Bunkermuseet

Vid Skanderbegtorget i centrala Tirana finns Bunkermuséet (det albanska namnet är Bunkart 2). Det är ett monument över de förödande konsekvenserna när nationalism i kombination med de styrandes behov att kontrollera undersåtarna flippar ur.

Från ovansidan ser man bara bunkern som utgör entré och platsen där man kommer upp. Resten finns i underjorden – precis som när alltihop var hemligt.

För det är där nere som Albaniens hemliga polis, sigurimi, hade sina speciallokaler i direkt anslutning till inrikesministeriets byggnad ovanför.

I tunnlarna under mark förhördes och torterades misstänkta för att få fram den sanning som den politiska makteliten, anförd av diktatorn Enver Hoxha, ville ha. Ofta med ordet terrorism som en ingrediens.

I de små rummen beskrivs de olika sätten att bedriva tortyr. Där hänger registerutdrag över många av de som torterades, men även över de cirka sex tusen som avrättades av den hemliga polisen. Där finns också listor över människor som bara försvann.

På en vägg ser man en uppställning över alla utländska (ofta invandrade) kvinnor som fanns i Albanien under kommunisttiden.

Där finns även exempel på övervakningen som bedrevs mot besökande utlänningar. Ett exempel är från hotell Tirana som jag (Stefan) bodde på under besöket tillsammans med fotbollslandslaget vid VM-kvalet 1988. Inte visste vi då att chefen för receptionen hade som huvuduppgift att hålla koll på vad vi gjorde med hjälp av avlyssning och kameror.

I Bunkermuséet finns också inslag av övervakning på moralisk basis, vad som bedömdes vara fel. Myndigheterna ville ha koll på om folk hade felaktig vandel, som det heter på den nygamla svenska som blev aktuell i samband med valet på hösten 2022.

Och då var det utmärkt att ha den stab av tjallare som finns dokumenterad i ett annat rum i underjorden. De jobbade under falska namn, men allt om dem fanns i sigurimis hemliga akter – i fall de skulle komma på andra tankar.

Men det fanns också utrymme för grannar att tjalla på varandra – oavsett om det var sant eller falskt.

En del i att hålla människors felaktiga vandel under kontroll handlade om det yttre. Diktaturen såg genom hemliga polisen till att hålla koll på exempelvis männens hårlängd och skäggväxt. Och kvinnorna fick inte ha vilken kjollängd de ville eller använda läppstift hur som helst.

Långhåriga, skäggiga revolutionärer som i solidaritet skulle besöka sina bröder och systrar i Albanien tvångsklipptes av speciella frisörer vid gränserna. Och kvinnornas kjollängd mättes. Långt hår på män eller kort kjol på kvinnor innebar att de inte fick komma in.

Som Enver Hoxha proklamerade: ”Folkrepubliken Albanien är stängd för fiender, spioner, hippieturister och andra vagabonder.”

Albaner med för långt hår kunde drabbas av fängelse.

Och naturligtvis var det hemliga polisen som såg till att inga olagliga skrifter fanns i omlopp i landet.

Politikerna hade sett till att det fanns en kultur- och litteraturkanon med en förteckning över vad som var tillåtet. Där bestämdes vad ett folk i ett enat Albanien skulle få läsa och se. Där fanns inget utrymme för exempelvis lärare att använda annat material i undervisningen än vad makthavarna hade bestämt.

Hemliga polisen skulle i ett alltmer isolerat Albanien hålla fel sorts utlänningar borta och inte minst hålla stenhård koll på albanerna själva eftersom makthavarna inte litade på sina egna medborgare, de egentliga uppdragsgivarna.

Muséet visar vad som kan hända

När alltihop sprack 1990-1991 avslöjades undan för undan hemliga polisens smutsiga arbete. Sigurimis noga förda arkiv upptäcktes – förutom de som hann förstöras. Vid ett flertal tillfällen i samband med bränder.

Den proklamerade nationalismen och jakten på oliktänkande människor och med vad diktaturen ansåg vara felaktig vandel tog slut med en smäll som Albanien ännu inte hämtat sig helt från.

Muséet under Skanderbegtorget visar vad som kan hända när rädsla och misstänksamhet driver politiker att jaga oskyldiga människor – ibland med hjälp av luddiga paragrafer och tycke och smak. Sådant som kan tyckas låta tämligen oskyldigt från början.

I muséet under Skanderbegtorget finns mycket att lära även för oss som lever i en tid när människor delas in i vi och dom och det i första hand gäller att se till sig själv, den egna gruppen, det egna landet.

Albanien har i dag demokrati. Men det är inget att ta för givet.

Demokrati får man jobba för varje dag – precis som i Sverige.

Stefan 10 oktober 2022