Positano

Vi var egentligen ganska mätta på upplevelser.

Men det är svårt att köra förbi Amalfikusten.

Det fick bli ett stopp i Sorrento med en dagsutflykt till fina Positano.

Amalfikusten fanns med på vår ursprungliga lista över ställen vi funderade på att besöka när vi gav oss i väg på sensommaren förra året. Men det var inte självklart. Dels hade vi varit där tidigare, dels skulle det i så fall bli i slutet av vår resa när vi redan hade samlat på oss massor av upplevelser.

Vi hade kört på östsidan av den italienska stöveln. Besökt bland annat Vieste, Gallipoli, Alberobello, Matera och kollat in den italienska klacken. Vi hade kört Sicilien runt.

Men när vi lämnade Tropea för att börja köra norrut hade vi ändå svårt att släppa tankarna på den världsberömda Sorrentohalvön. Och vi fungerar på det sättet att när vi väl börjat prata om att åka någonstans har vi egentligen redan bestämt oss.

När vi var där förra gången på sommaren 2011 drog vi husvagnen. Då ställde vi den först nedanför Pompeji, alldeles öster om Neapel, för att ta bilen och köra runt och titta efter bästa campingplatsen att tillbringa några dagar på.

Efter att ha kört i snigelfart runt hela halvön insåg vi att det här var ett ställe som inte lämpade sig så bra för bilkörning. Det var väldigt trångt, massor av trafik – och nästan helt omöjligt att hitta en parkering för den som inte hade hyrt ett ställe att bo på.

När vi en och en halv vecka in i oktober 2023 närmade oss från söder hade vi inga tankar på att försöka köra husbilen runt, även om det var vad en av våra gpser ihärdigt försökte få oss att göra. Vi hade bestämt oss för att ställa oss på Camping Village, i väster utkant av staden Sorrento.

Det var inte helt enkelt att ta sig dit heller med husbilen, men med lite tålamod, högerhanden låst på växelspaken och fötterna på pedalerna löste det sig. Och vi behövde inte fälla in backspeglarna.

På campingen möttes vi en vidunderlig utsikt över bukten vid Sorrento. Utsikten var dock lite begränsad eftersom det var både molnigt och lite disigt. Men som vanligt var det svårt att välja det väder som passade oss bäst.

Nästa dag gick vi den korta sträckan, på den väldigt trånga och vältrafikerade vägen utan trottoarer, till busshållplatsen där vi klev på bussen som tog oss till järnvägsstationen som också är busstation.

Strax innan vi skulle kliva på bussen var det fortfarande öppet om vi skulle åka till Positano eller till Amalfi, som ligger längre bort. När vi såg hur mycket folk det var som skulle åka buss, trots att högsommaren låg bakom oss, bestämde vi oss för Positano, som är en del av världsarvet Amalfikusten. Vi hade varit på båda ställena tidigare och tyckte att det inte spelade någon större roll eftersom båda har sin charm.

Det var stundtals hisnande utsikt genom bussfönstret. Vägen går högt upp, bergsluttningarna ner mot det azurblå havet är på många ställen väldigt branta.

När vi kom fram till Positano klev vi av bussen långt ovanför havet, för det är där bussen går. Det finns ingen direkt strandväg. Men själva centrum, åtminstone den del som vi turister söker, finns nere vid och i närheten av stranden. Det var bara att börja gå på de branta, slingriga gatorna eller ta en kortare väg via de väldigt branta trapporna.

Om solen hade varit framme hade upplevelsen förmodligen varit ännu häftigare, men det räckte gott som det var. För Positano ligger väldigt vackert. Att med blicken över staden, stranden och havet ta sig neråt är riktigt läckert.

Under den sista delen av promenaden passerade vi en mängd butiker. Ingen av oss var ute efter att handla. Om vi hade varit det hade vi blivit minst sagt avskräckta av prislapparna på kläder och annat.

När vi satte oss på Ristorante La Pergola och beställde var sin cappuccino och croissant insåg vi att det var det dyraste stället dittills under drygt sex veckor i Italien. Positano är vackert, populärt och dyrt. Det kostar att ligga på topp.

När vi är på semester brukar vi inte klaga på att det är dyrt. Vi är privilegierade som har möjlighet att ta oss till olika länder, att komma någonstans och räkna varje cent när vi handlar, fikar eller äter skulle förstöra semesterupplevelsen. Då är det bättre att avstå och/eller åka någonstans. Men i Positano var det dyrt.

