Bua och Borrås skreva

Vi har alltid gillat att åka till andra länder.

Men sedan vi skaffade husbil för snart tre och ett halvt år sedan har vi börjat uppskatta Sverige på ett nytt sätt.

Bua i norra Halland är till exempel ett litet samhälle där man inom några kilometer kan uppleva både det ena och det andra. Som en fin ställplats, en djup, lång skreva i berget och vandring utefter havet.

Vi kom från Äskhult och körde en kort sträcka söderut på E6:an innan det var dags att svänga. På väg västerut från motorvägen är det lätt att se åt vilket håll Bua ligger. Och då tänker jag inte bara på vägskyltarna. För tittar man åt höger ser man kärnkraftverket Ringhals, till vänster ligger Väröbruk med den karakteristiska röken som ofta stiger upp mot himlen.

Det gamla fiskesamhället Bua har bara drygt två tusen invånare. På sommaren är det som i nästan alla kustsamhällen; befolkningen ökar med ett antal semesterfirare.

Den här måndagen i november var det dock inte trångt någonstans. På den populära ställplatsen i hamnen med 38 väl tilltagna platser stod det två husbilar när vi kom, när mörkret kom hade en av dem försvunnit.

Annat det än på sommaren då man får vara ute i god tid för att få plats att njuta av livet i hamnen. Ställplatsen i Bua är populär, så populär att den 2018 belönades med titeln Årets ställplats. Och då snackar vi inte om Halland utan hela Sverige.

Servicehuset är bra även på vintern. Man kan njuta av utsikten av hamnen även under den kalla årstiden, lite sämre är den om man vrider för mycket på huvudet åt höger och blicken fastnar på Ringhals energifyllda betongkolosser.

Vi lämnade husbilen och gick utefter hamnen. Efter ett par hundra meter kom vi till en del av hamnen där det finns en del båtar uppställda över vintern. På sommaren, när båtarna ligger i sjön, kan man stå även där med husbil. Under och bredvid några av båtarna fanns nummer 1 till 16 och så en husbilsskylt bredvid.

Från gästhamnen och småbåtshamnen är det en knapp kilometer tills man är framme vid vandringslederna i området som heter Krokstad.

Där finns även Bua havsbad (koll på badplatserna runt Bua och slingorna får du här) och ytterligare en bit bort ligger Krogsta fyr. Vi gick fram till fyren och satte oss på bänken på den västra sidan där det var lä, vilket inte är så vanligt på Västkusten. En titt söderut bekräftar det påståendet, de vindpinade buskarna och småträden ligger och står nedtryckta i riktning inåt land pressade av den västliga vinden.

Förra gången vi var i Bua valde vi den gula vandringsleden på 1,5 kilometer.

Den här gången tog vi den blå, som är en förlängd variant av den gula. Till en stor del går den på samma sträcka, men när den gula svänger lite inåt land fortsätter den blå närmare vattnet tills de går ihop igen.

Det blev återigen en fin promenad, även om det var lite halt efter regn. Där fanns även några små vattendrag som man fick kliva på stenar för att passera.

Där finns också en del klappersten utefter stigen. Och in i skogspartiet fanns både rötter och sten att kliva över.

Det bet i ansiktet i det kyliga, karga landskapet nära vattnet. Men om man, som vi gjorde, klär sig efter väderleken och har stabila skor på fötterna är det en härlig promenad.

För den som gillar att springa eller gå i naturen när det är mörkt finns det även en elbelyst motionsslinga i skogen.

Vi hade aldrig tidigare hört talas om Borrås Skåra. Men när Anette googlade på vad man kunde göra i Halland var Borrås Skåra ett av de hetaste tipsen för den som vill uppleva något annorlunda i naturen. Det vi såg på nätet räckte för att även vi skulle ta oss dit.

Från Bua körde vi tillbaka mot E6:an, alldeles innan vi var framme vid motorvägen svängde vi vänster. Vi körde på bron över till andra sidan motorvägen, följde skyltarna, passerade Åkrabergs naturreservat och kom efter knappt tre kilometer fram till vårt mål.

Där finns en liten parkering där man kan parkera personbil eller husbil, däremot får man inte sova över i sin husbil eller husvagn.

Nära parkeringen finns en pil som visar var man ska gå upp mot den lilla höjd där skåran finns, någon mer hänvisning finns inte. Men det behövs inte heller. För stigen är tydlig och det är bara att ta sig uppför branten… nåja, branten är kanske att ta i. Men uppför den steniga backen med många rötter att ta sig över ska man och följa berget en liten bit – och där ligger den, Borrås Skåra.

”En av Hallands märkligaste och mäktigaste naturformationer”, som rösten säger på den utmärkta audioguiden som man kommer åt här eller genom URL-koden på skylten nära parkeringen.

Borrås Skåra är precis som namnet säger, en skåra in i berget. Tio meter djup (eller hög om man står där nere) och ungefär hundra meter lång. Som smalast är den ungefär en halvmeter, som bredast två meter.

Vid slutet sitter en sten fastkilad en liten bit över marken. Man får böja sig ordentligt för att komma under.

Det är mäktigt och märkligt. Och det föder en och annan fundering över hur kraftig inlandsisen verkligen var när skåran förmodligen kom till genom att vatten från inlandsisen strömmade mot och genom berget.

När vi hade passerat själva skåran fortsatte vi upp till toppen på det lilla berget. Det utlovades en fin utsikt över omgivningen, men då vi kom upp var det inte så imponerande.

Det var inte speciellt högt, träd täckte här och där synfältet – men förmodligen ser man bättre soliga, klara dagar än vad vi gjorde när det var novembergrått.

Borrås Skåra var hur som helst en väldigt ovanlig och fräck upplevelse.