Resepaus

Det är mycket jag tar för givet när livet rullar på.

Som att fundera på vart nästa resa ska gå.

När jag nu sitter nyopererad i soffan med en krycka på var sin sida om kroppen går tankarna i andra riktningar.

Men bloggen rullar på som vanligt.

Först vill jag ha sagt detta: Det är inte synd om mig.

Jag har som tusentals andra svenskar fått en ny höft. Jag har har vänner i andra länder som inte har samma chans i fall de drabbas. Jag har vänner som tvingades sluta med fotboll i unga år efter en inte alltför komplicerad knäskada. Med våra mått mätt.

Jag är privilegierad att leva i ett land där det är möjligt att ersätta en artrosdrabbad del av höften med en konstgjord som med största säkerhet kommer att fungera alldeles utmärkt.

Morfin och alvedon håller den mesta smärtan borta och jag har en fru som är lika pensionerad som jag själv och sticker till mig en kopp kaffe eller lite mat med ojämna mellanrum.

Som skrivet, det är inte synd om mig. Men en paus i det jag brukar hålla på med kan vara nyttig. Med kryckorna bredvid mig får jag perspektiv. Exempelvis när det handlar om resandet.

Jag har genom i stort sett hela livet haft möjlighet att åka i väg, även innan jag själv påverkade vart vi skulle åka. När jag var fem år flyttade vi till Spanien och bodde där i ungefär åtta månader.

Tio år senare fick jag chansen att på egen hand åka till Chicago och hälsa på min faster och hennes familj.

Som 16-åring lånade min tre år äldre brorsa och jag föräldrarnas bil och åkte på semester långt ner i Spanien.

Jag har rest en hel del i jobbet, under de tre senaste decennierna mest utanför.

Jag har haft möjligheten att se mig om i världen, har fått nära vänner på andra håll i Europa och i andra världsdelar. På senare år har det blivit allt mindre flygande. Efter pandemin tar vi oftast husbilen när vi ska utanför Göteborgs-området.

Men hela tiden har jag varit inställd på att jag vill ut igen och göra som jag alltid har kunnat göra. För jag älskar att se mig om i världen, lära mig nya saker och möta nya människor.

Sedan jag började få ont i höften för några år sedan har jag dock fått växande begränsningar. Inte så mycket i början då det mest handlade om att det tog längre tid att promenera och jag fick tänka på att jag skulle försöka hålla tillbaka haltandet.

Vi har gått i 22 nationalparker, men att åka till mer svårtillgängliga Töfsingdalen är det exempelvis inte tal om. Men radien på mitt eget geografiska universum har kortats efterhand.

För ett drygt år sedan var vi i italienska Dolomiterna och vandrade med fantastisk utsikt och ljudet från gungande koskällor i öronen.

När vi i slutet av augusti i år äntligen kom till Blå Jungfrun utanför Oskarshamn fick jag slita för att överhuvudtaget komma de cirka 3,5 kilometerna runt ön och hinna med båten tillbaka.

Efter att vi kom hem från östra Småland har jag inte ens orkat ta mig de cirka tre och en halv kilometerna fram och tillbaka till det fritidsområde vi kallar tippen.

Att uppleva hur närområdet krympte runt mig blev en nyttig erfarenhet. Jag trivs visserligen hemma, men att inte kunna gå någonstans är helt värdelöst.

Så begränsad som jag är just nu har jag aldrig varit. Kryckorna gör att jag sakta kan ta mig runt i lägenheten, med gripklon kan jag plocka upp grejer jag tappar på golvet, en dyna på köksstolen hjälper när jag ska äta.

Om det hade varit en ”vanlig” pensionärshöst, som de två tidigare efter att vi slutade jobba, hade vi förmodligen varit någonstans söderut nu.

Om det går som det brukar är jag kanske någorlunda spelklar om kanske tre månader beroende på hur jag lyckas hantera smärta och träning. Kanske kan det till och med bli en sväng med husbilen till Varberg, Halmstad eller något liknande på denna sidan årsskiftet. Med min fru vid ratten.

Men sedan blir det ett nytt break, då ska nästa reservdel in i kroppen. Högerknät ska bytas.

Till sommaren är jag kanske helt i gång igen med både höft och knä. Vi hoppas då på en riktig höstresa med massor av artiklar här på bloggen.

Och kanske vågar vi börja drömma om att återvända till Sydafrika. Vi längtar efter våra vänner i Soweto och efter att få sitta och se ut över vackra Kapstaden med en kopp kaffe i handen. Eller varför inte ta en lunch på någon av vingårdarna.

Jag har ingen bucket list, men har haft förmånen att få uppleva mycket som skulle kunna ha varit med där. Men det finns mycket kvar att upptäcka – och återupptäcka.

Vi lever i en märklig tid där egoism och brist på respekt och förståelse för andra människors villkor och liv har lett till fruktansvärda konflikter. Och så har vi hotet mot vårt klimat och vår miljö.

Vi behöver möten mellan människor som försöker förstå varandra och hitta lösningar istället för att skrika ännu högre.

Jag är så tacksam att vi i så många år har haft chansen att se oss omkring i Sverige, Europa och andra delar av världen.

Att jag just nu sitter lätt orörlig hemma i soffan är förhoppningsvis bara en liten parentes.

Förhoppningsvis kommer det inte att märkas här på vår hemsida, för vi har samlat på oss en del i ladorna – och en av oss är ju lika rörlig som vanligt.

Stefan 4 oktober 2024