Syrakusa

Vad har Arkimedes, Lucia och aposteln Paulus gemensamt?

Jo, Syrakusa – den mer än 2700 år gamla staden på sydöstra Sicilien.

Världsarvsstaden Syrakusa bjuder på en blandning av historia, bad, modernt stadsliv och god mat.

Men glass i bröd var ingen hit.

Siktet var inställt på Syrakusa redan innan vi åkte hemifrån Sverige. Eftersom vi skulle till Sicilien var det självklart att åka dit. Men precis som med några andra orter som vi planerade in på vårt giro d’Italia byggde det mer på en känsla än på vad vi faktiskt skulle se och uppleva när vi kom dit.

Eftersom våra kompisar Martin och Carina hade varit där dagen före behövde vi inte lägga någon tid på att hitta en parkering där vi kunde övernatta med husbilen.

Där fanns redan några husbilar på parkeringen vid den lite lätt svenskklingande Via Augusto Von Platen. Det var bara att glida in, ta en plats och betala via Easy Park-appen – som går att använda på många ställen i Italien.

I en stad där historien sträcker sig ända tillbaka till 734 före Kristus, då de första grekerna kom från Korint och satte bo, är det lite märkligt att stadens mest synliga landmärke är Basilica Santuario Madonna Delle Lacrime – en futuristisk kyrka som stod färdig 1994.

Eftersom den låg bara några hundra meter från vår parkering var det där vi började vår vandring i den historiska staden. När man ser flyg- och drönarbilder från ovan på kyrkan är det lätt att förstå varför en del liknar den vid en upp-och-ner-vänd glasstrut.

Under vårt långa besök i Italien hade vi redan varit inne i massor av kyrkor, men detta var av förklarliga skäl något helt annat. När vi kom in fick vi mer känsla av amerikansk tv-kyrka än av den katolska helgedom som det är. 

När vi stod där inne och kikade rakt upp i det 103 meter höga tornet gick tankarna till tornen på Trullikyrkan i Alberobello som dock var betydligt lägre.

Men även om kyrkan, som på engelska heter Our lady of the tears, sticker ut var det ändå inte den som var huvudattraktionen för oss i Syrakusa.

Nästa stopp låg ganska nära, Arkimedes grav. Matematikern och supergeniet som gett oss bland annat Arkimedes princip (den där om hur mycket massa som trängs undan av annan massa, typ) och talet pi (3,14 och ytterligare en massa decimaler) räknas som stadens store son.

Han föddes i Syrakusa 287 före Kristus och dog i hemstaden 75 år senare. Att säga att Arkimedes ande svävar över Syrakusa är ingen överdrift. Där finns Arkimedes affärscenter, Arkimedes-torget, Arkimedes-hotellet, Arkimedes-gatan och en del annat.

På kartan över Syrakusa kunde man utläsa att hans grav fanns i utkanten av det stora utgrävningsområdet som ligger omgivet av betydligt modernare byggnader i staden med drygt 120.000 invånare.

Anette och jag letade oss fram tills vi innanför ett staket såg de första tecknen på det enorma område som innehåller så mycket historia. Och där fanns en skylt som visade att vi hade kommit rätt.

Men texten var något överraskande. Under rubriken ”Tomba di Archimede” kunde man läsa på engelska: ”Roman-age tomb, it is incorrectly considered the place where the famous scientist from Syracuse was buried”.

En grav var det. Men inte Arkimedes – även om det stod så på kartorna, som fortsätter locka turister till platsen. När stenpartiet blev en grav hade han varit död i några sekel.

Vi fortsatte gå utefter staketet och blev imponerade av både de stora grottorna och annat på det stora området som går under namnet Neapolis Archaeological Park.

Vid huvudentrén köpte vi var sin biljett och gick runt på den föreslagna promenaden som tog oss till bland annat den väldiga grekiska teatern där det spelades pjäser redan 500 år före Kristus.

