Blå Jungfrun
Efter flera misslyckade försök – äntligen kom vi till Blå Jungfrun
Det känns lite konstigt att säga att jag gick mot båten med ett litet glädjerus, men så var fallet.
För vi har försökt ett antal gånger att komma ut till Blå Jungfruns nationalpark.
Senast förra året hade vi bokat plats på båten från Oskarshamn. Vi stod med husbilen i Valdemarsvik för att nästa dag åka vidare mot Oskarshamn. Då fick vi ett sms att båtturen var inställd på grund av för mycket vind. Vi blev väldigt besvikna.
Men nu har vi varit där.
Vi började ”samla” nationalparker 2021, i pandemitider. Vet att många hittade på sådana ”tävlingar” för sig själva, för att på något sätt komma hemifrån och vara på ”säkra” ställen.
Vi började alltså besöka nationalparker och har fått fantastiska naturupplevelser genom detta samlande. Vi kommer nog inte att klara av att besöka de 30 nationalparker som finns i dagsläget. Några ligger för långt bort för att Stefan ska kunna klara av att gå med en usel höft och ett lika uselt knä.
Nu väntar (förhoppningsvis) höftoperation i höst och sen ska ju även knät åtgärdas, men sen kanske kanske.
Det är nog också därför som vi i år hoppades ”plocka” två nationalparker där det inte är fjällvandring som gäller. Ängsö norr om Stockholm och Blå Jungfrun utanför Oskarshamn.
I maj började vi kolla upp om vi på något sätt skulle kunna komma ut till Ängsö. Men vi kunde inte åka dit på någon av de turer som fanns. Vi frågade en man som kör ut folk med sin gula båt om något var planerat. Men det enda han sa var att vi skulle försöka få tag på lite folk som skulle vilja hänga på, så skulle han köra ut och vi kunde dela på kostnaden. Ett litet hopp tändes och jag skickade ut frågan i Facebookgrupper. Fick inget napp = ingen resa.
Nu i augusti hade vi en vecka där vi återigen hade möjlighet att besöka Ängsö och Blå Jungfrun. Stefan ringde Waxholmsbolaget som kör från Stockholm. Men 18 augusti slutar sommartrafiken dit och vi skulle vara borta 19-26 augusti.
Killen på Waxholmsbåtarna tipsade igen om de gula taxibåtarna som kör ibland och om igen fick vi rådet att leta folk som kunde åka med för att få ner kostnaden. Då gav vi upp Ängsö. Förhoppningsvis kan vi få till det nästa år istället.
Vi testade då med Solkustturer som kör ut till Blå Jungfrun. Jo då, de skulle köra måndag 19 och tisdag 20 augusti. Vi blev eld och lågor. Vi bokade efter inrådan från Solkustturer in oss på både måndagen och tisdagen i fall det bara skulle bli en dag. Dessutom såg väderprognosen fantastisk ut båda dagarna. Äntligen skulle vi komma iväg.
På tisdagskvällen veckan innan började jag känna mig hängig. Hade ont i halsen och började bli förkyld. På onsdagen vaknade jag med feber, hosta och alla symptom man kan ha på en riktig bonnförkylning. Men det var ju bara onsdag…
När vi åkte iväg med husbilen på söndagen var jag fortfarande darrig i benen efter att ha legat ner i nästan fyra dagar. Stefan packade och fixade och jag satte mig i husbilen för vila en dag till medan vi åkte.
Vädret såg fortfarande lika bra ut båda dagarna och vi för att åka ut med tisdagens båttur, för att jag skulle få vila ännu en dag.
Och på tisdagsmorgonen, när vi drog bort mörkläggningsgardinen från vår taklucka, tittade vi upp i en alldeles molnfri himmel och jag mådde helt okej.
Vi packade våra ryggsäckar med lite extrakläder, vandringsstavar, vatten, fika och gick iväg till båten som låg tre minuters promenad från ställplatsen där husbilen stod. Vi prickades av, lämnade ett telefonnummer där vi kunde nås, betalade och gick och satte oss uppe på däck. Lyckan var total.
Vi såg ön redan när vi åkte ut från hamnen i Oskarshamn. Hon låg långt där borta, den mytomspunna ön som förr hade ett annat namn, Blåkulla.
Den store botanikern Carl von Linné var där 1741 men blev inte imponerad: ”Ty om någon ort i världen ser hiskelig ut, är visserligen denna en av de grymmaste”.
Redan 1555 hade den svenske, katolske prästen Olaus Magnus slagit fast att ön inte får kallas Blåkulla av sjöfarna, för ”då skulle genast en väldig storm blåsa upp”.
