Guldvaskning i Ädelfors
Under några timmar tog drömmarna om att hitta guld över
Allt är inte guld som glimmar.
Jo, i Ädelfors.
I den lilla byn utanför Vetlanda är det guld som glimmar när sanden sköljs bort ur den blå vaskpannan.
Jag vet. För under några timmar satt jag djupt koncentrerad och sökte med blicken efter det som glimmade.
Min erfarenhet av guld är inte så stor. Den inskränker sig i stort sett till ringen jag har på vänsterhandens ringfinger. Den som har suttit där sedan vi gifte oss 1978.
Och visst minns jag filmen ”Guldrushens glada dagar” där Lee Marvin tillsammans med den unge Clint Eastwood drömde om att bland alla andra guldgrävare göra det stora fyndet.
Om guldrushen i Klondike i västra Kanada i slutet på 1800-talet har jag både läst, sett och hört om.
Däremot hade jag dålig koll på Sveriges första guldgruva i Ädelfors, en och en halv mil öster om Vetlanda. Där hittades det första guldet 1737, året efter började brytningen.
Gruvan är dock stängd sedan länge eftersom det kostar mer än det smakar att fortsätta plocka upp guld ur den förhållandevis lilla guldådern.
Men det går dock alldeles utmärkt att själv testa hur det är att vaska guld i dalgången där vackra Emån passerar. För två nyfikna pensionärer på resa genom Småland var det vad som brukar kallas en no-brainer, att bara köra förbi med husbilen på väg mot Oskarshamn och Blå Jungfrun var inte aktuellt.
Ädelfors är inte stort, men där finns bland annat en folkhögskola. Och ett guld- och gruvmuseum. Att vägen genom samhället och förbi ägarfamiljen Guldströms (namnet är taget, men är från 1700-talet) anläggning heter Guldvägen känns som en självklarhet när vi närmar oss Sveriges Klondike.
En stor portal märkt med GULDVASKNING hälsade oss välkomna. Innanför fanns en parkering där det, så här mot slutet av augusti, stod flest tyska bilar. Det fanns gott om plats att ställa husbilen.
Om vi hade tänkt stanna över natten hade vi kunnat ställa oss på campingen, som ägs och drivs av guldvaskningsbolaget. Utanför en äldre husbil satt en äldre man (tänk att det är så jag numera ser på de som kanske är jämngamla med mig) i hästsvans och njöt i solen.
Vi gick runt lite på området och kände oss hemma på ett sätt som förmodligen inte alla besökare gör. För på det höga taket över vad som med många bord och bänkar såg ut som en matplats stod det Hedendomen.
Platsen är plan och förmodligen kunde man kalla den en hed. Men Hedendomen är något vi känner till hemifrån Göteborg där katolska kyrkan vid Heden heter just Hedendomen i folkmun.
Lite längre bort blev det ännu bättre. På väg mot den delen av campingen stod det Guldheden på portalen. Och ja – Guldheden ligger också i Göteborg. Jag utgår från att förklaringen är att ägarfamiljen Guldström ursprungligen kommer från vår gemensamma hemstad.
Inne i receptionen, som ligger bredvid ett litet hus märkt Golden Nugget Inn där man kan boka en stuga i området blev vi upplysta om förutsättningarna för dagens huvudaktivitet. Golden Nugget betyder förresten guldklimp.
För 495 kronor kunde vi få en snabbkurs och möjlighet att ägna eftermiddagen åt att vaska guld – med i det närmaste fångstgaranti. Och det lät ju hoppfullt.
Gummistövlarna som jag drog upp nästan till knäna ingick också. Inga små låga seglarstövlar gjorda för att vara så lite som möjligt i vägen, utan rejäla grejer. Sådana mamma köpte när jag var liten. Men utan reflexband högst upp.
Jag behövde inte vänta länge på att min instruktör skulle komma och ställa sig bakom den lilla instruktionsrännan nära de långa raderna av gummistövlar.
Hur många som är med på genomgångarna beror på hur många som står och väntar. Jag var ensam och fick därför egentid med min lärare.
Under tio minuter, kanske en kvart, hann ”Småland” berätta mycket. Ja, det är så han kallas. När jag såg lite undrande ut efter presentationen la han pliktskyldigt till Peter. Efternamnet Ekholm hittade jag dock på annat sätt.
