Auschwitz-Birkenau

Det känns som att Auschwitz är ett namn som alltid har funnits i mitt medvetande.

Så är det förmodligen inte, men det har definitivt följt med genom livet som ett begrepp för den monumentala ondskan.

Vid 66 års ålder stod jag till slut vid järnvägsspåret där över en miljon människor kördes in och mördades av nazisterna.

En stund senare passerade vi även under den världsberömda skylten med texten Arbeit macht frei.

Att besöka världsarvet Auschwitz är viktigt. Men jag förstår ändå inte hur ondskan kunde explodera och bli systematisk och industriell för att så många som möjligt skulle mördas.

Auschwitz, eller Oświęcim som det heter på polska, ligger sex mil väster om Krakow. Efter att ha besökt fina Krakow och den fantastiska saltgruvan stod Auschwitz på tur.

Men att åka till ett koncentrationsläger är inte som att åka till något annat ställe. När man är ute och reser brukar man se fram mot nästa stopp och nästa och…

När det handlar om koncentrationsläger är det något helt annat. Man är inställd på att det kommer att bli obehagligt. Att besöka en plats där huvudaktiviteten var att mörda ett maximalt antal människor på så kort tid som möjligt är skrämmande, obehagligt, förkrossande och alla andra negativa adjektiv.

Vi har varit i två andra koncentrationsläger tidigare. Mauthausen, i norra Österrike, hade vi inte hört talas om innan vi kom dit första gången. Där passerade vi genom duschrum där den dödande cyklon B-gasen hade strömmat ut genom munstyckena, som fortfarande satt kvar, istället för det vatten som fångarna väntade på.

I tyska Buchenwald passerade vi bland annat genom krematoriet där ugnsluckorna stod öppna.

Båda de besöken hade fyllt oss med ett oerhört obehag över allt dödande och över hur det är möjligt att människor kan göra så mot sina medmänniskor.

Däremot har vi aldrig ångrat att vi har åkt dit. I dessa tider då det till och med dyker upp förintelseförnekare är det viktigt att uppleva och berätta för att försöka bidra till att det aldrig ska hända igen.

Att vi skulle till Auschwitz när vi åkte till Polen var därför självklart.

Vi funderade först på att låta husbilen stå på campingen i Krakow och göra som när vi var i saltgruvan, boka en tripp med både transport och guidad tur.

Men efter att ha funderat och läst om hur en del andra husbilsägare har gjort när de har besökt Auschwitz bestämde vi oss för att ta husbilen dit och parkera så nära entrén som möjligt på någon av de parkeringar vi hade läst om.

När vi kom fram till staden som heter Oświęcim var vi inställda på att bara följa pilar och stora skyltar tills vi var framme vid detta världsberömda monument.

Men så enkelt var det inte. Och eftersom våra gpser var osams om riktningen tog det en stund innan vi till slut hittade en liten skylt som visade vägen. Då visade det sig att vi hade varit väldigt nära under vårt letande.

Vi blev förvånade när vi körde in på parkeringen framför entrén och såg att det fanns gott om platser att ställa sig på. Både för bussar, personbilar och husbilar. Det var bara att betala parkering för en dag och sedan hitta en plats bredvid de övriga husbilarna.

Eftersom vi hade varit i koncentrationsläger tidigare kände vi att vi ville gå runt på egen hand istället för att följa med en guidad grupp. Gärna med en audioguide. Men eftersom vi inte visste hur det fungerade gick jag till biljettkontoret för att få svar.

– Visst kan ni gå runt på egen hand, upplyste den unga kvinnan i biljettkassan. Men då får ni vänta till klockan fyra, innan dess måste man vara med på en guidad tur för att komma in. Efter klockan fyra kostar det förresten inget att gå in.

Eftersom klockan var strax före klockan tolv behövde vi fundera en stund innan vi bestämde oss.

Men kvinnan bakom disken löste ”problemet” när hon föreslog att vi först kunde ta shuttlebussen till Birkenau, den andra delen av det gigantiska område som utgör koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.

Bussen dit kostade inget, det fanns heller ingen inträdeskostnad i Birkenau. Men kvinnan i kassan gav oss ändå en biljett för att visa upp i bussen, vid entrén till Birkenau och så småningom när vi skulle in i själva Auschwitz.

Bussarna gick ungefär en gång i kvarten. Och det tog kanske tio minuter innan vi kunde kliva ur framför en välbekant syn: den väldiga porten in till Birkenau. Porten som vi har sett så många gånger på bild när det handlat om koncentrationsläger.

Jag hade tidigare inte reflekterat över att det är porten in till Birkenau, har alltid tänkt den som ingången till Auschwitz. Men det spelar egentligen ingen roll eftersom områdena med olika namn hänger ihop.

Innan vi gick in på själva området ville jag ta bilden på porten. En bild där man ser hur de spikraka järnvägsspåren ledde rakt in i helvetet. Spåren som under andra världskriget trafikerades med till synes ändlösa rader av tågvagnar fyllda med dödsdömda människor.

