Kronhuset Göteborg

Stora städer brukar ha historiska delar där man kan lära sig hur det började.

Mitt i Göteborg finns en oas som är nästan lika gammal som staden själv: Kronhuset med Kronhusbodarna.

Där inne utropades en fyraåring till svensk kung 1660.

På Postgatan inledde jag mitt yrkesliv 1 juli 1974, där hade GT sina lokaler fram till flytten till Hisings-Backa 1981.

Under sju år gick jag dit flera gånger i veckan. Att Kronhuset fanns på andra sidan gatan visste jag. Att det var fina gamla hus som låg där visste jag också, för jag såg ju in där från sportredaktionens fönster.

Men jag tog aldrig chansen att kolla vad det egentligen var för något, det låg förmodligen alldeles för nära. Dit kunde jag ju gå när som helst.

På senare år har jag sällan varit i den delen av centrala Göteborg, men några gånger har jag promenerat förbi. En gång för inte så många år sen var jag till och med inne på området och träffade en kompis över en fika på Café Kronhuset.

Men det är först nu, efter att Anette och jag har gjort ett ordentligt besök där inne, som jag kan säga att jag vet åtminstone lite grann om ett av Göteborgs äldsta och mest spännande hus.

Vi tar numera nästan alltid bussen när vi ska in till stan. Med 50-bussen kommer vi rakt in i centrum och kliver av vid ändhållplatsen vid Gustaf Adolfs torg, Nordstan och Brunnsparken. Det är nära till mycket, bland annat stadsmuseet.

Det är där som Gustaf II Adolf, i form av stans äldsta konstverk, själv står och pekar som en illustration till det som han påstås ha sagt där eller någon annanstans i Göteborg: ”Där ska staden ligga”.

Från busshållplatsen vid kanalen kan man med lite god vilja även se det som att han pekar ut riktningen för oss mot Kronhuset.

Solen lyste när vi tog oss förbi rådhuset och in i skuggorna bakom börsen. Vi svängde in på Postgatan och gick med Göteborgs byråkratiska centrum Traktören på vänster sida den korta sträckan till de gulmålade stenhusen som var målet för dagens upptäcksfärd.

Vid ingången fanns flera skyltar med både historieskrivning för berättelsen och om vad som finns på området i dag.

Eftersom vi var hungriga började vi med Café Kronhuset.  Ett par damer satt utanför och tog tillvara vårsolens strålar vid ett av kaféets bord, men filtarna de var insvepta i berättade sanningen om temperaturen i luften.

Den tid då de flesta äter lunch hade passerat, när vi klev in fanns det inte många i den vackra kafé-/restauranglokalen.

Men var sin nötfärsbiff med potatis smakade alldeles utmärkt till lunch.

Vi satt kvar där inne (kaffe ingick i lunchen) i den mysiga miljön och passade på att läsa lite till om Kronhuset innan vi gick ut för att ta oss an dagens historielektion.

Berättelsen om Kronhuset är fascinerande. Under åren efter att Göteborg hade grundats 1621 insåg de styrande i Stockholm att den nya, viktiga staden i väster behövde byggas upp för att kunna stå emot danskar och andra som ville ta sig in i landet den vägen.

Framförallt behövdes ett lagerhus där man kunde ha vapen och annat så att man slapp att varje gång ta med sig allt som behövdes när det skulle stridas.

Därför började man 1642 bygga ett tyghus. Ja, ett tyghus. Det var så det hette på den tiden, husen där kanoner, ammunition, vagnar, uniformer och annan krigsmateriel skulle förvaras.

Första etappen byggdes bara en våning hög, pengarna räckte inte högre. Men när huset stod helt klart 1654 var det hela sex våningar högt.

Sex år senare kallade kung Karl X till riksdag i Kronhuset, drottning Hedvig Eleonora tog med sig lille kronprinsen Karl för att vara närvarande.

Strax efter mötet blev kungen sjuk och dog i Torstensonska palatset (nuvarande Länsresidenset, Göteborgs äldsta bostadshus) vid Södra Hamngatan. Ett hus som vi passerade när vi åkte med Paddan sommaren 2024.

Kungen dog, arvingen fanns redan på plats. Därmed blev en fyraåring kung som Karl XI.

Framför och vid sidan av själva Kronhuset finns Kronhusbodarna, som byggdes på 1700-talet för yrkesmän som behövdes på platsen – hjulmakare, smed och andra som främst servade militären.

Numera är hela området byggnadsminne. I bodarna finns numera främst konstnärer och hantverkare med både tillverkning och försäljning.

Vi gick in till Bäx Krukmakeri där krukmakaren själv, trevliga Mia Bäck, inte bara berättade om sin egen konst utan också gav oss en snabb historielektion om området som sådant. Hon hade förutom kreativitet och skickliga hantverkshänder även något som jag känner igen från mig själv: lusten att berätta.

Vi tackade Mia för besöket och gick ut och promenerade på området. Vi besökte även Butik & Galleri Lerverk, som drivs av ett kooperativ bestående av många konstnärer, och kollade in den vackra ler- och glaskonsten.

Vi fortsatte förbi ytterligare kronhusbodar och passerade den port på Kronhusets gavel där vi gick in för en del år sedan för att lyssna på en av sångaren och låtskrivaren Stefan Andersson historiska föreställningar.

Alldeles utanför ligger Kronhusparken med växter, lekplats, en liten utomhusscen och parkbänkar. Den beskrivs som en oas mitt i staden.

Och det är korrekt, men jag skulle gärna lägga till att hela Kronhusområdet är en historisk oas mitt i Göteborg.

Ute på Postgatan igen ställde vi oss utanför den nu igenmurade porten där jag började gå in till mitt jobb för drygt 50 år sen.

Jag blev lätt nostalgisk, funderade på hur det såg ut där inne på den tiden med slitna stentrappor och smårum vid sidan av den större centralredaktionen.

Jag vred huvudet 180 grader och såg tillbaka mot Kronhuset och funderade på varför jag aldrig tidigare hade brytt mig om att verkligen gå in och ta reda på historien om en av Göteborgs äldsta byggnader.

Stefan 25 mars 2025