Albaniens turistplan

När jag sitter och kollar på mina bilder från stränderna i Albanien kommer jag osökt att tänka på en i dag smått surrealistisk händelse.

I november 1992 satt jag i baksätet på en bil som körde söderut i Albanien. Bredvid mig satt landets turistminister.

När vi hade åkt en bit tog han fram en bunt papper.

– Vad tror du om den här, sa han och lämnade över Albaniens plan för hur turismen skulle byggas ut.

Albanien är i dag ett växande turistland. På sommaren fylls stränderna i Durres, Himara, Ksamil, Saranda och flera andra städer och samhällen utefter kusten med badsugna turister som vill njuta av sol, värme och kristallklart vatten.

Andra åker till Albanien för att vandra, ta en storstadssemester i Tirana eller ta del av den rika historien runt om i det lilla landet på Balkan.

I början av 1990-talet var läget ett helt annat. Det var då jag började åka dit. Första gången var 1988, från 1991 och de närmaste åren därefter handlade det om att vi skickade ner långtradare med mat, kläder, skolbänkar och annat till Europas då fattigaste land där kommunismen precis hade kollapsat i stor fattigdom.

Albanien då var på nästan alla sätt något annat än nu. Utvecklingen har jag följt under mina 40 besök i landet.

Det var i månadsskiftet november-december 1992 som min bror Thorbjörn och jag var i Albanien för att ta emot en långtradare som vi packat och skickat från Sverige några dagar tidigare. Jag tror att det var den fjärde i ordningen, det var definitivt den första som till hälften var laddad med skolmöbler och hälften med mat och kläder.

Vi hade också med en fråga från en god vän som jobbade på en restaurangskola i Göteborg: ”Kolla om det finns någon restaurangutbildning i Albanien som vi kan stötta och samarbeta med.”

Vi frågade vår gode vän Gufi, som när vi först träffades var rektor för att senare bli skolchef och vice borgmästare, om han visste någon som jobbade med restauranger och annat inom turistnäringen. Gufi funderade och tog sedan kontakt med en av sina gamla elever – turistministern.

Det var därför jag en lördag i slutet av november satt i baksätet på en bil tillsammans med turistministern. Lite svårt att förstå i dag, men på den tiden var vägarna till makten i Tirana extremt korta.

Han mötte oss med sin bil med chaufför, Gufi kom med den bil och den chaufför han kunde disponera. Det var dock inte lika pampigt som det låter.

Ministerns bil var en äldre Peugeot medan Gufis var en gammal Lada. Dessutom var Gufi och hans chaufför tvungna att först gå runt och leta efter bensin då det bara fanns en liten ranson att tillgå.

Några vanliga bensinmackar hade ännu inte byggts, det blev till att köpa några liter här och där av män som stod och sålde från bensindunkar utefter gatorna.

När vi väl kom i väg åkte vi söderut för att besöka Ardenitsa-klostret ett tiotal mil söderut, nära staden Fier. Även de stora riksvägarna, som den vi åkte på, var på den tiden smala och kurviga eftersom de byggts för häst och vagn och ytterst få bilar (Albanien hade ungefär 300 personbilar under kommunisttiden). Det fanns även gott om gropar på vägarna.

Men vår chaufför såg ut att vilja imponera på sina utländska gäster. Han började köra allt fortare på vägen som på många ställen var fylld av gående människor och djur. Han tryckte hårdare på gasen och jag började känna olusten, och en viss rädsla, komma krypande.

Det var då som turistministern tog upp sin portfölj och öppnade den. Han grep om en bunt A4-papper och räckte över dem. Medan han stängde sin väska förklarade han att det var planen över hur Albanien skulle förberedas för att ta emot alla de turister som under de närmaste decennierna väntades komma efter att landet kastat av sig det kommunistiska oket.

Det var, som skrivet, surrealistiskt. Jag var journalist och i det här läget hjälparbetare och så bad Albaniens turistminister att jag skulle kolla landets turistplan, framtagen av ett multinationellt konsultföretag, och ge mitt omdöme.

Där fanns detaljerade uträkningar och analyser. Förslag på hur det skulle gå till för att Albanien med hjälp av turismen skulle kunna ta sig ur fattigdomen.

Jag funderade då, och även åtskilliga gånger senare, på hur albanerna såg på oss när vi kom från Sverige och erbjöd vår hjälp med mat, kläder, skolutrustning och kanske även utbildning. Vi kom med vänskap och kunskap, men inga pengar utöver det som behövdes för de kostnader vi hade runt transporterna. Men tydligen skapade vi förtroende.

Turistministern ville att jag skulle återkomma när jag hade gått genom planen, men det blev aldrig så. För den vilde chauffören blev allt vildare. På en lång raksträcka alldeles före staden Lushnje tappade han kontrollen över bilen när vi mötte en gammal man på cykel. Chauffören väjde för sent och körde på cyklisten som flög ner i diket. Vår bil åkte av vägen på andra sidan och färden tog stopp mot en stubbe.

Vi klarade oss bra och kunde utan problem gå ur bilen medan många människor samlades runt cyklisten för att ta hand om honom.

När vi stod utanför bilen bad turistministern om ursäkt för att vår resa hade slutat på det sättet.

Vi återvände med en annan bil till Tirana. Jag tog med mig turistplanen hem och har den fortfarande liggande. Men jag har aldrig träffat eller haft kontakt med turistministern igen.

Albanien har förvandlats till ett turistland – utan att jag har lämnat något omdöme om deras plan på hur det skulle gå till.

Stefan 16 januari 202