite varmare så att vi skulle slippa fleecetröjan.

Vi åt vår frukost. Stefan gick och köpte bröd till matsäcken och jag fixade kaffet.

Vi hade sett ut en vandring på sju kilometer. Det är egentligen max det vi vågar oss på med Stefans dåliga höft. Men vi bestämde att om han kände att det blev för jobbigt skulle vi vända tillbaka igen.

Första dagens vandring skulle börja vid campingen. Dag två skulle vi ta det lilla tåget som körde in folk till stan och åka med till linbanan vid slutstationen.

När ryggsäckarna var packade vandringsdag ett började vi gå mot den lilla bron över forsen som vi hörde hela tiden på campingen.

Strax efter bron stod ett gäng med folk som skulle ge sig ut på forsränning. Hjälmar och flytvästar var på och jag konstaterade glatt att det där är verkligen inte något för mig.

Alldeles bakom dem såg vi första skylten pekande mot leden vi skulle gå. Nästan direkt började stigningen. Det stod så fint i informationen om lederna att vi skulle gå uppåt cirka 30 minuter tills vi nådde Baita delle Fontane.

Där kunde man dricka rent vatten som rann genom en gammal stock.

Men för oss tog det inte 30 minuter att gå dit, vi tog en timma på oss upp för berget. Men det var helt okej, dock väldigt varmt. Svetten rann och att vi ens tänkte på fleecetröjor på morgonen kändes nu helt tokigt.

Vattnet i våra nästan tomma vattenflaskor fylldes med rent klart iskallt vatten. Nu ändrades leden från att ha gått rätt uppåt till att fortsätta på en gammal skogsväg.

I informationen om leden skulle vi komma till en fin utsiktsplats och där tänkte vi fika. Men när vi gått bra länge på skogsvägen behövde vi lite paus. I en glänta där solen lyste så fint satte vi oss för en välbehövlig fikastund.

Den fina utsiktsplatsen som det stod om i informationen struntade vi i.

Under tiden vi vandrade uppför berget och när vi gick i skogen diskuterade vi alla döda träd som fanns längs sluttningarna och sen alla fallna träd som låg som plockepinn på stora områden. Vi funderade på varför det såg ut så.

Svaret om de fallna träden fick vi när vi väl kom till utsiktsplatsen. På en tavla kunde vi läsa vi om stormen som var orsaken till att det såg ut som det gjorde. Natten den 29 oktober 2018 kom stormen Vaia som med sina 55 sekundmeter förstörde 41000 hektar skog varav 18000 hektar i Trentino, det området vi befann oss i.

När vi efter många om och men och en alldeles för lång vandring kom tillbaka till husbilen frågade vi i receptionen varför det fanns så många döda träd. Svaret var att barkborren gått väldigt hårt åt skogen efter stormen fem år tidigare. Riktigt ledsamt att höra och se.

På kvällen kom våra kompisar Martin och Carina med sin husbil. Vi bestämde tillsammans vilken tid vi nästa morgon skulle ta det lilla tåget från campingen till linbanan. 

Jag har vansinnig svindel och såg inte fram emot färden alls, men jag skulle upp i bergen. Det var bara att bestämma mig för att bita ihop.

Vid tågets ändhållplats betalade vi för att först åka kabinbanan långt upp på berget och sen fortsätta med sittliften upp på 2200 meters höjd.

Vänd med huvudet in mot berget gick det ganska okej med kabinbanan och sittliften så högt vi kunde komma på berget. Där fick jag se det jag drömt om. Utsikten, fjälltopparna, de gröna dalarna. Det var magiskt och jag stod bara och njöt. Aldrig trodde jag att jag skulle få se detta vackra. Lyckan var fullkomlig.

Hela tiden hördes koskällorna från de kor som gick överallt, som en stillsam musik i bakgrunden.

Vi tittade på kartan över lederna och bestämde att vi skulle gå så långt vi orkade. Högst uppe på toppen låg ett hus på nästan 2700 meters höjd. Intill fanns också ett kors. Det hade självklart varit fantastiskt att kunna gå dit upp men det fick förbli en dröm. Det klarade absolut inte våra kroppar av.

Vi började vandra uppåt längs en led och ju högre vi kom desto längre såg vi. Korna gick alldeles bredvid och tittade på de människor som liksom vi tagit sittliften högst upp.

Åt vilket håll vi än tittade bredde bergstoppar ut sig. En del låg det snö på andra inte. Gräset ovanför trädgränsen var så otroligt grönt och frodigt. Ja, det var bara helt fantastiskt.

Vi satte oss och njöt med en fika innan Stefan och Martin gick en bit till för att få ännu bättre vyer att fotografera.

Efter ett antal timmar med koskällor som lät så fint över fjället hela tiden, med utsikten vi inte kunde se oss mätta på, beslutade vi att åka ner igen.

Det tog sin tid innan vi kom ner till liftstationen igen. Det är inte helt lätt att gå på stenar, jord och gräs i nedförsbacke.

Dock blev vi ganska förvånade att se tjejen i nästintill platågympadojor som snabbt tog sig nerför slänten för att sätta sig i liften och åka ner. Vi funderade länge på vem som hade sådana skor på sig på en bergstopp som var högre än Kebnekaise och som kunde ta sig ner med en sån fart.

De flesta andra hade liksom vi stavar och ordentliga skor på sig. Alla gick långsamt och försiktigt för det var ganska brant och inte helt lätt att gå.

Vi enades om att hon måste jobba på den restaurang som vi antog låg högst upp på bergstoppen. Säkert hade hon slutat för dagen och skulle snabbt ta sig hemåt 🙂 Svaret får vi ju aldrig men en bra skröna kan det ju bli av berättelsen i alla fall.

Att få uppleva att en dröm går i uppfyllelse på just det sätt jag drömt om är inte fel. Verkligheten övertrumfade drömmen. Besöket i Dolomiterna kunde helt enkelt inte bli bättre.