Alingsås

Alingsås är väldigt mycket.

Kaféstaden, potatisstaden, ljusstaden – och så alla gamla fina trähus.

Dessutom finns där en massa statyer och byster som berättar om var sin del av stadens historia.

Jag minns att vi läste om Alingsås när jag gick i skolan på 1960- och 1970-talen. Det mesta föll i glömska – förutom en sak. Eller en person, rättare sagt.

Potäte-Jonas, alingsåsaren som upptäckte hur bra det är att äta potatis.

Att ta sig till Stora Torget mitt i Alingsås är självklart, det har vi nog gjort varje gång vi har besökt staden som ligger knappt fem mil från vår hemstad Göteborg. Så gjorde vi exempelvis när vi för drygt ett år sedan var och kikade på Ljus i Alingsås. 

Men den här gången gjorde vi det på ett lite annat sätt. Vi kom direkt från slottsruinen i Gräfsnäs där vi gått runt en stund. Eftersom jag ännu inte hade fått spänsten tillbaka efter min höftoperation tog vi det väldigt lugnt. Kryckorna var visserligen utbytta mot gångstavar, men en väldigt lugn promenad blev det.

Vilket innebar att vi tog oss tid att se på saker som vi inte hade lagt märke till tidigare.

Att den gula stenbyggnaden vid Lilla torget är Alingsås äldsta hus hade jag ingen koll på. Inte heller att det – naturligtvis – byggdes av stadens stora son, Jonas Alströmer. Däremot kan det vara så att jag har hört eller sett att det numera är Alingsås museum.

När vi fortsatte mot Lillån, som går rakt genom centrum, passerade vi bilarna på den fullbesatta parkeringen. Framför några av dem stod fyrbenta, slipade stenar. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla, men visst var det ännu ett spår efter Potäte-Jonas. Det var ju självklart potatisar med fyra ben.

Innan vi gick över bron som går över Lillån och förbinder Stora torget med Lilla torget fanns det en byst av en man med stora polisonger. Eftersom jag är en nyfiken person böjde jag mig fram och läste om polisongmannen, Charles Hill. Född i engelska Bolton, men hamnade i Alingsås där han grundade Alingsås väveri och blev 1800-talets textilkung.

När vi väl hade passerat bron och såg framåt var det svårt att inte fästa blicken på bysten mitt på Stora torget.

För där står han, Jonas Alströmer, och blickar ut över sin stad. Med sitt yviga, lockiga hår ser han ut som den stats- och adelsman och kändis han var. För Jonas Alströmer var en av den industriella revolutionens svenska förgrundsfigurer och var en av instiftarna till Svenska Vetenskapsakademien.

20 år av sitt liv levde han dessutom i England och fungerade även som diplomat och kungens sändebud.

Däremot var han inte, vad jag trodde i många år, den svenska potatisens fader. Potatis fanns redan på 1600-talet i Sverige , men Alströmer var den förste att i början av 1700-talet förstå den fulla potentialen och såg till att det odlades rikligt i Nolhagaparken.

Det känns väldigt logiskt att det runt fundamentet som hans byst står på finns jord istället för något flådigt stenparti. Innan jag gick vidare funderade jag kort på om det var så att någon hade odlat potatis just där någon gång.

Vi har varit i flera svenska trästäder som Eksjö, Nora och Hjo, som alla ingår i trästadsklassikern. Eller Kungälv för den delen. Att Alingsås också är en trästad går inte att ta miste på. Där finns gott om hus i trä i olika färger.

Men det var nära att trähusdöden hade svept över även Alingsås, som på flera andra håll i Sverige.

En bit in på gågatan Kungsgatan finns ännu en byst över en man som satt outplånliga spår i staden: Per Henrik Rosenström (1924–2017). På baksidan kan man läsa historien om hur den Södertälje-födde mannen när han på 1960-talet kom till Alingsås för att jobba som intendent på museet och blev helt förskräckt av vad som höll på att hända i staden.

Den gamla innerstaden, med alla sina trähus, höll på att rivas.

Rosenström började under 1970-talet agitera och bedriva lobbyarbete bland kommunala höjdare och näringslivsmänniskor.  Ofta stod han just som bysten av honom är uppställd; med ryggen mot det nya varuhuset och blicken på trähusen på andra sidan Kungsgatan.

Han fick gehör för sitt arbete, vilket både alingsåsare och besökare kan njuta av i dag. Rivningsplanen blev en plan för att bevara gamla trähus integrerade i nyare bebyggelse.

Sedan 40 år tillbaka pryds även staden av den formella belöningen för hans arbete. Alingsås stad fick ta emot ett diplom från organisationen Europa nostra (vårt Europa) för det föredömliga sättet att ta hand om den gamla bebyggelsen i det nya. Detta påminns man om på skyltar på flera ställen i staden.

Nära bysten av Rosenström slank vi in på Sallys café och restaurang där det serverades en alldeles utmärkt lunchbuffé med tre varmrätter, grönsaksbuffé och kaffe och kaka.

Om vi hade stannat några dagar i Alingsås kunde vi ha gått till Sallys och lyssnat på livemusik. På en av fönsterrutorna satt bilder och information om när banden och sångarna skulle uppträda.

Efter lunchen fortsatte vi promenera inne i centrum. Vi stannade till vid fina hus och läckra skyltar.

Besökte charmiga butiken Balders hage och passerade några av kaféerna som fick Alingsås, med stöd av Turistrådet, att utnämna sig till The Capital of Fika.

1733 fick Anders Sundgren en av Sveriges första bagarlicenser och det första kaféet öppnades. Nu finns det runt 25 kaféer (det finns olika uppgifter) i staden, tre finns kvar sedan slutet av 1800-talet.

För den som vill ha en historisk kafélektion finns fikavandringar, i juletid finns speciella julfikavandringar.

På vägen tillbaka mot bilen (den här gången hade vi inte husbilen med oss) passerade vi den vackra Christinae kyrka där Jonas Alströmer ligger begravd. När vi var på Ljus i Alingsås var kyrkan vackert upplyst.

När man följer i Alströmers spår känns det självklart att ta sig till Nolhaga, området med slott, park, trädgård, djurpark och lekplats. Där finns även Nolhaga simhall och Nolhagaskolan.

Området grundades av Jonas Alströmer i början på 1700-talet. Där byggde han upp sin egen stora trädgård och experimenterade med att odla potatis på olika sätt.

På den tiden kallades potatis för nolor, därav namnet på området.

I Nolhaga park finns också en 24-timmarsparkering för oss som har husbil.

I området som heter Savannen, även det centralt, finns en ställplats. Där finns tio platser med sedvanliga fyra meter mellan. Men det är mer som en parkering med möjligheter att slänga skräp. På skyltar påpekas det tydligt att det inte är en camping.

Stefan 22 november 2024