”Småland”, som under många somrar flera gånger om dagen kört sin instruktion, var jättebra. Jag är så fascinerad och beundrande inför instruktörer och guider som drar samma berättelse gång på gång inför nya människor med så stor entusiasm.
För ”Småland” var verkligen entusiastisk och förklarande när han invigde mig i guldvaskningens hemligheter. När jag berömde honom för det sa han att han verkligen älskar att prata om guld och att han njuter varje gång en besökare får upp guldflingor.
Han började med att förklara att själva hemligheten för att få upp guld är att det är så tungt. Det hamnar på botten av vatten och ligger kvar när lättare sand och grus sköljs bort.
Han fyllde en blå, rund plastpanna med räfflor på ena sidan med sand och vatten och började sedan skaka och skölja sanden. Nästan direkt började det synas små blänkande korn på botten.
– Titta guld, sa ”Småland” och pekade på några pyttesmå blänkande flingor.
Jag kollade på mitt ringfinger och insåg att jag skulle få hålla på en stund för att få ihop till en ring.
”Småland” förklarade de olika stegen från ax till limpa… eller rättare sagt… från sand till att guldflingorna blev synliga på botten.
Han följde med till förrådet bredvid vaskningsstället där det redan satte kanske tio personer stirrande ner i vaskningsrännan medan de frenetiskt skakade sina blå pannor.
Jag fick en spann med sand och grus och en liten spade att ösa upp med. ”Småland” sa att de gör i ordning spännerna inför varje ny arbetsdag, de ser till att alla har en möjlighet att hitta guld även om de inte är lika skickliga i handlaget som ”Småland” själv.
Jag parkerade spannen vid en låg träpall. Stack ner gummistövlarna i vattnet, fyllde den blå pannan jag också hade fått av instruktören med sand och vatten.
Det hade sett så enkelt ut när den erfarne och skicklige guldvaskaren ”Småland” visade hur det skulle gå till. Men jag hade uppenbara problem med tekniken och fick vinka på hjälp några gånger innan jag begrep.
Men plötsligt satt jag där fullt fokuserad och stirrade in i sanden. Till höger hade jag några golddiggers från Tyskland som var lika koncentrerade.
Hade jag bara haft en pälsmössa med bäversvans och en fransad skinnjacka hade jag kunnat hoppa in direkt in i en nyinspelning av ”Guldrushens glada dagar”. Clintan, Lee Marvin och jag. Och guldet.
Men det blev ändå lite mer Kristina från Duvemåla och Peter Jöback. Guldet blev till sand.
När jag sköljt klart en omgång sand fanns det inte många flingor kvar på botten att suga upp med pipetten och trycka ner i provröret.
Efter kanske tre timmar hade jag dock en liten samling på botten av röret. Och jag kände mig faktiskt lite som en riktig guldvaskare. Att sandspännerna preparerats med guldflingor betydde i det läget ingenting när jag grävde guld i US… Ädelfors.
Nöjd tog jag mitt guldfyllda (nåja) rör till receptionen för den sista hanteringen under mitt livs första guldrush. Samlingen i mitt rör sköljdes några gånger, flingorna utskiljdes och sögs upp med en ny pipett och trycktes ner i ett mindre rör som jag fick ta med mig som ett minne.
Håller man det nära ögonen ser man att allt är guld som glimmar.
Låtar att ha i lurarna när man vaskar guld:
När vi gräver guld i USA – GES
Goldfinger – Shirley Bassey
Guldgrävarsången – Lapp-Lisa
Guldet blev till sand – Peter Jöback
Guld och gröna skogar – Hasse Andersson
Stefan 6 september 2024
2 Comments
bmlarsreseblogg
Undrar om det var samma ställe som Maggan och Ingemar Lillvik skrev om tidigare i år. De hade varit och vaskat guld med ett par barnbarn. Innan dess hade vi aldrig hört talas om att det funnits guld ådrar här i Sverige. Du ser ut som en riktig guldgrävare, ska det månne bli en ny karriär?? Hur som helst ser det riktigt spännande ut att få prova på en sådaa av n aktivitet.
Stefan Nilsson
Det är säkert samma ställe. Vi hade aldrig hört om det innan men Stefan hittade stället när han googlade vad vi skulle göra. Och Lillviks svarade oss nu att de hade varit där 3 gånger med sina barnbarn. Ett trevligt ställe.