Skallkroken

Skallkroken är en väldigt omtyckt ställplats.

Några meter från havskanten, nära till naturreservat med fina vandringsmöjligheter.

Det är en sommarfavorit för många.

Men vårt premiärbesök skedde när det var snö och is.

Det finns en del ställplatser både i Sverige och utomlands som ofta nämns på bloggar och i inlägg och kommentarer på Facebook och Instagram. I norra Halland finns exempelvis Bua med 38 platser vid vatten och vandringsleder.

Skallkroken längre ner i Halland, en dryg mil ovanför Halmstad, är en annan. Men den är betydligt mindre, har bara tio platser.

Vi var på väg dit i våras, men en annalkande storm fick oss att köra hemåt istället.

Nu ansåg vi att det var dags att åka dit och se om Skallkrokens ställplats och dess omgivningar är så fina som så många tycker. När det är varmare ute behöver man ofta boka en plats i förhand, men vi antog att vi skulle bli ganska ensamma en kylslagen fredag i januari och körde dit utan reservation.

Den sista biten ner till småbåtshamnen där ställplatsen finns är en backe. När vi rullade ner på våra dubbade däck låg ett tunt lager snö på vägen. Jag reflekterade kort över att det kanske kunde bli halt att ta sig upp när vi skulle köra därifrån om det kom mer snö eller lite av det regn som fanns i väderprognoserna. Men dubbarna, snökedjorna i garaget och att vi inte hade bråttom gjorde att det kändes lugnt

Vårt antagande om befintliga platser stämde. Under de två nätter vi stod där var vi som mest tre husbilar.

När vi hade parkerat med fronten mot havet var det inte många meter till vattnet. Med moln på himlen och någon minusgrad och snö i luften fick vi nöja oss med att fantisera om hur läckert det måste vara att stå där på sommaren och se solen sjunka ner i havet.

Utsikten mot havet försvann den här gången när vi drog masatäcket över framrutan och bildörrarna för att bli av med kallraset.

Vi hade bestämt oss för att utforska området till fots, för där finns en del gångstigar. Eftersom vi kom på eftermiddagen valde vi en kortare promenad upp genom träden på Skallberget, eller Skallen som den också kallas.

Det låg lite snö på stigen. När vi efter några hundra meters promenad kom ut på en isbelagd, asfalterad väg insåg vi att det är bra att vi inte har någon broddskam. För broddarna som vi satt fast på våra hälar gjorde nytta när vi gick på isfläckarna. På väg tillbaka gick vi genom en del av samhället Haverdal på väg tillbaka till ställplatsen.

Dagen efter tog vi en längre promenad. Vi gick norrut, in Haverdals naturreservat som går utefter havet.

Vi passerade staket och gick genom grindar som under sommarhalvåret ser till att fåren som finns där då håller sig mellan havet, begränsat av den långa sandstranden, och staketet.

Där finns också några så kallade färister där bilar kan köra över och människor gå medan det är alltför besvärligt för djur att promenera över de liggande metallrören, vilket gör att de har samma funktion för djuren som de stängda grindarna.

På några ställen fanns också varningsmärken med en påminnelse om att det kan finnas lösgående djur i naturreservatet.

Eftersom det var snö och halt tog vi inte leden utefter havet, men vi såg andra som gjorde det. En del gick så långt att vi inte såg dem längre. Vid havet såg vi också något som vi har vant oss vid hemma i Fiskebäck, vinterbadare. Eller åretruntbadare som jag har fått påpekat för mig är ett mer relevant uttryck.

Vi fortsatte med samma tänk som dagen före; tänkte på hur vackert och mysigt det måste vara att gå där när det är sommar. Ryggsäck på och badkläder intill termosen, så får det bli nån gång framöver.

På väg tillbaka tog vi delvis en annan väg än dagen före. Vi gick återigen på gatorna mellan husen, det såg ut att vara omväxlande sommarstugor och åretruntboende. Men istället för att följa vägen mot ställplatsen svängde vi av vid en skylt där det stod utsiktsplats och gick mot toppen av Skallen.

En liten bit in bland träden fanns vad som såg ut som en jordkällare utan mat men med julpyntsliknande utsmyckning. Nyfiken som jag är gick jag dit och kikade och såg även den inbrända texten som någon hade skaldat och ställt vid ingången:

”När du går i vår sal gör du det av eget val

Räds ej jätte, räds ej dvärg här på vårt Skalleberg

Så kom och stick in näsan hit, du kanske väcker vår flit”

Jag lät bli att följa uppmaningen, tyckte att folket runt omkring förtjänade lite vila. Det var ju ändå lördag.

På väg mot utsiktsplatsen såg vi det som tidigare varit ett stenbrott, varifrån det uthuggna berget bland annat exporterades som gatsten till Danmark. En stenformation såg ut som en mindre variant av den berömda Lapporten, som vi såg när vi körde från Kiruna via Abisko och Riksgränsen till Norge 2021.

Uppe på utsiktsplatsen möttes vi av en magnifik utsikt ut över havet. Vi kunde välja mellan att sitta på bänkar eller på en handhuggen stol för att njuta av den. Det var molnigt och mitt på dagen, därför ingen solnedgång i sikte. Men det var lätt att förstå vilken höjdare det måste vara att sitta där och se en dalande sol över ett blankt hav på sommaren.

Trots de tunga molnen på himlen var det bra sikt där uppe. I söder såg vi Hallands väderö, i norr Falkenberg. När det är riktigt bra sikt ska man kunna se ända till Kullen i nere i Skåne.

När vi kom tillbaka ner till havsnivån fortsatte vi på bryggan och gick längst ut i den lilla hamnen.

Inne i hamnen visar skyltar att man inte får bada där, badstegarna på utsidan markerar var man kan hoppa i. Om man inte vill gå till någon av sandstränderna en bit bort.

När vi ytterligare en dag senare skulle åka därifrån var det med mersmak. Läget är lysande. Servicebyggnaden fin. Och där finns möjligheter att både fylla vatten och tömma det som vi husbilsmänniskor behöver tömma, även om vi inte hittade gråvattensgallret som var täckt av snö.

Hur gick det då med nedförsbacken som blev uppförsbacke när vi skulle åka därifrån? Jo, efter snö och regn under natten hade det blivit riktigt halt.

När mannen i grannhusbilen monterade sina snökedjor gjorde vi samma sak. Lite svårt var det eftersom det var första gången vi använde dem. En lugn och säker uppfärd blev det över is och genom slask.

Men nästa gång vi åker till Skallkroken blir det på sommaren.

Stefan 23 januari 2024