Vi tog även ett varv runt den romerska amfiteatern som låg en bit bort.

Men frågan är om det ändå inte var stenbrottet, Latomie Del Paradiso, inom samma område, som var mest uppseendeväckande. 400–500 år före Kristus var detta ett gigantiskt fängelse för upp mot 20000 fångar.

Tillsammans med massor av slavar tvingades de bryta sten som användes för att bygga runt om i området.

När man går inne i de gigantiska stenbrottsgrottorna går funderingarna till hur det egentligen var möjligt att bryta sten på det här sättet för 2500 år sedan.

Med våra huvuden fulla av historiska intryck började vi gå mot det som kallas Syrakusas gamla stad på ön Ortigia. Det kan låta lite konstigt att gå mot gamla stan efter att ha sett 2500 år gamla utgrävningar, men det var ändå på Ortigia som de första bosättningarna i Syrakusa fanns en gång i tiden.

Med några hundra meter kvar påmindes vi än en gång om Arkimedes storhet. Ett stort pi-tecken fanns plötsligt i blickfånget.

Vi följde affärsgatan Corso Umberto 1. När vi passerade över på en av de två broarna kom nästa Arkimedes-påminnelse, den här gången i form av geniet själv. Med tanke på Arkimedes betydelse genom världshistorien får man säga att statyn var väldigt anspråkslös.

Under vår resa har vi fått många tips om vad man bör testa i matväg när man är på Sicilien. Direkt efter att vi kommit ut på Ortigia sökte vi därför upp en gelateria. Där fann vi vad vi sökte; den sicilianska specialiteten glass i briochebröd. Två kulor var i var sitt bröd och så en cappuccino bredvid.

Redan efter första bröd/glasstuggan tittade vi fundersamt på varandra. När vi hade ätit klart var det märkliga miner vi visade upp. Jag vet inte ens om glassen var god, jag hade mest briochesmak i munnen. Glass i brioche – check. Men första gången blev även den sista.

Om Arkimedes är Syrakusas store son är Lucia stadens stora dotter. Helgonet som vi sjunger om 13 december varje år blev bara 18 år, hon dog martyrdöden år 304. Sankta Lucia hyllas varje år i Syrakusa, inte minst i och runt Syrakusas stora katedral och Santa Lucia alla Badia-kyrkan.. 

När katedralen byggdes på 600-talet integrerades kolonnerna från det gamla grekiska templet som fanns tidigare på samma plats, byggt runt 500 år före Kristus.

Ett besök inne i katedralen, där man ser de gamla kolonnerna som en del av kyrkan, ger ännu en gång en känsla av hur mäktiga byggnadsverken var på den tiden.

På Ortigia finns även andra gamla historiska byggnader, men även mysiga gränder, en badstrand och massor av butiker, restauranger och kaféer. Till dagens middag ville vi ha fisk.

Det blev en lokal variant av fish&chips på restaurang Muddica, vid strandpromenaden nästan längst ut på ön.

Chipsen var tunna och goda. Bollen med torsk hade ett av rödbetor färgat hårt, panerat skal runt omkring. Det inte bara smakade mycket bra. Med de röda bollarna på den läckert blå djupa tallrikarna fick även ögat sitt.

På vägen tillbaka till husbilen passerade vi stranden. Men något bad var inte aktuellt, vi blev tillräckligt blöta ändå när vi gick genom stadens gator i var sin poncho men med bara ett paraply. Till skillnad från Arkimedes brydde vi oss inte så mycket om hur mycket vatten vi trängde undan.

Aposteln Paulus då? Han var väl också i Syrakusa?

Ja. På väg till rättegången som slutade med martyrdöd i Rom stannade fartyget han åkte med till i Syrakusa i tre dagar, vilket finns beskrivet i Bibeln (Apostlagärningarna 28: 11–12). Men det finns inga uppgifter om att han skulle ha stigit i land.