Assisi

Ska du bara besöka en kyrka i livet.

Åk då till Assisi som ligger på en bergsluttning mitt i Italien.

Sankt Franciskus basilika, ett av många världsarv i landet, är bland det häftigaste vi har upplevt.

Dagen före hade vi varit inne i Florens och gottat oss i kultur, historia och vackra byggnader.

När vi satte oss i husbilen för att köra de 18 milen till Assisi var vi därför på sätt och vis tillfälligt mätta på den prakt som Italien erbjuder – inte minst i Florens.

Men vår nyfikenhet på Assisi var ändå alltför stor för att vi skulle ta snabbaste vägen förbi utan att stanna. Under hela mitt liv har jag stött på begreppet Franciskanermunkar. Det har funnits franciskanermunkar i flera böcker jag har läst och filmer jag har sett.

Ändå har jag inte haft riktig koll på vad de är för några, förutom att namnet kom från Franciskus, grundaren. Franciskus av Assisi. När vi bestämde oss för att göra vårt italienska giro satte jag en digital prick på kartan där det stod Assisi. Äntligen skulle jag ta reda på lite mer om det italienska helgonet och den orden han drog i gång.

Det var omväxlande strålande solsken och molnigt när vi svängde av från den stora vägen som vi senare på dagen skulle återvända till. Byn på bergsluttningen syntes tidigt. Ju närmare vi kom desto mer lockande blev det att fortsätta hela vägen fram.

Vi förstod att vi inte skulle kunna köra husbil upp, dessutom var vi som vanligt under hela vårt italienska äventyr försiktiga med att inte åka in i städer och samhällen där vi skulle åka på böter för att vi kört in i en miljözon.

Elcyklarna då? De som hänger bak på husbilen. Nej. Inte upp till Assisi. Alldeles för brant och jobbigt. Det fick bli en promenad i stället uppför den lilla branta vägen mot byn.

När vi för två veckor sedan kom till Italien för första gången med husbil kände vi oss direkt välkomna. Istället för att bara sätta upp förbudsskyltar har italienarna på många ställen gjort det möjligt att parkera våra rullande hem där vi inte är i vägen.

Så även vid Assisi. Precis när vi kom fram till foten av sluttningen såg vi att där fanns en stor parkering för husbilar och bussar. För två euro i timmen kunde vi stå där medan vi gick upp. Ville vi stanna ett dygn fanns det ett speciellt pris för det.

Början på den första vandringen vi gjorde i Dolomiterna några dagar tidigare var tuff. Asfaltssträckan upp till Assisi var inte mycket lättare, trots att vi slapp kliva på stenar och rötter. Kraftigt lutande asfalt är inte heller en walk in the park.

Men som med så mycket annat där man drivs av lust och förväntan. Det jobbiga ersattes av belöningskänslor när vi kom innanför bågarna vid stadsmuren.

Vackra husväggar med blommor och fönsterluckor. Blanka stenar på gator och i gränder.

Man skulle kunna tro att Assisi är en liten ort med några kyrkor och kloster med präster, nunnor och munkar. Plus turister, förstås. Men med knappt 30000 invånare är det i högsta grad en levande stad.

När vi kom upp insåg vi att det var rätt beslut att låta husbilen stå nedanför. De bilar som trafikerar de smala gatorna i Assisi är mestadels av vanlig italiensk storlek, det vill säga små.

Medan vi njöt av det mesta av det vi såg fortsatte vi gå uppåt mot det största målet, Sankt Franciskus basilika. Centralpunkten för både den helige Franciskus och Assisis berömmelse. Döpt efter mannen som exempelvis även gett namn åt San Francisco.

När vi kom in på själva klosterområdet och gick på det stora, fantastiska stengolvet på Piazza Inferiore som leder fram till kyrkan var det i sig en mäktig upplevelse. Att sedan passera ett par grupper som fick sina berättelser från italiensktalande guider och gå in i själva kyrkan var ännu vassare.

Vi har varit i många kyrkor. Själv är jag född och uppvuxen i Fiskebäcks missionskyrka (numera Equmeniakyrkan) där även Anette är medlem sedan de övre tonåren. Vi har varit i många vackra och berörande kyrkor i Sverige. Vi går gärna in i kyrkor även när vi är utomlands.

Men aldrig har vi upplevt något som basilikan i Assisi.

Ofta är berömda kyrkor pråliga och utsmyckade med guld och silver och dyrbara målningar på ett sätt som jag ibland kan uppfatta som snudd på oanständigt med tanke på hur fattiga människor tvingats bidra med pengar de egentligen inte hade.

I basilikan i Assisi upplevde vi ingen lyx. Naturligtvis fanns där utsmyckning och vackra, värdefulla, berömda målningar. Men det var rent och stilfullt. Inget guld som glittrade.

Och märkligt hade det varit om det hade varit på ett annat sätt. För den orden Franciskus grundade i början på 1200-talet handlade om göra gemensam sak med de fattiga. Han gav själv bort allt han ägde (bland annat ett arv efter sin affärsman till far) för att möta de fattiga och leva på samma nivå. Fattigdom var idealet. Solidaritet med och omsorg om andra människor var det handfasta sättet att leva.

Och när vi tog trappan ned till kryptan där Franciskus ligger begravd var det en ren njutning att uppleva stillheten. Många av besökarna böjde knä och nickade mot det stora gravfundamentet, andra satte sig bara i stillhet en stund i någon av bänkarna. Precis som vi.

Vi återvände till den stora huvudsalen och fortsatte sedan uppåt till nästa del av kyrkan och ännu mer smakfull skönhet. När vi lämnade kyrkan från den övre salen och tog oss vidare mot nästa mål i Assisi var vi helt hänförda.

Några bilder har vi dock inte eftersom det var fotoförbud. Men vi har gott om bilder inne i våra huvuden.

Vi var dock inte nöjda där. Det finns så mycket mer att se och uppleva i Assisi. Vi fortsatte gå uppåt i en annan riktning.

Passerade Cattedrale di San Rufino, gick genom torget Piazza del Comune Assisi och en massa andra kyrkor och andra byggnader. Vi mötte massor av folk från olika länder, noterade att det fanns ett stort inslag av engelsktalande valt att förlägga några semesterdagar i Assisi.

Vi mötte också både munkar och nunnor på gatorna där de är en del av gatubilden.

Sista målet för vår promenad blev Rocca Maggiore, borgen högst upp. Vi gick inte in i själva borgen, nöjde oss med att stå nedanför där vi njöt av den fantastiska utsikten över både Assisi och Umbriens omgivningar.

Att Assisi, med så många hotell och turister, på sätt och vis är en turistfälla där man exempelvis får betala dyrt för en flaska vatten brydde vi oss inte om.

När vi med värkande knän gick nerför den kilometerlånga asfaltsbacken för att återvända till husbilen var vi nöjda. Väldigt nöjda.