Oskarshamn

Den träsnidande Döderhultarn är Oskarshamns store son.

Men staden präglas även av nyare konst; muralmålningarna som ingår i Oskarshamn Street Art (OSA).

Tillsammans med det mysiga området Besväret gav det oss en fin eftermiddag i den småländska sommarmetropolen.

Vi hade ju varit på väg till Oskarshamn flera gånger för att åka ut till nationalparken Blå Jungfrun. Men det var först i augusti som den resan blev av.

När jag hade vaskat klart efter guld i Ädelfors och var på väg till Oskarshamn funderade jag på vilka personer därifrån som jag kände till. Resultatet blev ganska skralt. Jag kom inte på fler än tvillingarna Jerry Carlsson och Conny Karlsson (jag har inte fått någon riktig förklaring till varför de stavar efternamnet olika) som var viktig på mittfältet respektive i försvaret i IFK Göteborgs Uefa-cupvinnande lag 1982. Det lag som leddes av nyss bortgångne Sven-Göran ”Svennis” Eriksson.

Oskarshamns enda världsstjärna var dock av en helt annan art. Redan när vi körde av E22:an, som går förbi Oskarshamn från norr till söder, såg vi det första tecknet på att vi hade kommit till Döderhultarns stad.

Mitt i den stora rondellen där Döderhultsvägen börjar stod ett brudpar. Framför dem stod en präst. Allt i trä, utformat på Döderhultarns karakteristiska sätt.

Men till skillnad från de små figurer han själv täljde är denna replika en gigantisk förstoring, ungefär tre meter hög. Markeringen känns tydlig: välkomna till Döderhultarns stad.

Det skulle bli mer Döderhultarn senare, men vår första anhalt var hamnen i Oskarshamn. Det var sensommar över ställplatsen där de flesta husbilarna stod med framhjulen på den ena sidan bryggan medan båtarna helt naturligt fanns på den andra.

Det var inte så där jättevarmt i luften. Men vi visste inte då att sommaren skulle fortsätta långt in i september och tog chansen att njuta av den tjugogradiga värmen i brassestolarna i lä av husbilen.

När solen började gå ner över vattnet som blev blankt då vinden slutade blåsa blev det magiskt i hamnen.

Värme och sol blev det även dagen efter när vi gick bort till Solkustturers M/S Solkust för den fantastiska utflykten till Blå Jungfrun.

När vi efter ett par dagars avstickare till Stensjö by och Västervik återvände till Oskarshamn och ställplatsen i hamnen var det för att besöka själva staden, inte bara hamnområdet.

Om vi hade följt vår första instinkt och bara följt den väg mot centrum som på kartan såg enklast ut hade vi missat stentrappan upp från hamnområdet. Men med lite mer koll av vägarna på andra sidan restaurangerna Sole Mio Pizzeria och Aidis, som bildar gräns för hamnområdet, kom vi fram till en skylt med rubriken Besväret.

Texten började med ”Välkommen till Besväret, ett kulturminnesmärkt område från tidigt 1800-tal…” och berättade lite om historien bakom området.

Det stod också att det var charmigt och det kan vi skriva under på efter att ha gått den drygt 200 meter långa Besvärsgatan. När vi gick där var det molnigt, men de färgglada trähusen med alla sina blommor lyste upp området.

Några var riktigt läckra. Precis som husen i Nora, Eksjö och Hjo då vi tog Trästadsklassikern.

Och för oss som gillar stenlagda gator var det fin upplevelse att promenera på kullerstenarna.

Promenaden var alltså inte så lång, men det tog ändå en stund att gå eftersom vi stannade på flera ställen och höjde våra mobiler och fotograferade.

De centrala delarna som vi kom upp till var inte lika imponerande. Flera affärer bredvid varandra inne i en stad har vi sett ett antal gånger. Och då det var mot slutet av augusti fanns inte heller så mycket folk att studera.

Vi fortsatte istället bort mot den fina Oskarshamns kyrka där vi gick in eftersom den var öppen. Insidan var ganska enkel men fin.

Men det var inte kyrkan som var vårt egentliga mål den här gången. Vi siktade på Döderhultarmuseet.

På vägen dit såg vi något som vi bara läst om tidigare. De stora muralmålningarna som täcker flera husgavlar. Muralmålningar, eller väggmålningar, är ju inget nytt i stora städer.

Men det är spännande med så många stora målningar i en liten stad som Oskarshamn med under 20.000 invånare.

Den som sitter längst fram i mitt eget muralminne är den av de mördade maffiabekämparna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino i Palermos hamnområde.

Men Oskarshamns Street Art är också en väldigt fräck, stationär konstform med 15 olika motiv från olika konstnärer. De föreställer allt från inlagda gurkor i en burk till springande hästar och kanotpaddling utanför Oskarshamn. 

När vi kom fram till museet bestämde vi oss direkt för att gå all in på Döderhultarn. För i de femtio kronor, med pensionärsrabatt, som vi betalade i entrén ingick även inträde till Sjöfartsmuseet med samma huvudingång.

Vi var inte många besökare. Men vi som var där gick långsamt mellan glasmontrarna. För där fanns många konstverk att beundra. De flesta var små, alla var detaljrika.

Till konstverken fanns förklarande texter vilket gjorde att vi inte saknade en guide.

Filmen om Axel Petersson, som bara kallas Döderhultarn, hade precis börjat när vi kom in i museet. Den gav oss en bra bild av konstnären själv och hans verk.

Runt två hundra verk tillverkade av den produktive konstnären finns på museet. Och varenda en har sin historia, värd att läsa. Vi läste inte allt, men tillräckligt mycket för att förstå lite av den tid Döderhultarn levde i och skildrade.

Han föddes 1868 och levde hela sitt liv i Oskarshamn. Han gnetade på med sina trägubbar, hade det tufft ekonomiskt. Men till skillnad från många andra skickliga konstnärer fick han uppleva uppskattning och berömmelse medan han levde. När han dog 1925 var han inte bara berömd i Småland och Sverige. Han var berömd i hela världen.

När vi lämnade museet var vi uppfyllda av det vi hade sett och läst. Vi gick snabbt genom centrum, passerade även på tillbakavägen genom Besväret innan vi kom fram till husbilen.

När vi morgonen efter började köra hem mot Göteborg gjorde vi ett stopp bara fem minuter från Oskarshamns centrum. Vi tyckte att det var lämpligt att avsluta med ett besök i Döderhult.

Där står traktens store son staty vid Döderhults kyrka.

Stefan 20 september 2024