Naxos

Säg Naxos och de allra flesta tänker på den grekiska ön.

Men Naxos finns även på östra Sicilien, vid havet alldeles nedanför vulkanen Etna.

Redan de gamla grekerna kom dit och grundade staden år 734 – före Kristus. Många av dagens turister tar gärna en sväng till statyn som befäster vänskapen mellan Naxos i Italien respektive Grekland.

När vi i slutet av september förra året svängde söderut efter att ha kommit med färjan över Messinasundet var siktet inställt på Taormina, staden på berget ungefär fem mil från hamnen i Messina. Men då vi inte hittade någon camping eller ställplats vid havet nedanför Taormina fortsatte vi åt söder.

Vi passerade genom Naxos innan vi svängde ner mot havet och kom till camping Almoetia, där vi parkerade husbilen.

Det fanns gott om plats, men det är lätt att föreställa sig hur fullt det kan vara där under högsäsong.

När vi gick ut på vägen utanför campingen kunde vi se var vulkanen Etna låg. Eftersom det mestadels var molnigt under dagarna vi var där såg vi bara basen på Etna, vi får hoppas att vi kan se spetsen på 3357 meter en annan gång. När solen skiner.

Vi bodde alltså lite utanför Naxos som är ännu en av Siciliens många turistorter med massor av hotellsängar, barer och restauranger. En del säger Giardini-Naxos, som är det officiella namnet på de två städerna som vuxit ihop till en. Men många nöjer sig med att bara använda Naxos.

När vi åkte upp till Taormina tog vi bussen och det var vi tacksamma för efter att ha åkt upp på den branta vägen. Det kunde ha blivit samma buss även in till Naxos, den gick bara några hundra meter från campingen och stannade vid ingången på vägen hem.

Men med bara en halv mil in till centrum fick det bli cykel. Lättrampat på mestadels plan mark. Det blir ju inte trögare av att vi har elcyklar. Tyvärr fick jag cykla in ensam eftersom Anette just den dagen var lite krasslig.

Jag hade sett fram mot en fin cykeltur utefter havet, men någon sådan väg fanns inte från trakterna av campingen. Jag fick trampa närmare E45:an, som går i nordsydlig riktning, innan jag kunde vända Etna ryggen och göra en nittiograders sväng för att komma till de centrala delarna.

Jag har sett att det finns de som inte tycker att Naxos är så mycket att ha, att där bara finns en massa turister och ingen plats på sommaren.

Om det vet jag inte så mycket, för när jag trampade runt i septembervärmen var det inte så mycket folk där. Visst fanns där spridda skurar av människor på den långa, lockande stranden. Men så många var det inte. Jag hade fått plats – om jag inte hade valt att vänta med badet tills jag kom tillbaka till campingen.

Redan innan vi åkte till Naxos fastnade jag för den grekiska klangen i namnet och läste på så att jag hade lite hum om den grekiska kopplingen. Det var därför naturligt att först sikta på platsen där de första grekiska fötterna trampade siciliansk mark.

Statyn av Nike, den grekiska mytologins segergudinna, syns på långt håll. Grekiska kolonier fanns på många håll på Sicilien, men den första fanns just här.

De första grekerna kom dit från sitt Naxos år 734 före Kristus och grundade då en stad som raserades drygt tre hundra år senare när tyrannen från Syrakusa, elva mil söderut, skickade upp sina soldater för att förslava befolkningen och förstöra staden.

Naxos har alltså en lång historia, men staden har förändrats kraftigt under senare år då det mesta numera handlar om turism.

När jag kollat på och läst vid statyn gick jag tillbaka till cykeln och trampade utefter stranden in mot staden.

Det var trångt, inte speciellt cykelvänligt – om man inte gjorde som jag och använde den breda trottoaren här och där. Jag stannade till flera gånger för att ta lite bilder. På en del av dom fastnade även Taormina med sin stora grekiska teater.

När jag tittade uppåt blev jag ännu mer sugen på att åka upp till den lilla bergsbyn Castelmola som verkligen ligger på en bergstopp. Men det får bli nästa gång.

När jag cyklade mellan den första husraden och havet konstaterade jag att husen var fräcka med sina färger och utsmyckningsdetaljer.

Ett annat givet mål under cykelfärden var den speciella kyrkan, Santa Maria-kyrkan,  mitt i stan som jag hade fått tips om våra kompisar Martin och Carina, som vi träffade då och då under våra sju veckor i Italien. Kyrkan är speciell, själva kyrktornet ser ut som en upp-och-ner-vänd glasstrut.

Spetsen påminde på sätt och vis om kyrkan som vi hade sett i Alberobello några veckor tidigare. Och när vi några dagar senare kom till Syrakusa såg vi återigen en kyrka med väldigt hög och konisk spets.

I Naxos finns naturligtvis mycket mer att se, bland annat historiska lämningar. Men jag visste att vi skulle se så mycket mer sådant under de kommande dagarna att jag avstod.

Regnet började droppa lite lätt när jag trampade tillbaka till campingen. Jag kikade mot Etna med förhoppningen att trots allt se lite mer av den världsberömda, aktiva vulkanen. Men den höll sig gömd bland molnen.

Stefan 26 mars 2024