Bremens julmarknad

Vi var lite osäkra på om vi skulle åka till Bremen eller inte.

En stad med över en halv miljon invånare borde ju ha svårare att få till en mysig julmarknad än mindre och mer kompakta städer.

Men icke.

Mötet med Rolands och de djuriska stadsmusikanternas egen världsarvsstad gav oss nya inspirerande upplevelser.

Att Rostock skulle bli första stoppet på vår julmarknadsturné var tämligen självklart eftersom färjan från Trelleborg går just dit.

Och den berömda marknaden i mysiga Lübeck kan man ju inte missa.

Vi hade även funderingar på att ta en eller par nätter i storstaden Hamburg, men bestämde oss för att avstå och körde istället vidare mot Bremen, som hyllades av många när vi googlade.

Nu kan vi stämma in i den hyllningskören.

På appen Park4night hittade vi en bra ställplats bara två kilometers gångväg från centrum, vid floden Weser som går rakt genom stan.

Vi traskade mot centrum och när vi gick på Wilhelm-Kaisen-Brücke över floden såg vi åt vänster hur det lyste blått från en massa lampor. Vi visste inte vad det var. Men det såg mysigt ut och vi bestämde oss för att vi skulle gå dit och kolla senare, innan vi återvände till husbilen.

Med mobilens google maps-app inställd på altstadt (gamla stan) visste vi i vilken riktning vi skulle gå för att komma till julmarknaden. Men egentligen behövdes inte den hjälpen, det var bara att följa strömmen av folk.

När vi väl rundade den sista byggnaden innan vi skulle vara framme var det ingen tvekan. Framför oss lystes den stora marknadsplatsen mitt i stan upp av alla lampor som hängde i luften eller var monterade på stånd och byggnader.

Det första mötet med Bremens julmarknad blev en minnesvärd upplevelse.

Rostock hade sin karaktär, precis som Lübeck.

Att Bremen skulle erbjuda något helt annat var vi inte riktigt förberedda på. För hur mycket kan man variera en julmarknad?

Medan Rostocks julmarknad fanns utefter en gata med avslutning på ett torg och Lübecks fanns lite överallt, men mest på Rådhusplatsen, var marknaden i Bremen kompakt. Det mesta fanns på och runt Marknadstorget.

När vi kom fram till torget hade vi den mäktiga Bremerdomen till höger. När vi klev in genom kyrkporten möttes vi av fin sakral musik.

Vi satte oss ner på en av kyrkbänkarna och lyssnade en stund innan vi gick ut igen och fortsate mot marknadsstånden på torget.

Närmast vägg i vägg med kyrkan ligger det häftiga rådhuset, en av två delar i Bremens världsarv. Den första rådhusbyggnaden kom till på 1200-talet, senare har det både byggts nytt och renoverats vid flera tillfällen.

Upplyst av julmarknadsljuset var rådhuset en mäktig uppenbarelse med alla sina detaljer på fasaden.

Framför rådhuset finns den andra delen av världsarvet: Rolandsstatyn. Statyn utgörs av flera delar och är sammanlagt över tio meter hög. Den första Roland i Bremen, som var av trä, brändes ner på 1300-talet. Den nuvarande är av kalksten med en pelare av sandsten.

Det finns många Roland runt om i Tyskland. De är alla en symbol för städers rättighet att vara just det, städer. För mig ger det en personlig tillfredställelse, plötsligt insåg jag att jag är en VIP i Tyskland. Roland är det andranamn som jag bara påminns om när någon gränspolis ska kika på mitt pass.

Men Roland är inte den enda statyn som uppmärksammas av oss med mobiler eller vanliga kameror med utstickande objektiv. Ännu mer populära verkar de fyra stadsmusikanterna från Bremen vara.

Sagan om stadsmusikanterna skrevs av bröderna Grimm och berättar om hur en åsna, en hund, en katt och en tupp slog sig ihop för att ta sig till Bremen och bli stadsmusikanter. När de stötte på rövare i ett hus ställde de sig på varandra i storleksordning och skrämde i väg rövarna.

Det är i den pyramidversionen de står staty vid kyrkan. När vi stannade till såg vi en kvinna som klappade åsnans mule och ben medan hon pratade med den. Det är tydligen så man gör när man står vid bronsstayn, för åsnan har både väldigt blank mule och välpolerade underben.

Vill man höra hur musikanterna låter kan man söka upp ett speciellt brunnslock på torget. Släpper man ner ett mynt i något av hålen på locket bjuds man på en liten trudelutt från ett av djuren. Två mynt får två av djuren att ge hals. Ett tredje och fjärde får hela kvartetten att låta en i taget. 

Men, som vanligt under vår tyska julmarknadsroadtrip, ägnade vi den mesta tiden åt att gå runt och kika på de olika stånden.

Vi konstaterade även där att inte det inte är så mycket plastleksaker från Kina som erbjuds till marknadsbesökarna.

Det är däremot mycket lokalproducerat. Många olika sorters hantverk och massor av mat.

Även de flesta besökarna på marknaden i Bremen verkade vara lokalproducerade; åtminstone från någonstans i Tyskland. För medan det i Rostock och Lübeck fanns massor av utländska (inte minst svenska) husbilar på parkeringarna såg vi inte någon utländsk husbil på ställplatsen i Bremen.

Likadant var det på själva marknaderna. I Rostock och Lübeck hördes mycket svenska och även danska, norska och engelska samt några andra tungomål hörde vi bara tyska i Bremen.

Och ska man göra ett försök att recensera julmarknaden och julstämningen som sådan var Anette och jag överens om att Bremen var vassare än både Rostock och Lübeck – vilket vi absolut inte räknade med när vi satt hemma och försökte kartlägga den nordtyska julmarknadsdjungeln.

När ”hamburgarna” var uppätna, glühweinet uppdrucket och samtliga (en sanning med en viss modifikation) marknadsstånd var genomgångna återstod bara reträtten. Och marknaden nere vid Weser, förstås.

Det var inte så många hundra meter att gå tills vi var framme vid det blå ljuset – och fick vara med om en helt annan slags marknad. En marknad med pirater istället för jultomtar och med mycket hantverk med ursprung i sådant som behövs när man man är ute till havs och jobbar.

Där fanns tampar, möjlighet att testa att gå på en ranglig repstege (vilket ingen mer än den till synes äldre gamle sjöbusen som lockade folk upp på stegen lyckades med) och en del annat.

Även om miljön var en helt annan än på marknadsplatsen med tomtar och juleljus var Schlachte-Zaubermarknaden vid Weser en kul fortsättning på det vi hade varit med om tidigare.

När vi gick de två kilometerna tillbaka till husbilen konstaterade vi att haft ännu en fin kväll i norra Tyskland.

Stefan 13 december 2024