Museet om andra världskriget

Det finns museer där man blir glad av att gå runt och kolla in vad som finns.

Det finns museer där man förvånas och lär sig massor.

Och så finns det museer vars innehåll behåller greppet om hjärna, hjärta och mage långt efter att man har gått ut.

Som andra världskrigs-museet i Gdansk.

Det var aldrig något snack, vi skulle till andra världskrigs-museet när vi kom till Gdansk. Oavsett vad vi läste om vad man ska göra i Gdansk kom det högt upp på alla besökslistor.

Det var lika självklart som att vi skulle besöka Auschwitz senare under vår första Polen-resa.

Polens historia handlar mycket om krig. Gränserna har flyttats, svenskar och andra har varit där och slagits och erövrat.

Värst av allt var andra världskriget. När man kommer till Gdansk, Warszawa och andra städer berättas det ofta om hur stora delar som förstördes av tyskarna – eller av ryssarna när andra världskriget gick mot sitt slut.

Polen har en historia av lidande.

Att det väldiga, imponerande museet om andra världskriget ligger just i Gdansk är ingen tillfällighet. Det byggdes bara en dryg mil från Westplatte, där andra världskriget startade när tyska slagskeppet Schleswig-Holstein öppnade eld mot den polska befästningen kvart i fem på morgonen 1 september 1939.

Nästa gång vi åker till Polen ska vi även besöka Westplatte, men den här gången nöjde vi oss med museet om andra världskriget.

Vi lämnade husbilen på campingen i Sopot och tog tåget till Gdansk. Vi tillbringade förmiddagen i den förtjusande gamla stan och njöt av att betrakta byggnader och torg. Innan vi drog vidare till museet tog vi även en lätt lunch.

Skyltningen mot museet var inte klockren, tyckte vi. Vi gick runt och velade i kvarteren bredvid en stund innan vi kom fram. När vi väl stod vid museet vid avstickaren till floden Motlawa förstod vi dock inte hur vi först missade det, för det är ju ganska uppseendeväckande hur det sticker upp med sin speciella konstruktion.

Museet är populärt, både bland polacker och utländska turister. Men när vi var där en vardag första veckan i juni fanns det bara några turistbussar utanför och inga köer någonstans.

Vi gick ned för trappan till entrén, köpte våra biljetter och hämtade var sin audioguide. Vi har testat audioguide på många ställen, en del har varit riktigt bra, andra sämre.

Men den här audioguiden var väldigt bra när den lotsade oss genom det väldiga museet. Och teknik överhuvudtaget är något som används flitigt i museet. Överallt finns det möjlighet till interaktivitet. Små tv-skärmar att se på och knappar eller touchskärmar att trycka på för att ta del av berättelserna.

I en del rum visades också filmer där man kunde stå upp eller sitta i en liten biosalong.

Jag tror inte att man kan gå genom museet i Gdansk oberörd. Oss grep innehållet tag i direkt när vi gick in och såg den första utställningen och första filmen.

Den långa korridoren utmed den höga muren i början behövdes för andnings- och tankepauser innan vi dök in för att ta del av nästa berättelse.

Det som slog oss ganska tidigt var att det var ett museum om andra världskriget, inte bara om det som rörde Polen. Självklart handlar mycket om Polen eftersom landet var ett av de hårdast drabbade av det globala kriget, men där finns även plats för så mycket annat.

När det berättas om etnisk rensning och försök till att utrota hela folkslag handlar det inte bara om de sex miljoner judar (varav ungefär hälften bodde i Polen) som mördades. Där beskrivs exempelvis även hur grupper på Balkan tog chansen att ge sig på andra och hur japanerna gjorde motsvarande i Asien.

Krigets olika offer, i olika delar av världen, finns hela tiden närvarande i ord, bild, film och text.

Att Hitler finns med lite överallt i museet är självklart.

Men där finns också en hel del om hans krigsbröder Stalin (som senare blev hans fiende) i Sovjetunionen och Mussolini i Italien.

Man kan även på bakgrunden till det japanska kejsardömets erövringar och grymheter under kriget.

I ett rum finns till och med nazistpropaganda från Norge.

Vad som gör det ännu mer autentiskt är alla saker som ger kalla kårar. Som ett tyskt flygplan som hänger i dykläge från taket, en flera meter lång torped, handeldvapen.

När lidandet beskrivs kan man läsa brev mellan anhöriga och offer vid sidan av bilderna och filmerna.

Det är självklart svårt att ta in allting. Under vårt tre timmar långa besök gick vi med en klump i magen.

Hur kunde det ske? Varför stoppade ingen Hitler? Kan det hända igen?

En viktig del i att undvika nya krig tror jag är museum som det i Gdansk. Där man berättar som det är utan omskrivningar.

Men museet har redan varit ifrågasatt internt i Polen. Inför öppnandet 2017 sparkades museichefen av den nya regeringen som tyckte att det innehöll för lite Polen och polska hjältar.

Det förde med sig stora protester bland de som jobbat med museet och flera av de som skänkt eller lånat ut minnessaker till museet hotade med att ta tillbaka sina grejer.

Nu har Polen bytt till en regering med en annan syn på kultur och nationalism.

Vi lever I en tid med Putins krig i Ukraina och ett extremt tonläge under presidentvalskampanjen i USA. I Sverige är det lugnare, men även här pratas det mer om andras misstag än om vad man själv vill göra för att skapa en bättre värld.

Museet i Gdansk är en påminnelse om vikten av medmänsklighet, empati, demokrati, respekt, solidaritet och allt annat som behövs i ett fungerande samhälle.

Museet i Gdansk visar vad som kan hända när det tippar över och hat sprunget ur egoism och rädsla får ta över och spridas. 

Stefan 25 oktober 2024