Djurö
Äntligen kom vi ut till Djurö nationalpark
Nationalparker på öar är inte alltid lätt att ta sig till.
Väder, vind och antal platser i båten är faktorer som bestämmer om det fungerar eller inte.
Men när vi till slut fick till ett besök på Djurö nationalpark mitt i Vänern blev vi inte besvikna.
När vi strax efter midsommar varit i Tyresta hade vi besökt 20 av våra 30 nationalparker. Av de tio som då var kvar låg fem på öar.
Den enda av de sex nationalparker helt omgivna av vatten som vi hade varit i var Kosterhavet. Trots att den ligger långt ut i havet utanför Stömstad.
2021, under pandemin, siktade vi på Haparanda skärgård – men lyckades inte få plats i båten ut under någon av de dagar vi var i Haparanda.
Före midsommar i år tänkte vi besöka Ängsö, en timmas bilresa nordost om Stockholm. Men där sprack det på logistiken, vi kunde inte när det var möjligt att åka båt ut.
I slutet av juni var vi inbokade på en båt från Oskarshamn ut till Blå Jungfrun, men det sprack på grund av stark vind och ösregn.
Första försöket att åka ut till Djurö blev inte av eftersom vi bara var två anmälda till båtfärden, det behövdes åtminstone sex personer. Andra försöket till Djurö såg ut att blåsa och regna inne, men då hörde Anders med båten av sig och sa att vi kunde åka en dag tidigare i stället.
Därför har vi nu varit på en härlig färd ut till det trettiotal öar och skär som utgör Djurö nationalpark.
Djurö ligger ungefär mitt emellan skaraborgska Lidköping och värmländska Karlstad. För den som inte åker dit med egen båt, vilket de flesta gör, finns det några alternativ att boka en plats för en utflykt dit. Vi valde att åka med Anders Ydergren från Kållandsö, längst ut på spetsen på udden två och en halv mil norr om Lidköpings centrum.
På Kållandsö finns för övrigt en av Skaraborgs och Västergötalands största turistattraktioner – Läckö slott, som började byggas på 1200-talet. Till slottet hör en stor parkeringsplats, en del av den utgör en ställplats får husbilar och husvagnar. Där ställde vi vår husbil under vårt besök. Eftersom vi valde att övernatta betalade vi dygnsavgiften på 150 kronor, för 50 kronor får man stå där över hela dagen.
Vid slottet finns även en campingplats.
Vi som skulle åka ut till Djurö träffades vid campingens reception, därifrån var det bara några minuters bilresa på en liten väg tills vi var framme vid den lilla hamnen.
Om vi hade varit en större grupp hade vi åkt i den lite större båten, men eftersom vi bara var fyra personer blev det den mindre, lite snabbare. Det innebar att båtresan dit tog runt en timma och lika lång tid tillbaka.
För oss som själva bor vid havet och har tagit vår egen båt ut i Göteborgs, och ibland Bohusläns, skärgård var det en bekant känsla att ge sig i väg från land och sikta på horisonten. För så var det att åka mot Djurö, tills ögruppen började synas (sikten var okej, men inte hundraprocentig) var det horisonten vi såg norrut.
Vi har sett och passerat Vänern vid åtskilliga tillfällen. Vi har varit i Lidköping, Mariestad, Karlstad… Men har aldrig riktigt tänkt oss att Vänern är det innanhav med en horisont som det är. Känslan var helt enkelt som att vara på havet.
När vi svängde in i Malbergshamn på nordsidan av huvudön i nationalparken låg där redan fyra ganska stora segelbåtar på redden. Vi fick höra att det fina högsommardagar kan finnas upp till femtio båtar i den skyddade viken. Djurö är bland annat ett populärt stopp för de som rör sig över Vänern mellan Göta Älv och och Göta Kanal.
När man kommer i land vid Malbergs hamn och ska se sig om på ön ställs man inför två val – antingen gå den östra slingan eller den västra. Båda är runt tre kilometer och beräknas ta en och en halv timma.
Uppe på den norra delen av ön kan man dessutom göra en avstickare upp till fyrplatsen, som var bebodd av en fyrvaktare fram till 1969.
Anders Ydergren, som är tillsyningsman och kan varenda tuva, tog oss först med till jaktvillan på södra delen av ön. Den byggdes 1901 av öns dåvarande ägare – familjen Kempe från Örnsköldsvik. Skogsägarfamiljen, som startade Mo och Domsjö och bland annat har gett namn åt Modos hemmaplan Kempehallen, hade ön för jakt på bland annat de hjortar som planterades på Djurö.
Vi följde den östra slingan och njöt av naturen denna vindstilla, men inte helt soliga, dag. Ön är mer eller mindre täckt av skog, mest tall. Men där finns också en del annan växtlighet, men även öppna fält där det bedrevs jordbruk när folk bodde på Djurö. När stigen vi gick på närmast tangerade vattenkanten passerade vi även ett par små sandstränder.
Vi gick dessutom igenom stora områden med blåbärsris och böjde oss här och där ner och njöt av de blå bären.
Och visst fick vi även syn på flocken med dovhjortar som finns på ön.
Det var ett besök i stillhet. Vi var fyra som gick parvis i vår lilla grupp. Under tre timmars promenad i lågt tempo mötte vi bara två personer – de båda kvinnor som just då hyrde fyrvaktarbostaden (man kan även hyra Djuröstugan).
När vi satte oss i båten för att åka tillbaka till Kållandsö hade vi återigen den där lyckokänslan som man får när man har varit med om något man inte har upplevt tidigare. Den känsla som vi har haft efter nästan varje besök i en nationalpark.
Djurö var vår 21:a nationalpark. Och även den här gången fick vi mersmak.