Det var alltså mot denna omtalade, historiska plats vi åkte.
När M/S Solkust styrde rakt ut i Kalmarsund fick vi lite samma känsla som då vi åkte från Bornholm rakt ut mot Christians ö, längre söderut i Östersjön.
Efter 90 minuters båtfärd närmade vi oss Blå Jungfrun.
Alltså, den synen vi fick med de släta klipporna och den röda graniten som riktig glödde i solen. Helt magiskt. Det låter löjligt, men det var lite julaftonskänsla.
Vi lade till vid Lervik på den nordöstra spetsen. En av de tre tilläggsplatser som finns på ön. Vilken plats skepparen väljer beror på vinden. Inte på något av dessa ställen finns det nån brygga. Där vi gick iland körde båten med fören ända in mot det sluttande berget och en ramp lades ut så att vi kunde gå iland.
I Lervik, liksom vid de två andra tilläggsplatserna, finns torrdass och information om nationalparken.
Vi var kanske 30 personer som kom från Oskarshamn, men alldeles innan hade en liten mindre båt från Byxelkrok på Öland släppt av en del folk på samma ställe.
Vi blev mötta av nationalparksguiderna Adam och Thomas. Adam informerade oss som pratade svenska. Thomas informerade på engelska. De berättade saker vi skulle tänka på, om leder vi kunde gå och svårighetsgrad på vandringen. Det var också tydliga med att vi hade tre timmar och en kvart på oss innan båten gick tillbaka.
Vi kunde välja att gå medsols eller motsols runt ön, följa den välmarkerade röda leden. Ville man kunde man göra en liten avstickare i svårare terräng och ta den blå leden också.
Vi började att gå medsols och startade med den jobbigaste delen av vandringen. Vi kunde ha börjat motsols längs med havet som var lättare. Men Stefan ville så gärna gå hela den röda slingan på 3,5 kilometer och trodde det var bättre att börja med den enkla delen eftersom han förmodligen skulle vara rätt trött och kanske ha lite ont i slutet.
Så vi började uppåt på de röda granithällarna.
Det växte lav som bildade riktiga kuddar på berget och tillsammans med ljungen i full blomprakt, var det otroligt vackert. Vi gick uppåt, uppåt, uppåt. 86 meter skulle vi ta oss upp mot toppen.
Det låter ju inte så svårt. Men det var brant, mycket rötter, klippblock och smala stigar att ta sig fram på.
Vi gick långsamt och försiktigt. Stavarna var till god hjälp. När vi kom till markeringen för toppen kände vi för att sätta oss och fika. Vi slog oss ner med ansiktet mot Öland österut. Bakom oss hade vi fastlandet.
Upp med mackorna ur den lilla kylväskan, av med korken på termosen. Med var sin kaffemugg i handen satt vi och njöt av både utsikt och det vi hade med oss i ryggsäcken.
När vi fikat var tanken att direkt fortsätta den röda leden. Men vi pratade med folk som gått en liten bit ut på den blå leden för att komma till utsiktsplatsen som bildades av ett klippöverhäng. Dom sa att det bara tog några minuter att gå. Det ville vi inte missa.
Där, längst ute på berget, med utsikt över havet och skogen nedanför, var det riktigt vackert och det var klart värt att gå dit ut. Däremot avstod vi att gå hela vägen till grottan som heter Jungfrukammaren.
Vi vände tillbaka och fortsatte på den röda leden. Nu var det ju nedåt vi skulle gå och det är inte alltid så behagligt med ett trilskande knä. Vi klev nedåt, nästan som på trappsteg på vissa ställen, och kom till ett ställe där det stod några personer och väntade.
Vi hade kommit till ”kyrkan”. En grotta som inte är så djup men har väldigt högt i tak, kunde vi konstatera.
Dags att fortsätta nedåt. Vi kom till ädellövsskogen. Där får skogen sköta sig själv.
De träd som faller får ligga där de ligger och inne bland allt det gröna låg många knotiga gamla stammar lite huller om buller.
Vi fortsatte och kom efter ett tag fram till en öppen yta. Där på ett berg finns en stenlabyrint, Trojeborg. Just denna labyrint nämndes redan 1741 av Carl von Linné så den har fått ligga här länge vid detta laget.
Det var ganska vanligt att man skapade sådana här labyrinter i skärgården förr i tiden. Sen gick man i labyrinten som en rit, för att man skulle få god fiskelycka, fruktbarhet eller att havet skulle vara lugnt på hemvägen.
