Fulufjället

Det var dagen då vi nådde halvvägs.

Sverige har – än så länge – 30 nationalparker. Fulufjället, drygt två mil från Särna i nordvästra Dalarna, blev den femtonde nationalparken som vi besökte. 

Lite ovisst kändes det när vi passerade det sista lilla samhället innan vi var framme. En blå ortsskylt förkunnade att vi hade kommit till Mörkret. Vad fanns bortom Mörkret?

Wikipedia förkunnar att Mörkret är den ort i Sverige som ligger längst från havet, 22 fågelmil bort. Lite ovant för oss som bor vid havet. Men vi passerade snabbt Mörkret utan att grotta oss ner.

Att komma till Fulufjället, som är en välbesökt nationalpark, ger en helt annan känsla än när man kommer till en med färre besökare. Vi möttes av skyltar som visade att besökarantalet var stort men att det fanns plats att parkera. Vi kom dit en eftermiddag och där fanns väldigt många bilar parkerade; vi möttes av parkeringsvakter som hänvisade oss till en parkering för husbilar. Den var nästan full men vi fann en plats. 

Det är ju fantastiskt att så många vill ut i nationalparken, men vi som nu har blivit vana vid att få vandra och uppleva naturen med få människor i närheten tyckte nästan att det blev jobbigt. Det var väldigt mycket folk.

När husbilen parkerats och vi fick känna hur endast hälften av de högsommargrader vi hade haft i Mora de senaste dagarna fanns kvar gick vi med bestämda steg mot utgångspunkten för de många vandringsleder som finns i Fulufjället, den största nationalparken söder om Lappland.

Vi hade som vanligt läst på lite grann, visste att det här var ett annorlunda ställe.

Om en nationalpark har ett fjäll i namnet är det ju vad man tänker på när man närmar sig området, fjäll alltså. Men det fulufjäll som ögonen fastnar på redan på långt håll har ingen spets. Det är helt platt, påminner mer om en ås på gränsen mellan Halland och Skåne.

Och när man går inåt och hamnar bland stenar och klippor är färgen inte alls som den granit och gnejs som dominerar i landet i övrigt.

Här är är det rödbrunt som gäller, sandsten. För när Fulufjället kom till för ett antal år sedan var området täckt av vatten.

Området bär även spår av nutida händelser som när ett oväder 1997 (det värsta på tusen år snackades det om) skapade stor oreda och drog med sig massor av träd, stenar och grus. Spåren är fortfarande tydliga.

Från en av de högsta punkterna forsar Njupeskärsfallet, vilket emellanåt kallas Sveriges högsta vattenfall.

Att se fallet ville vi prioritera. Vi tog Njupeskärsleden som gick dit. Man fick gå ganska mycket uppåt i början, därefter ner för nya fina trappor och det var bara att följa strömmen av människor. När vi väl fotograferat fallet beslöt vi oss för att inte gå tillbaka samma väg utan tog en annan led. 

Det blev till att gå uppåt igen och när vi väl kommit en bit upp blev det tid för fika. På den leden var det inte alls mycket folk och vi kunde njuta av skogens ljud på ett helt annat sätt.

Det var vackert, väldigt vackert, med fina mossor och blommor. Vi vet inte riktigt hur långt vi vandrade innan vi beslöt oss för att bege oss mot husbilen igen.

Under vår promenad genom en liten del av denna nationalparken konstaterade vi inte bara återigen att vi lever i ett väldigt, väldigt vackert land. Vi kunde också konstatera att även Fulufjället, precis som de 14 nationalparker vi hade besökt tidigare, har sin alldeles egen karaktär.

Läs mer om Fulufjället här.

23 juli 2022