Generationsresan i Liverpool

Liverpool har aldrig varit med på min bucketlist.

Trots att det är Beatles födelsestad och hemvist för Liverpools världsberömda fotbollsklubb.

Men efter en hel dag i Liverpool har jag bättre koll på beatlarnas rötter. Jag vet också hur det känns att stå på berömda The Kop på Anfield när den riktiga liveversionen av You´ll never walk alone fixar ståpälsen på armarna.

En hel dag i Liverpool – det var själva grunden för generationsresan. Två sonsöner, två söner och en far/farfar i en husbil med, trots vad man alltid lägger in i själva resans betydelse, ett tydligt mål.

Förväntningarna var högt uppskruvade när vi lämnade campingen Hidden Corner och gick den dryga kilometern till Maghull North där vi skulle ta tåget mot Liverpool. En titt in i campingens brevlåda påminde om att det var påsk, för 1,40 pund kunde man köpa en sexpack ägg. Värpta av de till synes lyckliga, i det närmaste frigående, hönsen som fanns bakom vår husbil.

Eftersom matchen mellan Liverpool och serieledande Arsenal började först klockan 16.30 hade vi gott om tid att kika runt inne i stan. Att det var en matchdag gick dock inte att ta miste på. Vart man än vände sig fanns folk, unga som medelålders och äldre, med den rödvita halsduken runt halsen. Vid ett bord utanför Shakespeare pub på Williamson square stötte vi exempelvis på fyra svenskar som förberedde sig för att än en gång se sitt favoritlag.

Vi var mycket väl medvetna om att det var påskdagen, men vi var inte beredda på att det innebar att Liverpool FC:s stora shop skulle vara stängd. Den är öppen vanliga söndagar, men just på påskdagen var det stängt. De får helt enkelt inte hålla öppet.

Men det var inte bara vi som inte kände till det. Utanför butiken syntes många besvikna köpsugna supportrar. Mitt eget ressällskap siktade istället på ett besök i den klubbshop som finns vid arenan.

Jag hade siktat in mig på Beatles-museet redan före resan. Att gå på ett museum för ett band som upplöstes för 53 år sedan var naturligtvis inget alternativ för sju- eller fjortonåringen. När även mina söner var måttligt intresserade drog jag i väg själv till Mathew Street där Beatles karriär började på dåvarande Cavern club. Hela den korta gatan är på sätt och vis ett monument över Liverpools mest kända söner. 

Jag gick in i den lilla Beatles-butiken, men det blev ett kort besök eftersom jag inte hittade något som jag ville köpa och ta med hem. Längre blev besöket på Beatles-museet där man på de tre våningarna i text, film och bild får berättelsen om bandet vars musik fortfarande lever trots att Paul McCartney gick till domstol 1970 för att få det upplöst. Där finns mycket godis. Inte bara Sgt Pepper-kläderna och en massa skivomslag. Och varje gång jag ser bilderna på beatlarnas ”långa” luggar tänker jag på den avsky som fanns hos de vuxna jag hade omkring mig under min uppväxt. Medan jag i smyg beundrade deras ”långa” hår tyckte exempelvis mina föräldrar att det var höjden av förfall. 

Rent praktiskt fanns där dock ett annorlunda inspel från mamma Sonja. När jag fick i uppdrag att kamma mattfransarna (ja, det gjordes faktiskt här och där på forntiden) plockade jag fram Beatles-kammen – en gigantisk plastkam, perfekt utformad för syftet.

Men besöket på museet och vandringen på den korta Mathew Street räckte inte. Jag behövde lite mer Beatles och gick ner mot Merseyfloden där den kända Beatles-statyn står. Medan en musiker stod och spelade och sjöng Beatles-låtar bredvid radade selfiesugna turister upp sig för sin tur att kliva fram och ställa sig mellan beatlarna medan de själva eller en kompis tog en bild som kunde skickas ut på sociala medier.

Om det varit en annan dag än påskdagen hade det förmodligen funnits mer att upptäcka inne i själva Liverpool. Men när det mesta var stängt räckte de timmarna vi hade innan vi gick mot Liverpool Central och tog tåget mot Anfield.

Om förväntningarna var höga när vi lämnade campingen på morgonen var det ändå ingenting mot när vi klev av vid Kirkdale och började gå mot Anfield tillsammans med många andra Liverpool-supportrar. Vi var ute i god tid för att hinna med ett besök både i Liverpool-shoppen och klubbens museum. Men precis som inne i stan var även shoppen vid Anfield stängd. Däremot blev det en rundvandring bland legendarer och bucklor inne i museet innan det var dags att checka in för matchen.

Vid entrén stötte vi på ett problem. Eftersom vi planerat för en dag på stan hade vi med oss ryggsäckar med regnkläder och annat. De fick vi dock inte ta med oss in på arenan. Där fanns heller ingen plats att förvara dem.

Lösningen var dels ett närliggande guest house, dels en ambulerande souvenirbutik. För tio pund la de våra ryggsäckar bland de andra under matchen. Dyrt för oss, bra business för dom som ändå stod där.

En timme före avspark gick vi upp på våra platser. Långt upp på den kortsida som kallas the Kop, bland hardcorefansen. Jag var återigen lite dåligt påläst, trodde att vi hade köpt sittplatser. Det var det i och för sig också, men ingen sitter där. Alla står upp och håller i eller hänger på räcket som finns framför alla platserna. Som på en ståplatsläktare. Stå och sitt – allt i ett. Men skulle man se något utöver ryggtavlan på de stående gubbarna framför fick det bli stå.

För de två supportrarna, nånstans i 60-årsåldern, framför mig stod upp när vi kom och stod fortfarande upp när matchen blåstes av.