Vinterresa i Tyskland

Vi har dragit husvagn genom Tyskland över 25 gånger i vardera riktningen.
Med husbil har det blivit tre gånger.

Nästan varje gång på sommaren – förutom de två gånger med husbilen då vi åkte hem i oktober.

I december körde vi för första gången i Tyskland på vintern. I elva dagar och med ny husbil dessutom.

Hur var det?

Första året med husbil ställde vi in den i en lada under vintern.

Men till den andra vintersäsongen valde vi att köpa dubbdäck för att kunna ta oss runt i Sverige och Norge även på vintern, då åkte vi bland annat till norska Sjusjöen för några dagars längdåkning.

När vi i slutet av förra året bytte husbil valde vi en annan variant. Eftersom vi ville ha möjligheten att röra oss på kontinenten även på vintern blev det dubbfria vinterdäck som komplement till sommardäcken. Eftersom man inte får köra med dubb i Tyskland var det nödvändigt.

Som en extra säkerhet om vi skulle fastna i snö och is köpte vi så kallade autosocks istället för de svårmonterade snökedjor vid hade tidigare. Hur ”bilsockarna” fungerar har vi dock ingen aning om. När vi återvände till Sverige låg de kvar oanvända i sin påse.

Med det sagt: Under våra elva dagar i Tyskland var det inte halt. Det blev inget vintertest vad det gällde underlaget.

När vi tog färjan mellan Trelleborg och Rostock 5 december hade vi ett huvudsyfte: att besöka ett gäng tyska julmarknader.

Samtidigt blev det direkt ett test för vår nya husbil som vi hämtade hos försäljaren bara tre dagar tidigare. Man bör ju helst ha några dagar på sig för att vänja sig vid en ny husbil, men eftersom det här var en ny variant av samma slags Sunliving som vi hade tidigare kände vi oss ändå bekväma.

Den stora skillnaden var att vi hade bytt ut Fiaten mot en Ford. Själva bodelen var utrustad med ungefär samma saker som tidigare. Det vill säga att vi även på den här har solcell, fast gasolflaska och litiumbatteri (180 Ah) med DC/DC-laddare.

Däremot har vi numera ett kompressorkylskåp som bara går på tolv volt, vilket underlättas av litiumbatteriet (och solcellen när solen syns och står högre på himlen).

Vi hade ungefär hundra tyska mil framför oss när vi körde av färjan i Rostock. När vi körde mot det som kallades ställplats bara några hundra meter från gamla stan hade vi garderat oss med mynt, eftersom det är så många som skriver om att man måste ha mynt i Tyskland.

Vi ställde oss bredvid de andra husbilarna vid kajen, jag gick bort till betalningsautomaten. Visst kunde jag betala med mynt, men för oss var det smidigare att betala med appen Easypark. Precis som hemma.

Vi betalade 20,70 euro för att stå från sen torsdagskväll till klockan åtta på lördagsmorgonen, då vi åkte vidare.

Ingen el eller annan bekvämlighet, bara parkering. En kompis berättade senare att där någonstans finns ett rör för latrintömning, men det såg vi aldrig. Vi hade varmt och gott (22–23 grader inne när det var ett par plusgrader utanför) med gasolvärmen och tolv volts ström från batteriet till kylskåpet, lamporna, routern och laddningen till våra datorer.

När vi efter att ha kört ungefär tolv mil på motorvägen kom till Lübeck åkte vi direkt till Citti Grossmarkt, där vi varit och handlat flera gånger tidigare.

Den stora affärsområdet har sin egen ställplats. Men det är mer som en parkering med tömningsmöjligheter. Vi tömde både svart- och gråvatten. Tog dessutom chansen att plocka fram slangen ur husbilen och fylla vatten.

För när vi kom till husbilsparkeringen Media docs utanför gamla stan i Lübeck fanns där bara parkeringsplatser, ingen annan service. Men 11,50 euro på Easypark från förmiddag till förmiddag var helt okej, vi var ju bara ute efter någonstans att stå.

Det var lite lerigt på några ställen på den stora parkeringen, men många skulle till julmarknaden vilket innebar en stor omsättning av bilar.

Nästa sträcka var på cirka 18 mil till Bremen. Det räckte inte för att ladda bodelsbatteriet fullt och eftersom vi inte visste hur det skulle bli med ström på de platser vi skulle komma till senare kopplade vi in oss på elnätet på ställplats Am Kuhhirten, knappt två kilometers promenad från julmarknaden i gamla stan.

Det var en riktig ställplats med toa, dusch, tömning av både det ena och det andra samt möjlighet att beställa bröd.

Men elen var dyr. Jag tryckte i ett mynt på två euro, den strömmen räckte till att ladda fullt samtidigt som vi körde elvärmen. Men det fick räcka så. Vi köpte inte mer el under de knappt två dygnen där. De 42 euro som det kostade att stå där betalade vi med kort.

Efter 14 mil åt sydost kom vi till det fjärde stoppet, Celle. Ställplats Celle ligger mitt inne i stan, nära gamla stan. Det är lite trångt den sista biten dit, men inga problem. När vi körde fram till entrén möttes vi av ett femtiotal platser på en till synes ny, fräsch ställplats.

Receptionen var bemannad under några timmar på dagen, men oavsett om någon var där eller inte fanns möjligheten att betala för sin plats och ladda pengar på ställplatskortet för dusch och el. Av samma anledning som tidigare valde vi att koppla in oss på elnätet under ett par timmar för ett par euro.