Lite häftigt är det allt.
En tysk man följde labyrinten runt, runt tills han ”kom ut” igen. Han konstaterade för sina lika tyska kompisar att det var 900 meter genom labyrinten, hur väl det stämmer vet vi inte.
Strax nedanför labyrinten finns ett av de tre landstigningsställena, Nedre västra stenbrottet. Där fanns också torrdass och information om nationalparken.
Förut fanns möjlighet att slänga skräp vid landstigningsställena men det är numera borttaget. Nu uppmanas man att ta hem allt som man tagit med till ön.
Från dasset, en bit uppåt och ett stycke runt om finns spåren av det gamla stenbrottet som en gång i tiden fanns där. Några stora fyrkantiga klippblock låg lite huller om buller.
Den röda graniten var eftertraktad, främst exporterades den till Tyskland. Men när alltfler röster höjdes för att ön skulle friköpas från bolaget som bröt graniten ställde den Kalmar-födde industri- och bankmannen Torsten Kreuger, yngre bror till tändstickskungen Ivar, upp med en donation.
Blå Jungfrun köptes loss och överlämnades 1926 till staten i form av en gåva till kung Gustav V, som såg till att det blev en nationalpark. Blå Jungfrun räddades därmed från att bli förstörd.
Från det gamla brytningsområdet kan man fortfarande se var gruvbolagets järnvägsspår gick mellan brytning och transporterande båtar. Man kan följa järnvägens sträckning mellan två parallella stenkanter, kanske runt en meter höga, som visar var den gick.
Vi gick på stenbädden mellan kanterna tills vi kom på den röda slingan igen. Fortsatte utefter den vackra havskanten tills vi kom till Stensliperiet och fick se alla vackra stenar.
Så runda i olika fina mönster. Så har det blivit när den röda graniten och ljusbruna sandstenen har fått slipas genom åren.
Stenarna lockar tydligen många att plocka med sig dom som souvenirer från ön. Men sägnerna säger att de som plockar med sig sten från Blå Jungfrun får med sig olycka.
Kanske är det därför som många stenar kommer skickade till Oskarshamn kommun från personer som tagit med sig sten från nationalparken. Kanske har de medfört olycka, vem vet?
Vår guide Adam berättade att senast veckan innan vi var där hade hans kollega Thomas fått ta emot två återvändande stenar från gäster. Någon förklarande historia till återlämnandet fanns det dock inte.
Vi gick förbi och tittade på den stora jättegrytan och fortsatte sen leden runt havet bort mot den tredje landstigningsplatsen, Sikhamn.
Vi såg träd och rotsystem som bildade fantasifulla figurer.
Och de röda klipphällarna var magiskt vackra där vi gick. Efter att vi hade passerat krönet såg vi Lervik där vi skulle bli upphämtade av båten.
Medan båten var på väg in mot land såg vi några som hade tagit chansen att bada före resan tillbaka till fastlandet stod och bytte om.
Vi är så glada att vi äntligen fick möjlighet att komma ut till Blå Jungfrun.
Nu kan vi dessutom göra ett kryss på vår lista. Blå Jungfrun blev nationalpark 22 för oss.
Anette 23 augusti 2024
4 Comments
bmlarsreseblogg
Grattis till nationalpark nr 22! Vi har inte besökt Blå Jungfrun och visst är det inte helt enkelt med de här som ligger på öar. Vi missade Haparanda skärgård för andra gången i år och när vi var på Öland i maj hade båtarna inte börjat gå ut till Blå Jungfrun. Vilken fin dag ni fick för och nog är det en fascinerande historia om den magiska ön.
Vi får se om vi kan komma dit nästa år, sommaren går lite för fort bara….
Stefan Nilsson
Ja, vi är sååå glada att det blev av. Haparanda skärgård har vi ”bara” missat en gång. Men det ligger ju liksom inte nästgårds😅. Men det var så vackert där ute på ön. Och även om vi båda var väldigt trötta och en av oss hade lite mer ont än den andre som mest var väldigt trött, så var vi så nöjda.
Nu ska vi sakta ta oss hemåt. Kanske syns vi på Elmia. Är där onsdag-torsdag. Måste åka hem på fredag för vi är uppbokade på helgen.
Ha det gott
Eva Udd
Grattis! Förstår precis känslan! 🙂
Stefan Nilsson
Ja, den där känslan när man undrar om det verkligen går att komma dit ut. Det känns ju likadant vad gäller Ängsö. Men vilken fantastisk nationalpark det var. Vi är sååå glada att vi kom dit.