Berlin

Berlin är en metropol som lockar människor från hela världen.

Där finns ett oerhört utbud av allt möjligt som musik, gatukonst, restauranger, kaféer – och historiska platser.

Den här gången ägnade vi oss åt en del av det som hände under och efter andra världskriget.

Inte minst resterna av muren fick oss att stanna upp.

Jag hade under många år en märklig inställning till Berlin. Eftersom jag aldrig var där när det var en delad stad hade jag inte speciellt bråttom att åka dit efter murens fall 1989. Visst lockade Berlin med allt vad stan har att erbjuda, men ändå inte tillräckligt för att jag skulle prioritera ett besök där framför andra platser jag ville besök.

Det dröjde ända till 2008 innan vi äntligen letade fram en camping för husvagnen i närheten av Potsdam, innanför den västra delen av motorvägen som omringar Tysklands huvudstad, och åkte in till världsstaden.

På väg från Regensburg sökte jag den här gången på ”camping Berlin” på Google maps och fick några träffar i ungefär samma område. Vi siktade på en som verkade bra. När vi var några kilometer från campingen kändes det som att vi hade varit i närheten tidigare.

Och när vi kom fram till campingen med husbilen visade det sig vara den samma som förra gången.

Camping Berlin-Kladow ligger perfekt för den som kommer med husbil eller husvagn till Berlin-området för att besöka huvudstaden. Några hundra meter från campingen går buss 234 till Alt-Kladow. Där tog vi buss X34 till Zoologischer Garten – nära Kurfürstendamm. Det tog bara en dryg timma från campingen att komma dit där man kan påbörja sin vandring genom Berlin eller ta buss, tunnelbana eller spårvagn.

Förra gången vi var i Berlin var det över 35 grader, så hett att vi knappt orkade ta oss fram på gatorna. Det blev en del skugga och vätskepauser.

Den här gången var det inte lika hett utan lagom sommartemperatur för en stadsvandring blandad med kommunala färdmedel.

Från stationen vid Zoologischer Garten siktade vi mot Kurfürstendamm-området. Första anhalten blev en märklig, stympad kyrka. Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche (Kejsar Wilhelms minneskyrka) byggdes i slutet av 1800-talet. 23 november 1943 träffades den när de allierade började bomba Berlin för att knäcka nazisterna.

Kvar blev bara tornet, som nu är ett av många minnesmärken i Berlin över andra världskriget.

Inne i kyrkan finns massor av information och bilder på hur det såg ut i området innan bomberna föll.

Vid sidan av kyrkoruinen finns den nya, moderna kyrkan där gudstjänsterna och samlingarna numera hålls.

Alldeles utanför kyrkan fick vi de första påminnelserna om att det pågick ett fotbolls-EM – i Tyskland. På torget fanns en festplats med tv-skärmar, öl- och snabbmatservering och massor av stolar som väntade på sina besökare.

Vi följde den rutt vi tänkt oss. På Tauentzienstrasse passerade vi en berömd skulptur, ”Berlin”. Den föreställer en sprucken kedja, en symbol för hur Berlin delades när muren byggdes 1961.

Kaffesuget och en lätt hunger började kännas, vi gjorde som vanligt: Sökte efter ett kafé på Google maps. Det fanns inte så många att välja på. Men när vi klickade på Café Minouche och läste recensionerna var det inte svårt att bestämma sig. För vem vill inte smaka på Berlins godaste kaffe.

På väg dit passerade vi en plats med ett namn som vi kände igen mer än väl. Vår tidigare statsminister Olof Palme, som mördades 1986, hedras på platsen som bär hans namn.

Målet för vår promenad var Brandenburger Tor, den kanske främsta symbolen för Berlin.

Vi gick till det 67 meter höga Siegessäule, segerkolonnen, som ursprungligen byggdes för att fira Preussens seger över Danmark 1864. Men den har även använts som segersymbol mot andra motståndare. Typ Frankrike. Därför krävde fransmännen att den skulle rivas när tyskarna hade besegrats i andra världskriget. De gick dock inte övriga allierade med på.

Från Siegessäule var planen att gå den drygt två kilometer spikraka 17-junigatan mot Brandenburger Tor. Men det gick inte, den var avstängd. Varken bilar, cyklar eller fotgängare tilläts ta den snabbaste vägen dit. Det såg ut som att det var något slags renovering, eller också hade avstängningen något med fotbolls-EM att göra. I semestertider fanns det dock varken vägarbetare eller vakter att fråga. Vi är svarslösa.

Därför vet vi inte varför vi istället behövde gå genom den väldiga Tiergarten, Berlins största park.

Vi kom ut ur parken nära det gigantiska monumentet till minne av alla judar som mördades i Europa under andra världskriget.

Flera bussar stod vi kanten, många turister var där för att kolla de 2711 betongfundamenten som stod klara 2005 och bildar en av Berlins mest besökta platser.

Vi gick genom några av gångarna, mötte några andra människor som med samma allvar som vi kände gick och tittade och funderade på vad det var som hände under andra världskriget. Hur kunde Hitler och gänget runt honom få igenom sina utrotningsplaner?