Latrin och gråvatten kunde vi tömma och vi tankade även femtio liter vatten för en euro.

När vi checkade ut fick vi tillbaka både depositionsavgiften (åtta euro) för kortet samt de pengar som fanns kvar.

Väldigt smidigt. Att vi betalade med kort de 19 euro (inklusive några timmars el) som det kostade för ett dygn behöver knappast påpekas.

Till Goslar, nästa korsvirkesstad med julmarknad på vår lista, var det tolv mil. Efter att ha stått på den fina ställplatsen i Celle var husbilsplatsen i Goslar något helt annat. Som vanligt ställde vi oss centralt med gamla stan inom kort promenadavstånd.

På den stora parkeringen fanns det markerat var husbilarna skulle stå. Men det var ändå en blandning av personbilar och husbilar som stod om vartannat. Även några bussar och små lastbilar fick plats.

Eftersom det bara var en parkering fanns ingen plats att tömma latrin eller gråvatten, inte heller någon annan service. Men de nästan två dygn vi var där kostade ingenting.

Till Wernigerode, nästa stopp på korsvirkes-julmarknadsvägen, var det inte ens fyra mil på en tvåfilig landsbygdsväg. Vi hade som vanligt kollat in var vi skulle kunna stå och kom till en bra, bemannad ställplats (PRS WoMo Wernigerode) med över 30 platser.

Och räckte inte det kunde man stå på parkeringen utanför (där fanns ytterligare ett 20-tal markerade platser för husbilar) och använda ställplatsens tömningsmöjligheter, toalett/dusch och vattenfyllning. Däremot fanns det inga elstolpar, vilket vi hade inne på själva ställplatsen.

Men det kostade någon euro för att fylla vatten. Den el vi använde var lite billigare än på de övriga platserna där vi stuckit i strömkabeln.

Däremot kostade det en euro för att gå på toaletten, förmodligen för att den användes även av de som stod utanför.

I Wernigerode hade vi för första gången en minusgrad. Det kompenserade vi genom att sätta på vårt masatäcke, som tar bort kallraset från framrutan och dörrarna i styrhytten.

Även i Wernigerode betalade vi med kort de 40 euro det kostade att stå där i två dygn.

Vi hade tänkte vara i Tyskland två nätter till. Men den hotande stormen på havet där vi skulle ta färjan mellan Rostock och Trelleborg gjorde att vi tänkte om och bestämde oss för att skippa sista natten, boka av färjan och köpa nya biljetter via Puttgarden–Rödby och Helsingör–Helsingborg istället.

Vi siktade in oss på Schwerin för att inte ha så långt till färjan sista dagen. Dessutom fanns där också en julmarknad.

Vi hittade efter mycket om och men en parkering som välkomnade husbilar. Vi var lite slarviga när vi kollade hur mycket det kostade att stå där och när vi kom tillbaka efter lite drygt tre timmar visade det sig att det kostade fem euro per påbörjade timma. Alltså 20 euro på en nästan tom parkering i en liten stad – att jämföra med vad vi betalade på de välutrustade ställplatserna i Bremen, Celle och Wernigerode.

Det var ett skämt. Vi körde därifrån så snabbt vi kunde för att inte hamna på 30 euro som det visade sig kosta för sex timmar eller ett dygn.

Det fick bli en gratisnatt vid Citti Grossmarkt i stället där vi också kunde göra vår sista tömning av gråvatten innan vi körde hemåt.

Vi hade en riktigt bra vinterresa i Tyskland och upplevde att vi i vår husbil har vad som krävs.

Litiumbatteriet gör att vi kan stå utan el i tre-fyra dygn även när solen inte skiner från rätt vinkel för solcellen. Vi körde för korta sträckor för att fylla det helt bara genom körningen, men genom att fylla på när el fanns i Bremen, Celle och Wernigerode gick vi aldrig under 40 procent (ungefär 70 Ah).

Men vi inser ju att det är nödvändigt med litiumbatteri på vintern om vi ska bo utan ström i den utsträckning vi vill – inte minst då kylskåpet också går på tolv volt. Om man ska stå på el kan det bli väldigt dyrt.

Till skillnad från i Sverige är det lätt att fylla gasol i den fasta tanken i Tyskland. Man behöver inte leta efter bensinmackar med LPG-gas. Utan att ha kollat så noga känns det som att åtminstone var tredje, fjärde mack skyltar med det vid infarten.

Vi väntade aldrig till att gasolen skulle ta slut (mätaren på flaskan är än så länge lite trubbig att läsa av), fyllde lite då och då vid sammanlagt sex tillfällen. Det blev sammanlagt 43,15 liter för 50,50 euro, vilket innebär ett snittpris på 13,50 litern. Det kan jämföras med Gasolfyllarna på Hisingen i Göteborg som nu tar 16,25 kronor per liter gasol.

Men det skiljer en del på priserna. Dyrast var det i Lübeck med 1,30 euro per liter, billigast var det i Wernigerode med 1,02.

Som skrivet – det pratas mycket om nödvändigheten av att ha massor av mynt när man åker runt med husbil i Tyskland. Det är möjligt att det är så, men vi använde endast mynt för att fylla vatten en gång och el två gånger.

Det är lätt att både köra med och bo i husbil i Tyskland. Det finns gott om platser att stå på och ofta tillräckligt bra faciliteter. Inte lyx, men enkelt och användarvänligt. Och inte alltför dyrt.

Det vi har upplevt med husbilen i Tyskland har hittills varit väldigt bra – oavsett om det har varit sommar eller vinter.

Stefan 10 januari 2025