Vi gick runt en stund. Tog oss en bit upp från själva strandområdet för att äta lunch innan vi gick tillbaka ner mot stranden för att breda ut handdukarna och lägga oss på den mörka sanden på världsberömda Positano Beach.

Molntäcket började spricka upp, när det var dags att ta ett bad började det bli lite trångt mellan handdukarna.

För den som ville ha egentid på egenplats i organiserad form var det bara att betala för en av de solsängar som stod i spikraka rader på stranden.

Medan vi satt på stranden såg vi den ena passagerarbåten efter den andra komma och lämna respektive ta ombord massor av människor som kom eller skulle åka någon annanstans utefter kusten. Vad vi inte visste då var att det även för vår del kunde ha varit ett bra alternativ att åka båt tillbaka till Sorrento.

Eftersom det var en lång promenad uppför branta vägar till bussen bestämde vi oss för att inte stanna så länge. Redan vid halv fyra började vi gå. Till att börja med undvek vi trapporna, siktade på att istället gå lite längre för att spara knän och höfter.

Vi passerade folk som satt och åt på restauranger med fantastisk utsikt över Positano och havet.

Och vi gick förbi välkända Grotta di Fornillo med de små husen i berget.

När vi tyckte att vi kom ur kurs kollade vi på google maps och Apples kartapp, men ingen av dem var hundraprocentig när det gällde att hitta den bästa gångvägen.

Vi fick kämpa oss uppåt. Det blev en och annan mycket brant trappa som fick pulsen att om inte rusa så i alla fall slå snabbt. Vi var minst sagt nöjda när vi äntligen, efter mer än en timmas promenerande, kom till busshållplatsen. 

Inte den vi hade stigit av vid tidigare på dagen, men en busshållplats var det. Att det dessutom var rätt busshållplats fick vi bekräftat av en ung man i neonfärgad väst. Hans uppgift var att hålla undan trafiken när bussen kom.

Efter kanske en halvtimmes väntan såg vi på långt håll att bussen kom. Vi stod vid vägen, väntade och såg på den närmast rakt framifrån. När vi väntade på att den skulle stanna körde den bara förbi. Killen i västen ryckte på axlarna, satte sig på sin moppe och körde iväg.

Vi fattade ingenting och bestämde oss för att gå tillbaka mot den hållplats där vi hade hoppat av när vi kom. När vi kom dit stod där massor av folk och väntade, det började smyga sig på en fundering om alla verkligen skulle få plats. 

Den funderingen behövde vi aldrig testa när vi en bra stund senare såg bussen komma. För inte heller den stannade. Det stod inget på skylten långt fram, men en engelskspråkig kvinna vi pratade med sa att den också var full. Och när bussarna är fulla stannar de inte, ofta utan besked om varför.

Några i kön började snegla mot en taxi på andra sidan gatan. Vi bestämde oss för att fråga några om de ville dela på en taxi i fall vi skulle missa även nästa buss. Men nästa buss stannade. Vi såg till att ha en bra position i fall vi skulle få en chans att komma ombord. Och jag behövde verkligen sitta med en artroshöft som blev allt tröttare.

Vi kom med och fick åka med en busschaufför som inte hade några problem med att hålla farten uppe. Det gick fort i svängarna trots att det var smalt på vägen och brant nedanför. Det hördes en del mer eller mindre behärskade rop, det andades ut flitigt efter att vi klarat ännu en sväng.

När vi närmade oss Sorrento blev trafiken tätare och därmed lugnare. Att till slut kliva av vid busstationen för att vänta på den buss som skulle ta oss tillbaka närmare campingen var en befrielse.

Vid busshållplatsen gick vi fram till en man som satt innanför en glasruta med en liten öppning och frågade vilken buss vi skulle ta åt det håll där vi bodde. Han gav oss bussens nummer, pekade var vi skulle stå och sa hur dags den skulle gå.

Återigen blev det en lång väntan. Men till slut såg vi en buss med det numret och beredde oss på att den skulle stanna – men det gjorde den inte. Vi stod på en busshållplats, tittade på busschauffören – som inte stannade. Vi skulle ha klivit ut i gatan och vinkat, det borde vi ha känt till, sa mannen innanför glasrutan innan han drog ner persiennen och stängde butiken.

Vi valde då att inte vänta på nästa buss, gick istället genom Sorrento till den plats där vi visste att shuttlebussen tillbaka till campingen gick.

Det var inte utan en viss frustration vi återvände till campingen sent på kvällen.

Stefan 8 mars 2024