Krka

Vi har tänkt att åka dit många gånger, men vi har prioriterat annat.

Men i år blev det äntligen av att vi åkte till nationalparken Krka i Kroatien. Känd för sina vattenfall och sjöar.

Krka nationalpark ligger utmed floden Krka i mellersta Dalmatien och blev nationalpark 1985.

Åker man till Kroatien som vi gjort många gånger och söker på upplevelser så finns alltid Krka med. Vi hade därför, utifrån alla bilder vi sett lite koll på att det skulle vara väldigt vackert att besöka nationalparken. Många vackra vattenfall och fina sjöar.

Vi bodde på den lilla familjecampingen Camp Marina, tre kilometer från entrén till nationalparken. Vi hade kunnat cykla men med ett trasigt batteri till elcykeln var det inget alternativ.

Campingvärden berättade dock att vi skulle kunna ta husbilen dit för där fanns gott om parkeringar.

Det stämde. I alla fall i mitten på juni när vi var där. Då fanns det gott om parkeringar på morgonen och även när vi kom tillbaka ett antal timmar senare. Men jag kan tänka mig att det kan bli fullt under semestertider.

Nåväl, vi fick parkering, köpte vår entrébiljett och fick en folder på kroatiska.

Vi såg att det stod en del folk och väntade utanför biljettkassan, vi hade dock dålig koll på vad de väntade på. Bussen in i nationalparken visade det sig. Men vi såg en skylt som det stod att det var 875 meter att gå så vi gick.

Om vi hade vetat hade vi inte gått, då hade vi tagit bussen. Men vi hade bra skor och det var lagom varmt så vi tänkte att det väl inte var så farligt att gå de där 875 meterna som det stod på skylten. Vi är ju lite envetna.

Det var en brant backe neråt för att komma till floden där nationalparkens alla vattenfall ligger. Det var torr sand och ganska stenigt och Stefan, som har det ganska jobbigt att gå med en trilskande höft och ett knä som känns ordentligt i backar, skulle så klart inte gått den vägen. Men när vi väl gått en bit och insett detta, var det inte ett alternativ att vända. Vi fortsatte neråt väldigt långsamt och försiktigt.

När vi väl kom ner på vägen som bussen kör på gick vi fram till en kvinna som stod vid en information för att fråga om bäst väg för oss.

Vi ville ju självklart uppleva det vackra men inte gå alltför långt och heller inte en för jobbig väg. Stefan kände redan på vägen ner att det var i överkant på vad han fixade.

Vi fick reda på att den vackraste vägen var en slinga där vi skulle se allt vi ville. Det var den vanligaste slingan i parken.

Om vi hade velat kunde vi ha åkt båt och vi fick flera olika alternativ för sådana utflykter. Vi pratade lite om det skulle bli vårt alternativ denna gången, men Stefan ville gärna gå så det fick bli så.

Och det var vackert. Väldigt vackert till och med.

Man gick på breda spångar utmed alla små bäckar och vattendrag och såg mängder med fisk.

En del leriga ställen fanns men också torra grusade vägar. Många sländor flög runt en och de satt och glänste i solen med vingar som verkligen skimrade i blått. Sååå vackra. Det var ljud av fåglar, syrsor och porlande vatten. De människor som liksom vi gick och njöt pratade ganska tyst. Det var bara en sådan miljö, man var tyst där man gick.

Efter ett tag kände vi oss fikasugna. När vi letade efter en plats att sätta oss och fika och äta våra mackor insåg vi att vi inte var ensamma om den tanken. Många ville fika och det var mycket folk.

Stefan satte sig på en redan ganska full bänk och jag satte mig på en spång. Vi satt alldeles vid ett av de små vattendrag som finns överallt.

Där var massor med fisk och eftersom det var mycket folk som fikade runt om, slängdes det i en massa bröd till glupska fiskar. Barnen skrattade ju förstås men vi blev mest beklämda av hur dessa fiskar skaffar sin föda där. Inte direkt den föda de ska ha.

Självklart inget vi kunde göra något åt, men det känns lite ledsamt att det får ske i en nationalpark.

När vi fikat fortsatte vi framåt i parken. Vi, som är vana vid att gå i de svenska nationalparkerna där det mesta är lugnt och rogivande, fick uppleva något helt annat. Vi fick lite av samma känsla som när vi mitt i sommaren besökte Fulufjällets nationalpark för två år sedan. Väldigt mycket folk på samma stig.

Krka nationalpark är väldigt populär, ett stort besöksmål och ligger bra till för att folk ska stanna till för att uppleva det vackra.

Det har dock kommit mycket kritik för att alltför många människor släpps in samtidigt, det är ofta fullt. Det sliter på naturen.

Förut kunde man bada vid fallen men det är numera förbjudet. Helt förståeligt, för med allt folk hade det blivit ohållbart.

När vi kommit så långt ner man kunde på vår led kom vi till en stor plats med säkert tio olika försäljningsställen av mat och dryck. Några ställen där man kunde köpa armband, hattar och muggar med nationalparkens emblem. Toaletter fanns en bit bort och där fanns massor av bord att sitta vid.

Sen skulle vi över en bro med utsikt över fallen. Den var full med folk som ville fotograferas med vacker bakgrund och som ville fotografera fallen. Det gick i snigelfart över.

Men vi gick ju själva där och tog bilder, så varför skulle inte alla göra det?

Det kändes dock inte som att vi var i en nationalpark, mer som att vi befann oss på ett väldigt vackert turistställe. De flesta gick i flipflop eller andra tofflor. Vi var inte ensamma om att gå med ordentliga skor men de flesta hade inte tänkt som vi.

Men åker man buss både ner och upp så är den vanligaste leden, som vi gick, så tillrättalagd att de flesta klarade sig utan att bli alltför leriga.

En bit av leden var tillgänglighetsanpassad så det gick att köra både rullstol och barnvagn, men det var bara en bit. Att komma upp till hållplatsen där bussen gick krävde att man gick uppför en hel del trappor. Vi stannade och drack vatten och pustade ut flera gånger.

Väl vid hållplatsen ville ju alla åka med bussen tillbaka så fort som möjligt. Bussarna körde i skytteltrafik men att stå i kö och vänta på sin tur har tydligen många svårt för.

När vi väl kom upp till husbilen igen var vi både varma och rejält trötta.

Även om det inte var en sån nationalpark vi brukar besöka och uppskatta på grund av tystnad och vacker natur, fick vi i alla fall väldigt vacker natur. Men Krka erbjuder mycket mer än det vi upplevde. 

Vi gick i fyra kilometer – där finns sammanlagt 47 kilometer vandringsleder. Dessutom finns det många fler vattenfall, sjöar och stora skogsområden.

Det var vårt första besök i en kroatisk nationalpark. I Sverige har det blivit några fler. Här kan ni läsa om vår högst personliga 10-bästalista av de 21 nationalparker vi besökt i Sverige.

Även om besöket i Krka nationalpark inte blev riktigt som vi tänkt oss, är vi är glada att vi till slut bestämde oss för att inte bara köra förbi som vi gjort tidigare.

Anette 23 juli 2024