Krakows saltgruva

Salt finns i det havsvatten vi badar i på somrarna.

Mat utan tillräckligt med salt kan vara smaklös.

Men att salt också är ett utmärkt material att använda för att skapa konst, gångvägar och väggar var åtminstone nytt för oss.

Det lärde vi oss på över hundra meters djup i en saltgruva utanför Krakow.

Vi fick rekommendationer innan vi åkte hemifrån. För skulle vi åka till södra Polen – och det måste man när man reser runt i landet – var saltgruvan i Krakow (egentligen en dryg mil utanför i den betydligt mindre staden Wieliczka) ett måste. Min gode vän Samuel sträckte sig till och med så långt att han sa att det var det häftigaste han hade sett i Europa.

Förväntningarna var hyfsat höga när vi stod vid bensinstationen utanför camping Adam och väntade på att bli upplockade av Travelmine, företaget som vi hade bokat utflykten med.

Vi hade funderat på att ta oss till gruvan på egen hand med en förhoppning om att kunna promenera i underjorden lite för oss själva med hjälp av en audioguide. Men efter att ha rådfrågat folk i campingreceptionen och läst på nätet bestämde vi oss för att köpa ett helt kit: upphämtning där vi bodde plus guideledd vandring under jord.

Vi fick betala 270 zloty per person, vilket motsvarade ungefär 725 kronor.

Den trevligs, engelsktalande chauffören Lucas med en niositsig blå Ford kom och hämtade oss på överenskommen tid och körde sen runt i Krakow och plockade upp sex personer till.

Alldeles innan vi var framme vid gruvan passerade vi flera parkeringsplatser. Och när vi såg ett antal husbilar på en parkering pratade vi om att vi kanske ändå skulle ha tagit husbilen.

Vi kom fram ungefär en halvtimma innan vi skulle ner och, nyfiken som jag är, gick jag till biljettkassan och kollade priserna. Det högg lite i snåltarmen när jag såg att en vanlig biljett kostade 134 zloty (360 kronor) och för oss som pensionärer 112 zloty (300).

Men – och detta är ett stort men – eftersom man inte får gå omkring själv i gruvan utan måste vara med i en grupp ledd av en guide gick det inte att säga när vi skulle ha kommit ner. Det kunde bli en väntan på flera timmar eftersom de organiserade grupperna, som den vi ingick i, gick före.

Dessutom behövde vi inte bekymra oss för vare sig transport dit eller tillbaka till campingen. Vi gick mot samlingspunkten och det första mötet med vår guide Patricia – en trevlig kvinna fylld av humor – övertygade om att vi hade gjort rätt även om det var ett klart dyrare alternativ.

Medan vi väntade på vår tur att gå ner i gruvan stod vi och log lite åt gubbarna som stod i kortbyxor med t-shirt eller linne och flippflopp alternativt foppatofflor på fötterna.

Amatörer. Alla som har varit i en gruva, typ Falu koppargruva, eller har bergvärme vet att det är ungefär åtta grader  i underjorden. Vi var väldigt nöjda med att ha förberett oss väl med långbyxor, jacka och en fleecetröja om det behövdes.

Lite fundersamma blev vi när guide-Patricia inte var speciellt påpälsad, hon hade bara kjol och en kort jacka. Men gubbarna som såg ut att komma direkt från stranden skulle ju ändå få huttra var vi övertygade om.

Vi var inställda på att åka hiss när dörren öppnades efter att den föregående gruppen hade försvunnit nedåt. Men det visade sig att den första övningen innehöll ungefär 400 steg i en trätrappa. Stundtals i stillastående kö eftersom barnen i gruppen före tyckte det var häftigt att stå och titta både uppåt och neråt i drygt hundra meter trappschakt.

Patricia hade frågat om någon i gruppen tyckte att det kunde vara obehagligt att gå mer än hundra meter rakt ner på en trappa. Hon uppskattade inte riktigt när en kvinna sa ja, för att snabbt säga att hon bara skojade

För den relativt trånga trätrappan är inget för den som har anlag för klaustrofobi.

När vi väl kom ner blev det till att först gå i några gångar. Vi gick en bit till där Patricia stod vid en dörr som öppnades först när sista kvinna – eller siste man – hade stängt dörren till öppningen som vi hade passerat strax före.

Tidigt stod det klart att det var tur att chauffören hade fått oss att lämna ryggsäcken med extrakläderna i bilen. För det var inte alls kallt. Jag började bli avundsjuk på gubbarna som hade kortbyxor.

Jag frågade Patricia varför det var så varmt. Hon svarade att det alltid var 15–17 grader (som på en vanlig svensk midsommarafton) där nere, för tillsammans med ventilationens friska luft distribuerades även varmluft.

En ursäkt till gubbarna i kortbyxor och linne hade varit på sin plats. Men det fick räcka med skammen.

På väg genom de första gångarna stannade Patricia och började prata om saltet, själva anledningen till att vi var där nere och att Unesco 1978 utsåg Krakows saltgruvor till ett av de ursprungliga tolv världsarven.

Hon berättade att gångarna var uthuggna ur salt, att det därmed var salt på väggar och tak.