Från det judiska minnesmonumentet var det inte långt att promenera till Brandenburger Tor. Men även från andra hållet var det stopp. Hela området framför var avstängt på grund av fotbolls-EM. På kvällarna sändes matcher på storbildskärm, tanken var förmodligen att det tyska EM-guldet skulle firas just där.

Men av det blev det intet eftersom Tyskland åkte ut redan i kvartsfinalen. Men showen med tv-sändning vid Brandenburger Tor gick ändå vidare.

Vi funderade lite på att fortsätta en bit åt andra hållet på den kända gatan Unter den linden, men bestämde att vi skulle hålla oss till den plan vi hade gjort upp.

En av huvudtankarna med vårt Berlin-besök var att se lite mer av muren än vad vi gjorde förra gången. Den största sammanhängande murdelen som finns kvar ligger vid Bernauer Straße, nordost om centrum. Det tog några minuter med tunnelbana att komma dit.

När vi kommit upp på gatan bredde minnesområdet ut sig framför våra ögon. Flera grupper gick omkring med guider, andra gick som vi på egen hand runt och tittade och läste på alla informationstavlor om muren som blev symbolen för hur man kan göra ett helt folk illa genom att stänga av möjligheten att träffas.

Anledningen till att den 46 kilometer långa muren började byggas 1961 var  flykten från Öst- till Västberlin. Den Sovjetstyrda delen av Berlin och även andra delar av Östtyskland dränerades på folk som inte ville vara kvar.

Bland de cirka 2,7 miljoner som flydde över till väst från andra världskriget fram tills att muren stod klar 1961 fanns ingenjörer, läkare och andra yrkesmänniskor från grupper som behövdes för att bygga upp landet efter kriget.

När den stod klar blev det nästan omöjligt att fly. Möjligheten att träffas för familjer delade av muren försvann i det närmaste helt.

Västberlin isolerades. Berlin blev centrum för det kalla kriget mellan den Sovjet-styrda sfären och demokratierna i väst.

När vi gick där och läste och kollade gick det inte att undgå att tänka på hur det är i dag när det pratas om att stänga gränser. Sverigedemokraterna gick till och med till eu-val med ”Mitt Europa bygger murar” som en slogan.

Själv är jag vansinnigt trött på all energi som läggs på att skilja människor åt, att skapa ännu mer vi och dom. Tänk om lika mycket energi och tid istället hade lagts på att hitta lösningar på hur vi ska kunna leva bättre tillsammans.

Vid Bernauer Straße ser man effekterna av hur det gick när en mur verkligen byggdes. Den skapade isolering och död för många av de som ändå vill ta sig över till andra sidan.

Att bygga en mur blev ingen lösning och tack och lov revs den med dunder och brak 1989.

Vi passerade genom den tidigare kyrkogården som var en del av gränsen innan muren byggdes, kollade minnesväggen över offren, gick utefter den mur som finns kvar. Vi såg även var muren hade gått, den som inte längre stod där.

I slutet på minnesområdet kom vi fram till en världsberömd bild på en vägg. Där ser man hur den då 19-årige östtyske gränsvakten Conrad Schumann hoppar över taggtråden som skulle förhindra flykten till väst innan muren byggdes. Hoppet gjorde han när fotografen Peter Leibing hade riktat sökaren åt det hållet.

I början av vår resa hade vi varit i Polen och besökt koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Vi hade varit på andra världskrigsmuseet i Gdansk och kollat in minnen från andra världskriget även i Warszawa.

Besöket på Bernauer Straße minskade inte vår förtvivlan över vad människor kan ställa till med när ondskan får fäste och bristen på respekt för andra leder till krig och förföljelse.

I sakta mak gick vi mot spårvagnen för att åka tillbaka in mot centrum. Vi hade blivit lite hungriga, gick upp på Alexanderplatz för att äta något. Men vi såg inget självklart matställe och orkade inte fortsätta bort på Unter den linden för att hitta något mysigt ställe.

Det blev istället en ny tunnelbaneresa (vi hade köpt ett dagskort för alla sorters kommunikationsmedel) mot Checkpoint Charlie, den berömda gränsövergången mellan Öst- och Västberlin.

Vi har varit där tidigare, men jag gick ändå och tog lite bilder på själva checkpointen där turister stod i kö för att bli avfotograferade framför den tidigare gränsbyggnaden.

Det var en amerikansk postering under det kalla kriget. Det syns nu efteråt. Det känns lite som Disney World med allt runt omkring som har döpts till något med Checkpoint Charlie i namnet.

Medan Bernauer Straße andas tragik är det något helt annat vid Checkpoint Charlie. Mer en känsla av cirkus och uppvisning istället för den tragik och dramatik som utspelades även där när Berlin var en delad stad.

Bara några hundra meter från Checkpoint Charlie hittade vi en tapasrestaurang, som vi valde framför en traditionell tysk restaurang där det serverades currywurst. Och det gjorde vi rätt i. Tapas på restaurang Barcelona kan vi rekommendera.

Vi var bara en dag i Berlin. Och då får man prioritera hårt.

Nästa gång ska vi ta mer tid på oss och även uppleva andra saker som vi ännu inte varit i närheten av i den fantastiska storstaden som inte ligger så långt från vårt hem i Göteborg.

Stefan 10 augusti 2024