Conditori Nordpolen

Vi är vana vid att man kan köpa dammsugare på kaféer runt om i Sverige.

På Conditori Nordpolen finns det även centraldammsugare att njuta av till kaffet.

Men det är inte det enda som gör kaféet i Vara speciellt.

Anette och jag tar gärna en fika, oavsett var någonstans vi är.

Det kan vara på vår lokala favorit Sjöboa några hundra meter från där vi bor. Det kan vara på ett kafé i tyska Lübeck, i Alingsås (”the fika capital of the world”) – eller på ett trottoarkafé mitt inne i Albaniens huvudstad Tirana.

Men det kan även vara en kopp kaffe med en hembakt kanelbulle eller pepparkaka hemma i soffan.

Fika är gott. Fika är viktigt. Fika är en del av det sociala kittet som håller oss samman.

Trots all vår erfarenhet av fika – jag vill inte kalla oss finsmakare, snarare rutinerade och nyfikna – har vi inte tidigare varit på något som Nordpolen i Vara.

Första gången jag hörde talas om detta kafé/konditori var när jag fick Christer El-Mochantaf som kollega på GT. Han som senare blev min siste chefredaktör efter 48 år på tidningen.

När vi pratade om vad vi hade gjort tidigare i livet nämnde jag de spänningsromaner jag hade skrivit och han sa att han hade skrivit en bok om ett kafé i hemstaden Vara.

Då föddes nyfikenheten och nånstans där bestämde jag mig förmodligen för att det så småningom skulle bli ett besök på Conditori Nordpolen.

Hur kan man skriva en hel bok om ett kafé, var en fråga jag burit med mig sedan dess.

Det var nära att vi åkte dit förra vårvintern på väg hem efter att ha kikat på tranorna i och vid Hornborgasjön. Men kombinationen sommardäck och överraskande aprilsnö gjorde att vi tog oss hem så snabbt som möjligt istället när sol och plusgrader började göra vägarna farbara igen.

27 november förra året kom dock läget som vi inte missade. Vi hade varit i Nossebro och besökt julmarknaden när vi insåg att det passade alldeles utmärkt att ta en sväng in i Vara.

Eftersom vi hade personbilen i stället för husbilen behövde vi inte bekymra oss över var det fanns en tillräckligt stor parkeringsruta. En liten Kia kan man ju ställa var som helst bara det är ledigt.

Den första ”bakelsen” vi passerade när vi gick utefter Torggatan efter att ha parkerat bilen hade dock inget med kaféet att göra. När jag kikade upp på Drottninggatan, drygt hundra meter från Nordpolen, fick jag en riktig färgsmocka.

En knallblå byggnad lyste klart trots att det var mulet och sånt där trist vintermörker trots att det var på eftermiddagen. Att det stod Vara Resecentrum med stora bokstäver på byggnaden, som ligger vid järnvägsspåret, gick knappt att urskilja.

På taket fanns något slags orm i olika färger. Eller också var det något helt annat.

Det var i alla fall helt omöjligt att gå förbi utan att plocka upp mobilen och ta några bilder.

När vi hundra meter och någon minut senare stod utanför Conditori Nordpolen möttes vi av något helt annat; ett grönt trähus med vita knutar, smakfullt dekorerat och inbjudande.

Vid entrédörren hängde sju diplomliknande plattor där kaféorganisationen White Guide rekommenderade ett besök. 2016 utnämnde dessutom organisationen Vara-kaféet till Årets konditori.

Förväntningarna var stora när vi tryckte ner dörrhandtaget, öppnade dörren och klev in. Och de uppfylldes nästan direkt.

Nyfikna som vi är gick vi rakt fram till disken och kikade på vad som erbjöds. Där fanns bröd från det egna stenugnsbageriet – men det som framförallt fångade vårt intresse var färgprakten och fantasin bland kakor, bakelser och tårtbitar.

Vi tittade på varandra och småskrattade, vi visste inte hur eller vad vi skulle kunna välja.

Vi bestämde oss för att börja med en smörgås och en cappuccino, sköt bakelsebeslutet framför oss.

Vi tog plats i det vackra, smakfullt inredda rummet närmast kassan. Denna onsdag i grå november fanns det inte så många gäster, de som satt där hade inte bråttom.

Innan vi gick vidare med nästa beställning kände jag att det var läge för en promenad genom lokalerna.

Jag gick tillbaka till rummet innanför entrén och kollade på detaljerna. De vackra fönstren, ljussättningen (jag känner att jag är på väg att slita ut adjektivet smakfullt). Borden med choklad, marsinpangrisar och annat till försäljning inför jul.

Jag studerade även bakverken innanför glaset lite mer noggrant. Det var då jag såg raden av centraldammsugare, bredvid de mer traditionella grönbruna finkakorna. En lång centraldamsugare för hela familjen är ju genialiskt.

Jag passerade diskarna med kakor och smörgåsar.

Stannade till vid limpor och annat matbröd från det egna bageriet. Gick vidare in i huset och kom fram till Andrées rum, där det var i det närmaste fullt med gäster. Inte så svårt att förstå. Om jag inte hade hade använt ordet smakfullt tidigare skulle jag ha gjort det här.

Vid Andrées rum var jag framme vid pudelns kärna, alltså namnpudeln: Varför heter ett kafé/konditori i Vara Nordpolen som ligger ett antal hundra mil därifrån?

Förklaringen kan man hitta på Conditori Nordpolens hemsida:

Under förberedelserna inför den planerade resan med ballong till Nordpolen gjorde upptäcktsresanden Salomon August Andrée testflytningar. 14 juli 1894 startade han en flygning i Göteborg och landade på en åker som tillhörde gården Glädjen utanför Vara. Inne i staden umgicks André och hans vänner med Varaborna och hade en fin stund.

Tre år senare flög han mot Nordpolen och kraschade på Vitön där resterna av expeditionen hittades först 1930.

När systrarna Alma och Alvida skulle starta sitt kafé 1903 drog dom sig till minnes ballonglandningen i Vara och hedrade Andrée med att döpa det till Nordpolen. Och så har det fått vara.

Jag gick tillbaka till min plats på kaféet, där en prinsesstårtsbit med härligt mörkblå marsipan väntade.

Då upptäckte jag på en hylla boken En kopp kaffe på Nordpolen, skriven av min gode vän Christer El-Mochantaf.

Med den skribenten är historien om kaféet naturligtvis välskriven. Där finns många fina berättelser och vackra bilder.

Förordet är skrivet av pastorn och författaren Tomas Sjödin som bland annat berättar att han gärna tar tåget en timma tidigare för att stanna till i Vara för ett besök på Conditori Nordpolen.

Nu vet även vi varför han så gärna stannar där gång på gång på gång.

Stefan 7 januari 2025