När vi spontant sträckte fingrarna mot just tunnelväggar och tak och förde fingret mot munnen för att kolla om det verkligen var salt kom Patricia med en lite brasklapp. Hon uppmanade oss att vänta en liten stund med provsmakningen. För det var förmodligen fler av gruvans 1,2 miljoner årliga besökare som testade just här där det var lätt att komma åt.

Fingrar drogs tillbaka, men sträcktes återigen uppåt när det blev öppnare och högre i tak. Det var svårt att låta bli. För att detta svarta, här och där med lite blänk av kristaller, verkligen var salt var svårt att ta in. Först när vi stötte på det nybildade, ständigt ”växande” popcornliknande saltet i taket insåg även min tröga hjärna att det faktiskt var salt. Det smakade så, dessutom.

Att gå mellan saltväggar och under salttak var på sätt och vis stort nog. Men när vi började komma in i de olika salarna klev vi upp några saltnivåer till.

Patricia visade utrustningen som användes en gång i tiden av de gamla gruvarbetarna för att lyfta de stora saltblocken, som kunde väga upp till 500–600 kilo. I början fanns bara män som jobbade där nere, men så småningom började de använda hästar för att dra de tjocka tamparna genom blocken.

Till skillnad från gruvarbetarna, som varje dag tog sig upp de 100–130 meterna ur gruvan släpande på uppskattningsvis 20 kilo salt per skalle, bodde hästarna i gruvan. Om de väl hade kommit ner, kom de aldrig därifrån.

Patricia berättade dock om att hästarna hade det bra. De togs väl omhand, fick hela tiden mat och färskt vatten och fick vila ordentligt mellan arbetspassen.

När jag nån gång då och har hört talas om saltgruvor någonstans i världen har jag inte reflekterat så mycket mer än att jag har trott att det var någon form av straffarbete som kriminella eller meningsmotståndare tvingades till.

När jag frågade Patricia om det var så i deras gruva svarade hon snabbt ”nej, nej”. Ingen tvingades ner i gruvan. Alla jobbade där frivilligt med en bra lön och förmåner.

Men när vi gick där nere insåg vi ändå hur slitsamt det måste ha varit på den tiden då gruvgångarna inte lystes upp med elektriskt ljus utan bara med facklor.

Vi gick vidare in i fler hallar där vi fick se mer om hur det gick till när saltet bröts. Vi kom också till ett par dammar där salthalten var runt 30 procent, enligt Patricia. Där var det omöjligt att drunkna. Men en kallsup med 30-procentig salthalt i vattnet var heller inte att leka med.

Under andra världskriget bestämde sig tyskarna för att använda gruvorna för förvaring och produktion av krigsmaterial, då fanns det även en eller flera båtar på de underjordiska vattendragen. Men en olycka satte stopp för den delen.

I gångarna finns massor av figurer, naturligtvis tillverkade i salt. Snövit och hennes sju dvärgar är exempelvis förevigade där nere. Och självklart finns där även gamla kungar och annat fint folk.

Efter en dryg timma, hela rundvandringen tog drygt två timmar, kom vi till en stor öppen hall där det även fanns annat material än salt. Höjden i taket och alla besökare gjorde att det stora rummet hade kraftiga trästöttar (trät håller sig i den saltmättade luften) men även andra säkringar uppe i taket. Precis som i alla andra rum där det behövdes för att inte riskera något.

I den stora hallen fanns både en liten souveniraffär och en möjlighet till att köpa något lätt att äta eller dricka. Många tog istället raka vägen till toaletterna.

Det mesta var fantastiskt där nere, men frågan är om inte kyrkorna var det häftigaste. Redan när vi kom in i den första kyrkan häpnade vi av saltkonst och hantverk.

Men när vi kom till den tredje kyrksalen, den största, häpnade vi. Dit kan man gå på gudstjänst eller konsert, en del väljer att gifta sig där inne.

Den stora saltkyrkan i underjorden är enorm och full av utsmyckningar.

Den breda trappan ner är naturligtvis i salt precis som tavlan/skulpturen där Josef leder åsnan där Maria sitter med det nyfödda Jesus-barnet i famnen.

Eller en saltversion av Leonardo da Vincis världsberömda verk ”Den sista måltiden”.

I den stora kyrkan fick vi egentid av Patricia. Och det var helt otroligt att gå runt och se alla konstverk, till och med kristallkronorna i taket bestod till en del av saltkristaller.

All konst är tillverkad av tidigare gruvarbetare, en av dem är fortfarande i livet. En annan fick en konstutbildning efter att först ha gjort konst i kyrkan.

Med minnet av den fantastiska kyrkan närmast i minnet gick vi mot utgången och passerade den största saltsjön i underjorden.

Strax innan vi skulle gå den sista biten till hissen kom vi ner som djupast, 135 meter. På väg mot hissen upp till ytan passerade vi genom ett par stora restauranger där man kunde äta god mat, fortfarande under jord.

Brytningen i gruvan upphörde 1996, men ungefär 300 gruvarbetare jobbar fortfarande där för att vårda den och se till att sådana som vi kan få besöka den fantastiska värld som finns under ytan.

Åker du till Polen, planera in ett besök i Krakows saltgruva. Är du i närheten av Krakow måste du ta dig dit.

Stefan 21 juni 2024