Över en miljon människor dog i Auschwitz-Birkenau. De flesta transporterades som boskap med tåg genom den port jag stod och betraktade. En skolklass fotograferades på spåret, jag fick vänta på att få ett tomt spår för den bild jag ville ha.

När jag stod där försökte jag sätta mig in i hur det var när porten öppnades för det ena tåget efter det andra, men lyckades inte. Det var alltför overkligt.

Vi visade vår gratisbiljett och gick in på själva området. Gick fram mot det taggtrådsförsedda staketet. Med regelbundna mellanrum finns de upphöjda vaktposteringar där beväpnade vakter höll koll på fångarna och avlossade skott när någon tyckte att så behövdes.

På det stora Birkenauområdet finns inte så många byggnader kvar. När den sovjetiska armén närmade sig österifrån 1945 började de tyska ockupanterna förstöra så mycket som möjligt för att spåren av ett av världshistoriens största brott skulle döljas.

Många tunna skorstenar i tegel står kvar där det tidigare fanns byggnader.

Några hus finns också kvar. Inne i dem kan man se hur extremt trångt fångarna förvarades. De flesta i väntan på att föras till någon av gaskamrarna längst bort på området.

Vi återvände till järnvägsspåret och följde det djupare in. Olika grupper gick runt med tolkar, som översatte till många olika språk.

En bit in på området kom vi till platsen där fångarna värderades och separerades. De som verkade starka togs ut till arbete och fick leva, åtminstone ett tag till.

Ungefär 75 procent sorterades bort direkt för att mördas. De flesta kvinnorna, barnen och äldre – de som inte dög som arbetskraft – fick sin dödsdom direkt när tåget stannade inne i lägret.

Längst in i Birkenau-delen finns minnesmonument och färska blommor. På var sin sida om det stora monumentet ligger ett raserat krematorium.

På det ena kan man fortfarande se nedgången till gaskammaren, därefter fanns ugnarna.

Människorna vi mötte såg ut som vi kände oss. Sorgsna, vilsna, oförstående. Inga leenden, inga skratt. Men här och där tårar.

På vägen tillbaka till porten gick vi in i fler hus. Det fanns skyltar där det berättades om vilken kategori människor som hade funnits i de olika husen.

Vi tog bussen tillbaka till husbilen. Medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra drack vi kaffe och åt några mackor. Vi pratade om vad vi hade varit med om, tänkte att vi kanske hade varit med om det värsta. Men vi ville ändå gå in i själva Auschwitz.

Det började med en lång gång och sedan skyltar med berättelser och bilder. Fruktansvärda berättelser, otäcka bilder.

Men det var efter att vi hade gått under Arbeit macht frei-skylten som det började krypa in under skinnet på riktigt.

Just vid skylten stod en ung man och tog en selfie. Det var enda gången under timmarna vi var i Auschwitz-Birkenau som vi såg någon ta en selfie. I ondskans högborg har man annat att tänka på än att själv fastna på bild.

De olika tegelbyggnaderna var indelade i olika sektioner där olika slags grymheter utspelade sig.

I vissa byggnader bodde fångar, i vissa fanns sjuka fångar som skulle forslas bort för att avrättas, i andra fanns SS-folket och så vidare.

Mellan ett par hus fanns dödsväggen, platsen där SS ställde upp fångar och sköt dem.

I en del hus vi gick in fanns rader av bilder på personer som avrättats på området. Barn, kvinnor och män. En del glada, en del sorgsna. Olika nationaliteter. De flesta judar.

Namn, ålder och bakgrund. Rad efter rad med ansikten. Vanliga människor som berövats allt och till slut livet när Hitler och hans nazister bestämt sig för att utrota alla judar som en del i sin jakt på herravälde. Vi stod bredvid gråtande människor som såg samma bilder som vi.

Här och där stötte vi på namnet Josef Mengele, Auschwitz chefsläkare. Dödsängeln. Mannen som ledde de medicinska experimenten på fångarna.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde till synes helt vanliga människor med familj och vanliga jobb förvandlas till cyniska, dödsmaskiner som bara lydde order?

Jag funderar på den avhumanisering jag upplever i Sverige och övriga Europa i dag, när barn och ungdomar, födda och uppväxta i Sverige, utvisas till länder där de aldrig har varit. När rädsla och hat ersätter empati, värdighet och medmänsklighet och får oss att göra saker som vi överhuvudtaget inte skulle ha funderat på för några år sedan.

När tippade det över i Tyskland? Har vi lärt oss något av historien? Hur bemöter jag mina medmänniskor?

Vi gick in i ytterligare några hus på Auschwitz. Vid några tillfällen kände jag att jag inte orkade ta in mer av mänsklig grymhet utan gick ut och satte mig och andades frisk luft.

När jag gick in i husen där proteser och skor och annat från offer förvarades satt Anette på trappan utanför.

Vi gick tysta mot utgången. Upplevelsen var brutal – men ändå viktig.

När vi satte oss i husbilen och fortsatte på resan mot Kroatien kände vi återigen hur priviligierade vi är som har fått växa upp och leva i ett land utan krig och dödsläger.

Låt oss ta hand om varandra och motverka rasism, främlingsfientlighet och hat.

Stefan 28 juni 2024